lördag 11 februari 2017

"I Sverige måste man göra allting själv"

"Det var först när vi kom till Sverige som jag började stryka skjortor". Jag var hemma hos en familj från Syrien och vi pratade och jämförde Sverige och Mellanöstern. Där kostade det 2 kr att få en skjorta tvättad och struken, varför de flesta lämnade bort den sysslan. Sopor lämnade man utanför dörren som samlades in av en man för en billig peng. Har man trädgård är det någon annan som sköter den. När man kör in på en bensinmack behöver man inte kliva ur för att tanka bilen, det finns det personal för. Hinner man inte handla kan man leja bort detta. Etc.
"Men här i Sverige måste man göra allting själv" sa hon med en liten suck.
Välkommen till livspusslet tänkte jag. Jag förstod henne naturligtvis, det är nog inte så enkelt att kombinera heltidsstudier på Sfi med småbarn, hem och hushåll oavsett hur jämlikt man fördelar bördorna.

Jag kan inte låta bli att jämföra detta med andra samtal jag haft tidigare med svenskar när vi pratat om RUT-avdrag eller "pig"avdrag som det så föraktfullt hette förut. "Var och en ska ta vara på sin skit!" eller "Bara för att de rika inte orkar tvätta sina kalsonger?" var argument som jag stötte på.
Det har funnits, och finns en attityd att den här typen av enkla låglönejobb är något skamligt. Och eftersom ingen ska behöva skämmas så har vi avskaffat dem. Men vem har bestämt att detta skulle vara ovärdiga jobb? Har man frågat dem som eventuellt skulle vara intresserade om de fanns? Är det inte mer ovärdigt att hindras att försörja sig själv, att tvingas bli en bidragsmottagare?

Världens mest sammanpressade lönestruktur har rensat bort den här typen av jobb, tanken var att de som hade dem genom utbildning skull komma till mer avancerade yrken. Det fungerade för en del. Nu med en omfattande invandring av lågutbildade är det dömt att misslyckas. Och ingen av dem har blivit tillfrågade om de verkligen skulle ha något emot den här typen av anställningar. Eftersom de kommer från länder där det är en del av vardagen har jag svårt att tro det.

Globalismen, att gränser suddas ut och rörligheten av kapital, varor, tjänster och viktigast: människor, ökar har lett till enorma välståndsökningar i den fattiga delen av världen. Snart är de absoluta fattigdomen ett minne blott. Skillnaden mellan länder minskar stadigt.
Men det många inte tänkt på är att en direkt konsekvens av detta är att skillnaden inom länder ökar.
När människor som saknar utbildning flyttar till vår del av världen kan de inte matcha vår utbildningsfixerade arbetsmarknad, och det är inget som går att fixa med lite kurser. Den upphämtning som hela länder behövde en generation för klarar inte en enskild individ på några år. Det gäller naturligtvis inte de som jag talade med, de är högutbildade och tillhörde en övre medelklass eller överklass i sina respektive länder.

Men jag talar om riktigt fattiga människor som livnär sig på att stryka skjortor för 2 kronor styck. Här kanske de skulle få 10 kronor. En femdubbling av deras lön bara av att komma hit, även om det skulle vara långt under våra kollektivavtal. Varför ska vi neka dem detta?
Dessutom tror jag inte att de skulle komma hit för sig själva. De skulle komma hit för sina barn skull, för att ge dem en framtid de själva aldrig fick chansen att få.

Men eftersom vi fått för oss att detta är "skitjobb" som ingen ska ha stänger vi gränserna och de som hann slinka igenom försörjer vi med bidrag. Vilket leder till att inte ens deras barn får en ärlig chans.

Det om något är skamligt.

onsdag 1 februari 2017

Malmö - kanariefågeln i gruvan

Framtidsstaden är en reportagebok om Malmö skriven av Lars Åberg, journalist och författare till ett 20-tal böcker. Han har bott i Malmö i nästan 60 år och har sett dess utveckling från småstad till mångkulturell storstad. Han intervjuar poliser, lärare, socialarbetare, politiker, kommunala tjänstemän och invandrare. Det är ett gediget journalistiskt hantverk som ligger bakom boken.
Titeln syftar på att resten av Sverige ofta blir som Malmö, här har man kunnat avläsa strömningar som senare fått genomslag i hela landet. Frågan är om vi vill detta?

Det finns ingen annan stad som är så segregerad och där de olika sidorna är så skarpt åtskilda inom så korta avstånd som Malmö. Den ena sidan, som politikerna helst vill tala om är Västra hamnen, Turning Torso, Öresundsbron, Högskolan etc. Den andra sidan Rosengård, Seved, Herrgården vill man inte tala om, eller så talas det om att här finns det "utmaningar". Men nu är det framförallt denna sida som Åberg skriver om.

Det är bitvis riktig jobbig läsning. Vi talar om hela stadsdelar där det råder parallellsamhällen med egna lagar, egna system, egen kultur. Arbetslösheten är närmast kompakt, åtminstone officiellt (i själva verket finns det gott om svartjobb), de som växer upp här vet knappt vad det innebär att leva ett vanligt svensson-liv. Från 13-års ålder börja killar rekryteras till kriminella gäng som lockas av äldre kamrater i sina glänsande BMW-bilar och dyra klockor.
Visst åker man in då och då, men det är i det sammanhanget inte så allvarligt. Det ger bara prestige att ha suttit i fängelse något år, och så får man gratis mat och mycket tid att pumpa muskler och nya kontakter. Har du fru och barn blir de omhändertagna, det finns fonder som betalar ut pengar till familjen.
Samhällets repressalier har alltså ingen avskräckande verkan, det enda de kriminella har att frukta är andra kriminella: du kan inte lite på någon, din livvakt idag kan vara den som skjuter dig imorgon.

I skuggan av denna macho-kultur lever kvinnor och barn, flickor som far illa. I praktiken fungera många kvinnor som obetalda hushållerskor åt sina män, förbjudna att titta på TV eller gå ut på balkongen utan slöja. Utanför lägenheten får de inte gå utan tillåtelse. 12-åriga flickor kommer till skolan med sönderdiskade händer. Mer än 4000 unga kvinnor mellan 16 och 25 år lever under hedersförtryck. Bara i Malmö.

Åberg intervjuar en kvinna som blev bortgift med en landsman som bodde i Malmö. När hon kom hit upptäckte hon att han varken kunde språket eller hade jobb. Efter en tid förstod hon att han levde på det svenska samhället. Försörjningsstöd alltså. Tillsammans med tillfälliga svartjobb ger det en hyfsad levnadsstandard. Bidragen möjliggör parallellsamhället.

Jag har läst en del om hur internationellt bistånd fungerar, eller rättare sagt hur det inte fungerar. Förutom enstaka projekt som vaccinationskampanjer är det mesta bortkastade pengar. Biståndsindustrin har lett till ett dubbelt beroende: mottagarna har anpassat sig efter bidragskraven och ser därför till att saker och inte inte förbättras, då ryker ju biståndet! Men de som är anställda lever lika mycket de på biståndet, beroende av att det ska fortsätta för att kunna behålla sitt jobb.

I Malmö finns det biståndsprojekt för allting. Pengar kommer från kommun, EU eller allmänna arvsfonden. Projekten avlöser varandra och fungerar det inte heter medicinen: mer av samma. Som Åberg skriver: misstanken smyger sig in de projektanställda har lika mycket intresse av att hålla detta igång som mottagarna.

Ändå är inte projektpengarna de stora pengarna. Förra året fick Malmö nästan 5 miljarder i den kommunala skatteutjämningen. Det motsvarar en fjärdedel av hela budgeten! Chefen för enheten som har hand om det ekonomiska biståndet Jahangir Hosseinkhah berättar för Åberg det svar han fick när han velat skapa enkla kommunala jobb på vårdhem: "Om folk får jobb minskar skatteutjämningsbidraget och då går vi minus!" Kommunen har alltså ekonomiska incitament att hålla uppe bidragsberoendet. (s 151)

Malmö har blivit som ett uland: mottagare av bistånd utifrån. Det har inte fungerat internationellt och kommer inte fungera här heller. Det är inte bara det att det inte löser problem: bistånd och bidrag, både till enskilda och till kommunen i sin helhet har blivit en del av problemet.

I gruvor finns risken att kolmonoxid läcker fram, en gas som varken känns eller syns. Man kan jobba på i godan ro utan att ha en aning om faran. För att bli varnade i tid hade man förr med sig en kanariefågel i gruvan, när tuppade av var det dags att sätta sig i säkerhet.

Är Malmö Sveriges kanariefågel? Vi jobbar på och mår ganska bra i Sverige, de flesta av oss. Internationella undersökningar rankar Sverige som ett land där det är gott att leva. Statsfinanserna går som tåget.
Men om det som drabbat Malmö skulle hända hela Sverige, då finns det ingen som kan hålla oss under armarna med hjälp någon kommunala skatteutjämning. Om det är som det sägs att dagens Malmö blir framtidens Sverige finns anledning till oro. Kanariefågeln har tuppat av, ingen kan säga att den inte har blivit varnad.