söndag 15 april 2018

Svenska kyrkan och asylrätten

Jag såg Agenda från 25 mars så här i efterhand där Svenska kyrkans "utrikesminister" Erik Lysén fick uttala sig om Svenska kyrkans hållning. Han är, inte oväntat, kritisk till Sveriges och EU:s nya asylpolitik. Sveriges regering måste stå upp för asylrätten, menar Lysén.

Asylrätten tillkom för att lösa en situation efter andra världskriget och det finns en djup orättvisa inbyggd i den. Orättvisan ligger i att man måste ta sig till ett land för att få sin asylrätt prövad, lyckas man sätta sin fot på svensk mark har man alla rättigheter, lyckas man inte, har man inga.
Det är just detta förhållande som har fått skrupelfria människosmugglare att tjäna stora pengar, människor har satsat alla sina besparingar och kanske också lån samt riskerat sina liv för en illegal resa in i Europa. Väl framme i t ex Sverige har de sedan fått vänta i 2-3 år innan de fått besked som i många fall är negativt. Hur kan man försvara en asylrätt som leder till sådana konsekvenser?

Vi har sett ett stort engagemang för de 9000 gymnasieungdomar och yngre män från Afghanistan som riskerar utvisning. Situationen i Afghanistan anses vara för farlig. Nu ifrågasätter jag inte farligheten i Afghanistan, men finns det inte mängder med ungdomar kvar i det landet? Och barn, både pojkar och flickor? Gravida kvinnor? Gamla och sjuka? Om säkerhetsläget är så allvarligt för dessa 9000 då borde vi väl evakuera alla andra också? Är det verkligen de som har störst behov av skydd som är här?

Vad är det som gör att vi kan uppbåda så enormt mycket engagemang och resurser för det fåtal som lyckats sätta sin fot på vår mark medan de som är kvar ägnar vi knappt en tanke? Är det rättvist?

Asylrätten leder till allvarliga följder som massdöd på Medelhavet medan de som har starkast behov av skydd förmodligen inte har en chans komma i åtnjutande av det. Jag hade önskat att Erik Lysén problematiserat detta och lyft upp förslag på hur man ska komma tillrätta med denna orättvisa.

Ett förslag är skrota asyllagen helt och hållet, och att man gör det möjligt att söka uppehållstillstånd från svenska ambassader. Varför ska människor riskera liv och lem och alla sina besparingar för ett beslut som ändå med stor sannolikhet blir ett nej?
Vi skulle kunna sätta upp kontor vid FN:s flyktingläger och låta människor skicka in sina ansökningar därifrån. Och genom att bara göra det möjligt att söka om uppehållstillstånd från utländska beskickningar (som också gäller när det gäller arbetstillstånd) lockar man inte ut människor på en livsfarlig resa i onödan. De som får uppehållstillstånd kan sedan resa hit men reguljära flyg.

Självklart fattar jag att vi måste göra ett urval, vi skulle inte kunna ta emot alla. Men antingen är det vi som gör urvalet eller så gör Medelhavet det. Antingen bestämmer vi vilka som får komma eller så bestämmer flyktingsmugglarna detta.

Regeringen skulle år för år kunna göra en inventering i landets kommuner för att ta reda på antal tillgängliga bostäder, förskoleplatser, behov på arbetsmarknad etc. Utifrån detta bestämmer man sen hur många som ska få komma och vilka meriter dessa bör ha. Självklart kan man också av humanitära skäl vika ett antal platser för grupper som aldrig skulle ha en chans att smuggla sig fram till Sverige. Handikappade till exempel.

Skulle vi införa ett sådant system blir proaktiva istället för att bara sitta passivt och hoppas att allt för många inte ska lyckas ta sig hit. Då blir det vi som har initiativet och vi behåller kontrollen. Jag förstår naturligtvis att det skulle stå ytterligare en miljon på kö efter att vi har dragit streck. Jag inser att det är hårt att säga till dem att ni är välkomna med ny ansökan nästa år. Men vad är alternativet? Asylrätten som den är utformad idag är inte det minsta human även om Erik Lysén låtsas det. Vill vi ha ett långsiktigt hållbart och rättvist system så ser jag inga alternativ.

fredag 23 mars 2018

Är svenskarna marionetter?

Jag har bland annat lyssnat på SR-serien Besluten som formade Sverige i P1. Jag tycker det är intressant att höra om hur beslut som kan vara resultat av ganska tillfälliga politiska allianser med åren kan få stor inverkan på människors liv och så småningom bli så självklara att det de som ifrågasätter dem betraktas som paria.

Philip Lerulfs lilla bok Marionetterna - socialförsäkringarna, tryggheten priset vi betalar, och  handlar om detta. Han går igenom pensionssystemet, sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen, hur och varför de blev som de blev rent historiskt och hur de fungerar idag, och framförallt varför de inte fungerar så bra längre. Han ger också förslag på hur de skulle kunna förändras för att bli bättre.

Det intressanta är att de från början växte fram hur civilsamhället: hantverksgillen och skrån satte till exempel tidigt upp sjukkassor långt innan vi fick kunde stava till ordet välfärd. Men från 60-talet och framåt togs detta över av staten. Försäkringar som tidigare finansierats av medlemsavgifter började i allt högre utsträckningar bekostas med skattemedel. Därmed försvann incitamentet till privata lösningar: varför betala för något som man ändå tvingats betala via skattesedeln.

I samband med detta försvann också det privata sparandet. Svenskarna är bland de sämsta i Europa på att spara. Det kan delvis förklaras med det höga skattetrycket vilket ju skapar mindre utrymme för eget sparande, men också av svenskarnas unikt höga tillit till staten. Vi litar blint på att staten tar hand om oss vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom.
Och  kommer en av Lerulfs viktigare poänger: vi har nog varit lite för naiva. Med berättelser från verkliga livet om hur människor ramlat mellan stolar eller efter att ha gjort bagatellartade missar gått miste om stora ersättningar som de annars skulle ha rätt till.

Syftet med dessa breda socialförsäkringar var att vi som individer skulle slippa vara beroende av familj, släkt och kyrkan. Istället har vi blivit beroende av staten. Det hade kanske inte behövt vara ett problem om staten varit en neutral aktör, men så är inte fallet. Istället används trygghetssystemen för ideologisk påverkan.
Vi svenskar har avsagt oss makten över en väsentlig del av vår inkomst, vi har därmed begränsat vår egen förmåga att bygga upp ett eget sparkapital, vi måste lita på att systemen finns där och fungerar. Men om de inte gör det? När kommer medelklassen som betalar för systemen, utan att få ut särskilt mycket för egen del, förlora sin vilja att betala skatt?

Jag hade nog väntat mig lite mer radikala förslag från Lerulf hur vi ska göra för att komma tillrätta med de inbyggda motsättningarna som finns. Men det första han föreslår är att försäkringsmässigheten måste stärkas, alltså systemen måste anpassas så att de blir självständiga finansiella system. Det är de ju inte idag när de till största delen finansieras vi skatten. Större hänsyn måste också tas för hur länge människor har bidragit till systemen, samt att öka valfriheten och sluta använda dem i uppfostringssyfte.

Nå, är vi marionetter? Kanske hans titel är lite överdriven, men ju mer jag sätter mig in i de här frågorna desto mer inser man hur styrda vi är av olika politiska system.

tisdag 13 februari 2018

Evig anställning och medborgarlön

Jag lyssnade på P1 Kultur om ett konstprojekt i den framtida underjordiska stationen på Korsvägen
i Göteborg. Projektet innebär att en person heltidsanställs på livstid för att vandra omkring under marken och agera konstverk. Vad ska då personen göra? Lite vad den vill. – Personen ska göra det som den väljer att göra. Jag tror att man kan se det som en kommentar på lönearbete i dag, säger Johnny Lindeberg, arkitekt vid Trafikverket som suttit med i juryn som beslutat.

Samtidigt som jag lyssnar på detta råkar jag ha boken Pengar för ingenting - essäer om medborgarlön  på min läslista.  Ett antal skribenter från höger till vänster ger både ris och ros till de olika förslagen om medborgarlön eller basinkomst. Det som jag tycker är särskilt intressant är att det finns de som är för och emot i alla politiska läger, det är inte någon enkel vänster-höger fråga.

De olika bidragen spretar och delvis blir det förvirrande när man blandar olika begrepp. Men samtalet är intressant och viktigt. Lars Trädgårdh tar i sin essä upp forskning som visar att människan i det förmoderna samhället la ner cirka fyra timmar per dag på nödvändiga uppgifter kopplade till överlevnad, säkerhet och andra sociala nödvändigheter som vi kan kalla "arbete". Ungefär den tiden skulle de flesta av oss tycka vara rimligt om vi inte blev tvingade till slaveri eller det moderna samhällets föreställning om en 40-timmars arbetsvecka som normaltillstånd.

Hur hamnade vi här: partier kan framgångsrikt gå till val på "arbetslinjen", arbetslöshet ses som ett problem, politiker tävlar om att "skapa" jobb?
Ett svar är naturligtvis att vi har skapat en enormt kostnadskrävande välfärdsindustri som inte så lätt låter sig bantas ner. Det välfärdsindustriella komplexet behöver ständiga skatteintäkter för att maskineriet ska hållas igång. Och så har vi fått den tragiska situationen att vi kraftigt höjer skatt på människors arbete, eftersom människor inte gärna flyttar från släkt och vänner. Samtidigt sänks skatterna på företeelser som lättare kan flyttas ut ur landet, som kapital och företag.
Detta är också den viktigaste invändningen mot medborgarlön: det skulle helt enkelt bli alldeles för dyrt i kombination med att många skulle välja att inte jobba alls och alltså inte heller betala skatt. Och ingen av skribenterna tar seriöst upp frågan hur det är tänkt att det hela ska finansieras.

För att bena upp det hela skulle jag vilja dela upp frågan på lång respektive kort sikt.
lång sikt handlar det helt enkelt om att jobben kommer att försvinna, både enkla jobb och tjänstemannajobb. Robotar kommer städa och servera hamburgare på McDonalds och datorprogram kommer att sköta allt från att skriva nyhetsartiklar och döma i domstolar. Men vi är inte där än, det dröjer nog 20 år innan automatiserade robotar och program på allvar gör intåg i vardagen. Till dess måste vi lösa frågan om basinkomst, exakt hur vet jag inte, men det ligger även i företagens intresse att människor får en dräglig inkomst eftersom ingen annars kommer köpa deras produkter.

kort sikt handlar frågan om basinkomst mer om ett alternativ till socialbidrag. Det är ju faktiskt så att vi i praktiken redan har en slags medborgarlön i den betydelsen att vi inte låter folk svälta ihjäl oavsett hur de missköter sig eller vägrar ta ett jobb.
Men det största problemet med socialbidrag är att incitamentet att ta ett arbete är väldigt svagt. För de som står långt från arbetsmarknaden är det tröskeln att få ett heltidsjobb väldigt hög och den första tiden får man kanske räkna med att hoppa in några timmar i veckan. Men det innebär att socialbidraget räknas ner för varje krona du tjänar, du måste dra in ganska mycket pengar för att du ska börja gå plus.

Här har Milton Freidman ett intressant förslag om negativ inkomstskatt. Översatt till svenska förhållande skulle det kunna se ut så här: till att börja med höjer vi grundavdraget till 120 000 per år. Det betyder att du kan tjäna 10 000 i månaden utan att betala skatt (förutom moms när du konsumerar). Den negativa inkomstskatten (som alltså är en subvention) kopplas in om du tjänar mindre än detta. Om den negativa skatten är 50 % betyder det att om du tjänar 1000 kr under den skattefria nivån får du 500 kr av staten. Om du tjänar 0 kr får du 5000, det skulle bli den lägsta nivån som blir en slags basinkomst.
Poängen med detta är att man inte får några tröskeleffekter som låser in människor i bidragsberoende. Lyckas man få tillfälliga deltidsanställningar märks detta i lönekuvertet. Och eftersom det inte handlar om en generell medborgarlön skulle det inte heller bli dyrare än dagens system, förmodligen skulle det bli billigare eftersom incitamenten att söka arbete skulle öka.

Jag vet inte om konstprojektet Evig anställning kommer bli så lyckat, men vi behöver föra ett djupare samtal om människan och arbete. Är vi till för att arbeta? Har arbetet blivit det som ger oss identitet och mening i vår tillvaro? Tänk på hur vi gör när vi presenterar oss, nästan det första vi kommer in på är vad vi arbetar med. Och har välfärden gjort oss till trygghetsnarkomaner? Hur stor del av vår inkomst är vi beredda att lämna ifrån oss för en förmodad trygghet? Är kläderna viktigare än kroppen? Och pengarna vi tjänar, tillhör de oss själva eller staten?

Jag tror att vi som kyrka delvis skulle kunna bidra med mycket i det här samtalet med en skapande Gud där vilan var höjdpunkten. Och där det mödosamma arbetet snarare ses som en konsekvens av syndafallet än målet för människans existens.

torsdag 1 februari 2018

Om ortodox liturgi och Svenska kyrkans nya handbok

"Låt oss vara uppmärksamma" är titeln på en bok skriven av den ortodoxa prästen Lawrence Farley och översatt till svenska av Mikael Fälthammar. Boken har undertiteln: en resa genom den ortodoxa kyrkans gudomliga liturgi, och det är en mycket spännande resa vi får göra. Med början när man stiger upp på söndagsmorgonen blir vi guidade på väg till kyrkan och genom hela liturgin. Det är en resa i både tid och rum, vi förflyttas till mellanöstern från fornkyrkans dagar och framåt. Farley går i detalj igenom varje moment och förklarar både den teologiska och historiska bakgrunden.

Framförallt är det en resa som börjar på jorden och slutar i himlen. När vi firar liturgin är det som om vi redan var framme i Guds rike. Det är inte i första hand ett möte mellan människor utan ett möte mellan Gud och människor. Boken genomsyras av insikten att gudstjänsten på jorden är en del av den himmelska, det är inte bara människor som är där, hela den himmelska härskaran är med och bistår oss.

Som präst i Svenska kyrkan är det svårt att inte låta bli att jämföra med arbetet med den nya kyrkohandboken, och det perspektiv som saknas i detta. Gudstjänsten reduceras lätt till ett möte mellan människor som stannar på jorden, och man undrar ibland om man ens har några större ambitioner. Med den nya handboken riskerar den historiska kontinuiteten att försvagas än mer.

Det är inte det att en liturgi inte skulle kunna förändras, Farleys bok visar hur ortodoxa liturgin har utvecklats genom seklerna. Det är inte en statisk utan en levande gudstjänst. Men dels går förändringarna betydligt långsammare och dels är de orsakade av historiska och kulturella förändringar underifrån. Liturgins utformning är aldrig ett skrivbordsarbete där präster och musiker sitter på expeditionen och tänker ut nya formuleringar på nattvardsböner.
Till exempel har den stora processionen där brödet och vinet bärs in, sitt ursprung i en rent praktiskt funktion där diakonerna hade som uppgift att bära in brödet från det hus där det bakats. Det bars in under tystnad och ställdes på altaret innan gudstjänsten medan prästerna gjorde sig i ordning. Sen började folket sjunga en psalm under tiden, fler medhjälpare ville gå med och till slut började även prästerna gå med i processionen under klang och jubel.

När det gäller Svenska kyrkans nya handbok undrar jag vem som egentligen har efterfrågat den. Efterfrågan har knappast kommit från församlingarna på gräsrotsnivå och här är den största bristen. Det hade varit en sak om ett nytt liturgisk bruk vuxit fram underifrån utifrån ett konkret behov, och sedan sanktionerats från kyrkomötet. Nu blir ordningen den motsatta.

En liturgi som saknar historisk förankring och som skiljer sig kraftigt åt mellan olika församlingar kommer orsaka konsekvenser för vår kyrkosyn: kontinuiteten och enheten försvinner i vår kyrka.

När det gäller Farleys bok var det vissa saker som jag saknade. Han tog inte upp varför man inte har osyrat bröd i den ortodoxa kyrkan. Med tanke på att Jesus använde detta borde det vara det självklara. Även bruket att folket får del av kristi kropp och blod blandat på en sked känns främmande. Vi får ingen förklaring till detta och rimligtvis borde sådana praktiska bruk som blivit otidsenliga kunna tas bort igen.

Låt oss vara uppmärksamma är titeln och samtidigt ett liturgisk rop som återkommer under liturgin. Och vi behöver blir mer uppmärksamma på hur vi firar gudstjänst så att vi inte glömmer bort den osynlig, himmelska dimensionen.

måndag 8 januari 2018

Jesus - han, hon eller hen?

När Gud blev människa var det ju som man han föddes, men hade Gud lika gärna kunnat födas som kvinna? Eftersom det bara finns två kön måste man ju välja, men spelade det någon roll vilket det blev? Singlade Gud slant eller finns det en poäng med att Jesus var man?

Anselm av Canterbury (1033-1109) har ett intressant resonemang om det i sin skrift Monologion. Det som jag tycker är fascinerande med Anselm är hans ambition att närma sig den kristna tron utan att använda sig av bibeln. På 80 punkter i Monologion kommer han steg för steg fram till att det Högsta goda måste vara en treenig Gud, Fadern, Sonen och Anden. Men varför Fadern och Sonen och inte Modern och Dottern?

Anselm har i punkt 39 kommit fram till att det Högsta goda har fött ett Ord, och han förklarar varför det i detta fall är lämpligast att tala om en födsel.
Ordet är inte skapat eftersom det inte har sitt ursprung hos Skaparen på samma sätt som de skapade tingen. De skapade tingen har uppstått ur intet, men Ordet härleds ur Guds eget väsen. Föräldrarna konstruerar ju inte ett barn som man snickrar ihop en möbel. Barnet har sitt ursprung från förälderns väsen på ett djupare plan, barnen är en förlängning av dem själva. Därför är ordet född mest adekvat när vi talar om Ordets tillblivelse.

Och om "född" är en bättre term än "skapad" eller "utgår" (som vi säger om Anden) så är det naturligtvis förälder-barn-metaforen som är bäst lämpad för att beskriva Ordets relation till Gud. Och eftersom Ordet är det enda barnet som är fullkomligt lik sin enda förälder, kan man inte tala om någon könlig skillnad som Fader-Dotter, eller Moder-Son.

Men varför inte Moder-Dotter frågar sig Anselm?
Den första och ursprungliga orsaken till ett barn ligger alltid hos Fadern. Den faderliga orsaken föregår, i vissa avseende, den moderliga. Därför vore det mindre lämpligt att använda ordet moder om en förälder som avlar sitt barn utan någon annan föregående hjälp eller orsak.

Anselm är naturligtvis väl medveten om att Gud till sitt väsen är outsäglig, han är ofattbar för vårt förstånd. Men det hindrar inte att vi kan komma fram till ett språkbruk som Gud som är mer eller mindre sant. Alla bilder för Gud är inte lika adekvata. Vi kan komma fram till sanningar, och förstå varför det är sant, även om vi inte omfattar dem med vår begränsade fattningsförmåga.

I Monologion kommer han inte fram till inkarnationen, men om Ordet som blev människa var Son, finns det ju en poäng att han föddes som man.
Men det finns också ett annat resonemang som finns hos någon av kyrkofäderna, (jag vet dock inte vilken): om Gud hade fötts som kvinna hade bara det ena könet involverats i frälsningsskeendet. Då hade vi fått en kvinna, född av kvinna och vi män hade utelämnats. Men båda könen, både män och kvinnor behöver finnas med när människan ska frälsas och därför föddes Frälsaren som man, av en kvinna, Maria.

Det är en brist i protestantisk teologi att Maria har blivit  satt på undantag. Men det är inte Luthers fel, han högaktade henne och omfattade de vanliga lärorna om Maria som gudaföderska, syndfri (om än inte från födseln), alltid jungfru och som ber för oss i himlen. Det var först århundradet efter reformationen som Maria rensades ut ur våra kyrkor till stor skada. I och med det blev vi ju moderlösa. Om Jesus är vår bror är Maria även vår mor precis som Gud är vår far. Vi a-dop-teras in i Guds familj.

Mycket skulle hamna på plats i den nuvarande debatten om olika könsbestämningar på Gud och Jesus om man lyfte in Maria igen. Vi kan inte tala om Sonen, inkarnationen och Jesus, och få det rätt, utan att ha med Maria.

onsdag 3 januari 2018

Demokrati eller epistokrati?

"Demokrati är den sämsta styrelseformen, bortsett från alla de andra." Det är ett känt citat av Winston Churchill, men stämmer det han säger? Finns det inte alternativ som är bättre, eller åtminstone mindre dåliga?

Den politiske filosofen Jason Brennan har skrivit den provocerande boken Efter demokratin: argument för ett nytt styrelseskick och han ger ingen ljus bild av den demokratiska styrelseformen.

Genom olika undersökningar kan man visa att många väljarna är okunniga om vad de olika partierna står för i olika frågor. Det betyder att de helt enkelt röstar på fel parti, jämfört med vad de skulle ha röstat på om de haft full information. Dessutom förstår långt ifrån alla vilken politik som är bäst utifrån deras egna mål och önskningar. I takt med att väljare blir mer välinformerade tenderar de att totalt sett föredra en lägre grad av statliga ingripanden och styrning av ekonomin.

Det finns en rationell anledning till att så få verkligen informerar sig om de olika politiska alternativen och vad som är bäst. Om du ska köpa en ny bil lägger du vanligtvis ner mycket tid på att undersöka olika modeller och läsa in dig på fakta innan du bestämmer dig. Valet av bil har nämligen en konkret och stor betydelse för din vardag och din ekonomi. 
Men när du går till valurnan på valdagen har det bokstavligen ingen som helst betydelse på vad du röstar. Du kan lika gärna rösta på Kalle Anka eller strunta i att rösta. Om inte det extremt osannolika inträffar att det står och väger mellan två kandidater med en enda rösts marginal så är din röst helt meningslös. Den som vinner hade vunnit ändå, även om du legat på sofflocket. Utifrån detta självklara faktum är det alltså helt rationellt att inte lägga ned tid på en sak som man ändå inte är så intresserad av.
Skillnaden är förstås att om du köper "fel" bil drabbas bara du, men om ett stort antal väljare avlägger oinformerade röster drabbas vi alla av detta. 

Det är också så, enligt Brennan, att politiken gör oss till sämre människor, ja, den förvandlar oss medborgare till fiender. Tänk dig att du samtalar om en vän om musik. Ni diskuterar olika sorters musik, och det visar sig att ni har helt olika smak. Din vän gillar elektronisk house-music och själv föredrar du klassisk opera. Det här behöver inte vara ett problem, tvärtom så är er olikhet berikande. Ni kanske småler åt varandras konstiga musiksmak men egentligen blir ert samtal intressantare just på grund av olikheten.

Men tänk er nu att det snart är val och att man ska folkomrösta om det i fortsättningen bara ska vara tillåten att lyssna på house eller opera. Plötsligt blir ert avspända samtal en kamp. Ni är inte längre vänner utan fiender och ni försöker båda att vinna över den andra på sin sida. Om majoriteten röstar på house kommer ju du inte längre få lyssna på din opera.

Problemet med politiska beslut är alltså att de är monopolistiska: alla måste godta samma beslut oavsett hur de röstade. Besluten påtvingas människor med tvångsmedel och detta gör att andra politiska uppfattningar än din egen blir ett hot mot din vardag och ditt sätt att leva.

Vad har då Brennan för lösning? Hans förslag är att vi ska ersätta demokratin med epistokrati, kunskapsstyre. Rösträtten kan inte jämföras med andra medborgerliga rättigheter som yttrandefriheten. Att jag har rätt att yttra mig skadar inga andra, det ingår inte i yttrandefriheten att andra är tvungna att lyssna på det jag har att säga. 
Men med min röst får jag makt över andra människor och med en oinformerad röst kan jag skada andra med dålig politik. Därför borde rösträtten villkoras; bara den som kan uppvisa en viss grad av kunskaper om politiken, samhället och de olika politiska alternativen ska få rösta.

Brennan skriver i en amerikansk kontext och hur mycket av de undersökningar som han refererar till gäller Sverige kan jag inte svara på. Att han har många poänger råder det inget tvivel om, men frågan är om den bästa lösningen är det han föreslår. 
Om inte annat har hans bok ökat min övertygelse att politiska beslut borde få så lite betydelse för våra liv som möjligt. Det finns naturligtvis många beslut som måste gälla alla, oavsett om man vill eller inte, men dessa beslut borde begränsas. Det tror jag är det bästa skyddet mot dålig politik, att de helt enkelt inte spelar så stor roll för mig och min vardag.