fredag 7 april 2017

Vänsterkyrkan

Jag har nu läst Johan Sundeens omfattande genomgång om när svensk kristen vänster mötte marxismen: 68-kyrkan. Johan Sundeen är idé- och lärdomshistoriker, verksam i Borås. I boken går han igenom böcker, artiklar och intervjuer skrivna av och om aktiva personer inom kristen vänster under åren 1965-1989. Per Frostin är den som får mest utrymme och som har påverkat många teologie studenter med sin bok Den ofullbordade revolutionen. Ett flertal som varit biskopar i Svenska kyrkan nämns också: Martin Lind, Jonas Jonsson, KG Hammar och Lars Carlzon. Kriss, Kristna studentrörelsen i Sverige, var på många sätt en plantskola för kristna med röda drömmar.


Jonas Jonsson, biskop emeritus i Strängnäs, var den som ivrigast vurmade för Maos Kina. På 70-talet skrev han Kina, kyrkan och kristen tro, där han prisar Gud för kulturrevolutionen och för att allt gott den inneburit för Kinas folk. Han såg detta som ett led i Guds handlande och konstaterar att Gud kan använda även icke-troende i sina planer.
Det här var ett synsätt som tilltalade många kristna kulturpersonligheter, i en recension av boken beskriver Olov Hartman djupgående likheter mellan kristendomen och kinakommunism.
1989 under massakrerna på den himmelska fridens torg tog Jonas Jonsson visserligen avstånd från landets regim, ändå var de som omkom där bara en bråkdel av de som föll offer under kulturrevolutionen.

Så här fortsätter det genom Sundeens avhandling. Jag kan även nämna Lars Carlzon, tidigare biskop i Stockholm stift som ställde sig i spetsen för Förbundet Sverige-DDR och beklagade murens fall i tidskriften som de gav ut.

Kärnkraftsmotstånd, fred och miljö var ämnen som togs upp av många inom 68-vänstern, där socialismen fanns med som tema oavsett vad det i övrigt handlade om. I Kristna Fredsrörelsens tidskrift Fred & framtid menar till exempel Stefan Edman att kapitalismens yttersta konsekvens är kriget.

Det fanns motröster. I början av 80-talet publicerade ett trettiotal präster, däribland Fader Gunnar i Osby och G A Danell, en skrivelse där de protesterade mot ett ensidigt fredsbudskap som gynnade östsidan i det kalla kriget.
För detta går som en röd tråd: övergrepp och förföljelser av oliktänkande, även kristna, i de kommunistiska länderna tonades ner eller försvarades. Det är slående att förföljda kristna i dessa länder fick så lite stöd från sina trosfränder i väst.

Christian Braw skriver i Svensk tidskrift hur många 68:or måste anses vara djupt komprometterande då de teg om förtryck och massmord och jag är böjd att hålla med. Vi har inte heller sett några offentliga omprövningsprocesser inom kristen vänster, liknande den som Göran Skytte genomgick.

Frågor som jag får efter att ha läst Johan Sundeens bok är hur kristna så lättvindigt kunde låta sin tro politiseras och använda religionen för att legitimera krig och terror. Det är desto mer anmärkningsvärt som de regimer som de hyllade var ateistiska och starka motståndare till religion.
Det är också märkligt att medan sekulära efterföljare av 68-rörelsen hade lättare att göra avbön, satt det djupare inne bland deras kristna kollegor.

Boken är viktig för att förstå dagens Svenska kyrka. Många av dem som var aktiva i 68-rörelsen har fortfarande ledande positioner om de inte har gått i pension. Fortfarande är det svårt att skilja på tro och politik på många håll. Och när det gäller klimatengagemanget känner jag igen hur man gör en fråga i tiden till sin och driver den med socialistiska undertoner.

Som kyrka behöver vi lära oss av historien, i det här fallet vår egen historia. Annars riskerar vi att hamna i samma fälla igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar