söndag 24 december 2017

Myten blev verklighet

CS Lewis skriver i sin essäsamling: God In the Dock om myten som blev verklighet, Myth became Fact. En essä som är aktuell just vid jul. Han skriver om sin fiktive vän Corineus och bemöter hans invändningar mot kristna av idag.

"Min vän Corineus menar att moderna kristna har övergett innehållet av sin religion och bara behållit formen, i och för sig med rätta eftersom historisk kristendom är barbarisk. Han jämför med kungahuset där man behållit de yttre formerna men övergett verklighet bakom kungainstitutionerna.

Låt oss anta att Corineus har rätt, modern kristendom upprätthåller bara en fasad: ritualer och formler, medan innehållet är övergett. Men en bra fråga till Corineus blir ju då: varför klipper man inte navelsträngen helt och överger även formen? Varför envisas man med att inte ta det där sista steget? Vore inte det förnuftigare?
Precis som med kungahuset, vore det ju förnuftigt att överge detta helt och hållet som passar så dåligt in i en demokrati.
Jo, men tänk om den kungahuset är kanalen för saker som lojalitet, ceremonier och historisk kontinuitet som sipprar ut och befruktar den moderna staten. På samma sätt med de kristna doktrinerna, även om man antar att de är myter, är de vitala och fruktbara element för våra liv.

Corineus vill att vi ska följa med tiden. Problemet med tiden är att den är flyktig, medan vi i religionen hittar vi något som står fast. Det är myten som förbliver. Eller var finns idag arvtagarna till gnostikerna, deisterna och andra rörelser som velat följt med tiden?
Det som Corenius avfärdar som myter är själva substansen medan den moderna tron är skuggan.

För att förstå detta måste vi titta lite närmare på vad en myt är och börja med vårt tänkande. Hur gör vi när vi tänker på saker som uppfyller oss i livet. Vi inser snart att vårt tänkande är abstrakt medan erfarenheten är konkret. När vi älskar, lider och gläder oss förstår vi inte kärlek, lidande och glädje, inte när vi är mitt uppe i det. När vi å andra sidan börjar tänka på dessa begrepp för att förstå dem försvinner den konkreta erfarenheten.
Det är detta som är vårt dilemma: antingen uppleva och inte förstå, eller förstå men inte uppleva. När vi tänker på något är vi avskurna från det vi tänker på, när vi är mitt upp i det: upplever, smakar, älskar, hatar, så kan vi inte analysera vad det är. Ju mer abstrakt vi tänker desto mer är vi avskurna från verklig erfarenhet, men ju djupare vi dyker in i verkligheten desto mindre kan vi tänka och analysera den.

På detta dilemma kan myten bli en lösning. När vi tar till oss en myt kommer vi som närmast att erfara något konkret som annars bara kan förstås som abstraktion. Ta till exempel denna universella princip att upplevelsen av verklig kärlek, lidande och glädje försvinner när vi försöker analysera det, som vi nyss har avhandlat. Men om jag påminner dig om myten om Orpheus och Eurydike, hur han ledde Eurydike upp hur dödsriket men hur hon försvann när han vände sig om för att se henne, då kan du plötsligt föreställa dig vad det är jag menar. När du tar emot myten som berättelse erfar du denna universella princip. Vad som kommer från myten är inte sanning utan verkligheten. Myten är det som förbinder tänkande och analyserande med verkligheten.

Och precis som myten gestaltar tänkande, så gestaltar inkarnationen myten. Den centrala med kristendomen är myten som blev verklighet. Myten om den döende guden kom från legendernas värld in i den historiska verkligheten. Det hände, vid en viss tidpunkt och på en särskild plats. Men myten fortsätter att vara myt även när den blivit verklighet.
En som inte tror på de kristna historiska fakta men fortsätter att leva av dess myter kan vara mer andligt levande än någon som tror på historiciteten men inte gör så mycket av det.

Vi behöver inte skämmas över det mytiska skimmer över vår teologi, eller bli nervösa över paralleller med andra myter och sägner. För det är detta som är föreningen med himmel och jord att myten blev verklighet."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar