söndag 8 januari 2017

Introvert - den tysta revolutionen

Att vara introvert är att avvika från normen. Både i det faktum att vi är i minoritet, 25 % av befolkningen räknas som introvert, men framförallt i att samhällets ideal är extrovert. Det som är eftersträvansvärt är att vara utåtriktad, ta plats i rummet och vara duktig på mingel. Då har man hög social kompetens och är åtråvärd på arbetsmarknaden. Har man inte de egenskaperna får man rådet att jobba på sin personlighet.
De flesta ungdomar upplever väl ibland att man inte riktigt passar in, att det är något fel på en, men som introvert är den risken än mer överhängande. Som introvert anses du i bästa fall vara blyg eller arrogant, i värsta fall en potentiell skolmassakermördare.

Jag minns vid ett tillfälle då jag blev uppmanad att "vara mig själv". Det låter som en bra uppmaning, vi ska ju inte förställa oss. Det är bara det att det som personen ifråga menade var att jag skulle ta mer plats och bli mer utåtriktad. Tanken att jag kanske inte är sådan föresvävade inte henne. Med andra ord: när vi "är oss själva" är vi extroverta, det är det normala. Introversion ses som ett handikapp, ett sjukdomstillstånd som vi måste komma över.

Linus Jonkman gör i boken Introvert - den tysta revolutionen upp med denna bild. Social kompetens är inte samma sak som extroversion. Social kompetens handlar om lyhörd inför den andre och att även kunna lyssna. Det brukar introverta vara bra på.
Introversion är inte samma sak som att vara blyg eller rädd för sociala sammanhang, det är bara det att man föredrar att vara ensam. Om jag har en ledig dag och bestämmer mig för att bara göra det jag vill, så inkluderar det förmodligen inte andra människor.

Det kan tyckas lite märkligt att jag blev präst, som introvert vill man ju inte stå i centrum och tala inför andra, eller? Det är sant att introverta tröttas ut fortare i sociala sammanhang, men att hålla tal, eller predikar som jag gör, är ingen motsättning. Inte så länge jag kan förbereda mig och situationen är förutsägbar. Däremot är spontana och oförberedda tal något jag helst vill slippa. Många skådespelare är till exempel introverta.

Om jag sitter med i ett sällskap på låt oss säga 8-10 personer, en aning för många för att en ledigt samtal ska kunna föras, brukar jag ha svårt för att få en syl i vädret. Anledningen är enkel: när någon annan har sagt en sak och man vill ge respons på detta, hur lång paus ska man låta det gå innan man själv tar till orda? Två sekunder, en sekund? Eller en tiondels sekund?
I ett intensivt samtal tycker jag nog att cirka en sekund är en lagom stund av tystnad utan att det känns som man pratar i mun på varandra. Om då de andra anser att det räcker med någon tiondel blir följden att jag aldrig får ordet. I likhet med mannen vid Betesda är det alltid någon annan som hinner före. Jag tänker först och talar sen, och när jag äntligen får komma till tals har de andra lämnat ämnet för länge sedan och pratar om något helt annat.

Som introvert behöver man också vänner, men man nöjer sig med färre än extroverta. Man föredrar ett mindre sällskap där alla får en chans att komma till tals, framför stora sammanhang där man inte känner folk. Pubar med hög musik där man måste skrika för att göra sig hörd undviker jag.

Igenkänningsfaktorn har varit hög för mig när jag läst boken, som till stor del varit en befriande läsning. Det är inte så att den extroverte sitter med alla fördelar och den introverte med alla nackdelar, det finns för och nackdelar med båda. Arbetslag som representeras av bägge personlighetstyperna brukar fungera bäst. Det intressanta är också att man brukar gifta sig med sin motsats, medan ens vänner brukar vara av mer samma sort. Vi människor har fått olika personligheter och egenskaper för att komplettera varandra.

Fördelarna med att vara extrovert vet vi alla, däremot behöver fördelarna med introversion lyftas upp i dagens samhälle:
1. Introverta är starka individualister och vi associerar oss inte med grupper. Det innebär att man har lättare att hålla fast vi obekväma åsikter. Vi frågar inte andra vad vi ska tycka, vi bildar oss en egen uppfattning.
2. Det finns ett experiment där man låter en skådespelare blir utsatt för misshandel i närheten av ett sällskap. Om någon då ingriper kan du vara säker på att det är den introverte i sällskapet. De flesta extroverta betraktar sig som en del i gruppen och överlåter ansvaret till gruppens helhet, vilket brukar betyda att ingen tar ansvar.
3. Introverta blir inte uttråkade lika snabbt som extroverta. Vi är därför uthålligare i det vi tar oss för, vi orkar fortsätta även när det är motigt.
4. Som introvert har man oftast ett rikare inre tankeliv. Vi kan bära på en inre berättelse som inte märks på utsidan, vi är skickliga på att visualisera och tänker i bilder. Vi är inte okänsliga utan faktiskt ofta mer känsliga än extroverta.
5. Vi är i minoritet totalt sett men i majoritet bland begåvade. Ju högre IQ en människa har, desto större sannolikhet att han eller hon är introvert.

Med detta sagt är det naturligtvis viktigt att ha i bakhuvudet att vi alla kan ha drag av andra personlighetstyper som inte är vår egen. Jag till exempel, gillar att resa, något som normalt är ett extrovert drag. Jag har heller inget problem att fokusera på att skriva predikan eller läsa i "störande" cafémiljö.

Idealet, särskilt i Sverige, har länge varit det extroverta. Det är bara att läsa platsannonserna. Men långsamt håller det på att vända, förhoppningsvis kan människor framöver betrakta introversion utan att se det som ett sjukdomstillstånd.

En fördel för introverta är internet, det innebär en stor möjlighet. Då kan man skriva långa blogginlägg utan att bli avbruten, man kan tänka första innan man klickar på "publicera".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar