söndag 17 september 2017

Om klimatets historia

Hur har klimatet sett ut i historien och hur har det förändrats? Hur snabba har förändringarna varit? Om detta har Fredrik Charpentier Ljungqvist skrivit en bok: Klimatet och människan under 12000 år.
Han forskar om både nordisk medeltidshistoria och klimathistoria och har publicerat många vetenskapliga artiklar i ämnet.

Han börjar med att nämna två problem med Parisavtalet. Enligt det avtalet får inte den globala medeltemperaturen stiga mer än 2 grader och helst inte mer än 1,5 grader över förindustriell nivå.
Men vad är förindustriell nivå? Det definieras aldrig, det antas att klimatet varit stabilt och likartat i tusentals år tills människan började släppa ut koldioxid. Det är en uppfattning som punkteras i denna bok.

Klimatet har kraftigt växlat från kalla till varma perioder och det har ofta varit snabba och abrupta förändringar. Vi har till exempel den medeltida värmeperioden samt den romerska värmeperioden som var minst lika varma som idag och däremellan betydligt kallare perioder. Allra varmast var det under 6000-2800 f kr då trädgränsen gick flera hundra meter över nuvarande nivå i våra fjäll.

Och då kommer vi till det andra problemet med Parisavtalet, för det man menar med förindustriell period är ju "slutet av 1800-talet". Problemet med det är att då levde vi i slutet av den så kallade "lilla istiden". Den började ca 1350 och varade till mitten av 1800-talet enligt vissa forskare till början av 1900-talet. Den lilla istiden var en extremt kall period, en av de kallaste sedan den riktiga istiden släppte sitt grepp. Då har man alltså i praktiken valt just den perioden som referenspunkt för vad som ska anses som "normalt" klimat.

Men det som är intressant med boken är att han inte bara går igenom hur temperaturen har förändrats utan också vad det har medfört för naturen och människan själv. Och här framträder ett tydligt mönster: varma perioder är bättre både för människan och naturen än kalla. Varma perioder leder till större avdunstning från haven och därmed mer nederbörd, kalla perioder leder till ett torrare klimat.

Jag tycker det är särskilt intressant att se norra Afrika ur detta perspektivet. Länge har man förstått att Sahara inte alltid varit öken: i grottmålningar från stenåldern har man nämligen sett avbildningar av djur som hör hemma på stäpp och savann. Nu har man även på andra sätt kunnat följa temperatur- och nederbördskurvan bakåt i tiden. När temperaturen stiger, särskilt på norra halvklotet så leder det till att gränsen för monsunregnen över regnskogen i Afrika vandrar norrut. Det är effekter som vi ser redan idag: Sahara krymper.
Man hör ibland att effekten av ett varmare klimat leder till att torra områden blir torrare och blöta blir blötare, men enligt Ljungqvist finns det ingen forskning som stöder det. Det finns inte heller några dokumenterade samband mellan uppvärmningen och extrema väderhändelser.

Vad är det då som driver vårt klimat? Ljungqvist räknar upp flera olika saker: på lång sikt handlar det om jordens bana och lutning, den främsta orsaken till växling mellan istid och mellanistid. (Det "normala" klimatet på jorden är ju istider som vara i ca 100 000 år, avbrutna av korta intervaller på 10-15000 år). På kortare sikt handlar det om solens aktivitet, vulkanaktivitet, havsströmmar som förändras och människans koldioxidutsläpp. Det är alltså inte så att Ljungqvist inte tror att människans utsläpp av växthusgaser är en delorsak till uppvärmningen de senaste 50 åren. Vi har för närvarande den högsta nivån av koldioxid sedan istiden och det borde rimligen ha en viss betydelse.

Men även om människan bidragit till uppvärmningen är det fortfarande så att de naturliga faktorerna dominerar. Ljungqvist återkommer gång på gång till att dagens klimatmodeller inte klarar av att simulera klimatet eftersom det finns faktorer som man inte tar tillräcklig hänsyn till.

Det andra, enligt mig, som skulle behöva tillföras i debatten är om en uppvärmning enbart behöver vara en nackdel. Särskilt då med tanke på vad det skulle kunna innebära för framtida jordbruksmöjligheter i Sahara. Till detta kan läggas fördelar med ökad koldioxidhalt som ökad växtlighet.
Men stigande havsnivåer då? Enligt de IPCC:s högsta utsläppsscenarier och förutsatt att klimatkänsligheten är hög (vilket man alltså kan betvivla) kommer havsnivån stiga mellan 0,52 och 0.98 meter inom hundra år. Det är förstås högre än den nuvarande takten på 3 mm per år men skulle det innebära en katastrof? Knappast, om hundra år kommer vi ha en helt annan förmåga att hantera högre havsnivåer.

Ett stort problem är att det är så svårt att förutsättningslöst tala om klimatet. Ljungqvist beskriver hur polariserad debatten har blivit: "utrymmet för det kritiskt ifrågasättande begränsas och gör det svårare att förutsättningslöst pröva vissa frågor vetenskapligt".

Ljungqvists bok kanske kan öppna upp den här polariseringen. Jag upplever honom som balanserad, han målar inte in sig i något hörn. Med sin bok ger han oss helikopterperspektivet vilket verkligen kan behövas när enstaka orkaner och skyfall tas som intäkt för att vi skulle ha rubbat klimatsystemet. Det är också intressant att se hur klimatet har påverkat mänskliga samhällen i historien. Och då framförallt att det sällan varit klimatförändringen i sig som var förödande utan hur människan hanterat det.

fredag 1 september 2017

Vad ska människan göra i en arbetslös ekonomi?

Arbetsmarknaden har genomgått stora förändringar i Sverige de senaste hundra åren. Så sent som vid det förra sekelskiftet var en majoritet sysselsatt inom jordbruket. När traktorer tog över hästen fick folk istället anställning inom industrin. När den i sin tur automatiserades växte tjänstesektorn.

Nu står vi inför nästa steg. Automatiseringen bland tjänster har redan börjat, transportsektorn står på tur. Och det kommer naturligtvis inte stanna där: robotiseringen inom service, vård och omsorg m.m. kommer också bli en verklighet.
Det råder debatt om detta kommer leda till att jobben försvinner. Kritikerna menar att vi bara kommer övergå till nya arbetsuppgifter som när anställda inom jordbruket gick in i industrin, även om vi just nu inte exakt kan förutse vad det skulle vara.

Men jag lutar mer och mer åt att det är fel: i nästa decennium kommer förmodligen hälften av alla jobb försvinna och inom tjugo år kommer företagen bara ha kvar en bråkdel av dagens anställda.

Frågan är: ser vi detta som ett hot eller en möjlighet? Jag anar att de flesta ser det som ett hot, men är inte det märkligt? Borde vi inte istället se det som en fantastisk möjlighet?

Förr i tiden arbetade man för brödfödan. Det gör vi förstås fortfarande men idag handlar det om så mycket mer. Vårt yrkesarbete ger oss identitet och mening. Vi får en fast punkt att gå till varje dag, vi umgås mer med våra arbetskamrater än vänner och kanske till och med familj. Så då det är förstås inte så konstigt att det arbetslösa samhället för många ter sig skrämmande.

Men problemet är den osunda fixeringen vid yrkesarbetet. Arbetet har upphöjts till livets mening, inte bara inom totalitära ideologier utan även i demokratiska länder. Det är vårt yrke som ger oss värde och status.
Vi har i Sverige minst två partier som gör anspråk på att vara "arbetarepartier". Politiker tävlar om vilka som är duktigast på att "skapa jobb" (läs det en gång till). Höga arbetslöshetssiffror ses som ett problem och Alliansen vann val på "arbetslinjen". Men egentligen är ju detta helt galet!

Samtidigt beror ju galenskapen på att vi har byggt upp hela vårt system kring arbetet. Utan arbete inga skatteintäkter och inga pengar till välfärden. Vi har i dagens ekonomiska system blivit reducerade till producenter och konsumenter (eller skattebetalare och välfärdsmottagare). Det skattegenerande yrkesarbetet är grundstenen i hela samhällsbygget.

När nu den grunden kommer eroderas inom de närmaste 10-20 åren ställer det stora krav på oss att tänka om och tänka nytt. Christianity Today har en intressant artikel där man menar att just kyrkan och kristendomen har bättre förutsättningar än sekulära ideologier att möta den här utmaningen. För en kristen är det tydligt att vi är skapade för mer än arbete. Vi behöver visserligen (än så länge) arbeta för vårt uppehälle, men vi finns inte till för arbete. Arbete är inte livets mål och mening.

Vi har vår mänskliga värdighet, inte genom det vi gör, utan genom det vi är: skapade till Guds avbild. Målet med skapelsen var vilan på den sjunde dagen, ett mönster som vi människor har fått i arv. Syftet med arbetet är inte i första hand att producera utan att skapa. Ny teknik som tar över den nödvändiga produktionen kan öppna upp för oss att istället fokusera på vår kreativitet.

Tio Guds bud befaller oss inte arbete, utan att vila! Gud skapade på sex dagar, men utan den sjunde dagens vila hade skapelsen varit meningslös. Varför ska vi skapa om vi aldrig tillåter oss att njuta av det vi skapat? Sabbaten, vilan den sjunde dagen, är också en bild för himmelen: målet efter detta livet är den eviga vilan.

Hur framtiden kommer gestalta sig när den offentliga och privata sektorn inte har några anställda vet jag inte. Framförallt gäller det frågan om hur vi ska få försörjning, om det ska ske med en basinkomst eller på annat sätt.

Men vi måste börja tänka om när det gäller yrkesarbete och karriär när det inte längre kommer ge oss värde och existensberättigande. Här har kyrkan mycket att ge. Vi har en helt annan berättelse om vad som är människans mål och mening. Vi har också en vana att engagera människor ideellt.

Frågor som vi behöver ta tag i och där kyrkan kan bidra är: kan vi tänka oss att ställa upp för andra även när vi inte får betalt? Hur kan vi lära oss att ta ansvar och stå för kontinuitet även om vi inte är "tvingade" att stanna i ett sammanhang? Hur ser vi på vår fritid, är den "egentid" som enbart är till för oss själva, eller finns vi till som personer i en gemenskap?

Framtiden och kyrkans roll i den kan bli mycket spännande.

lördag 12 augusti 2017

Hur mår den svenska demokratin?

En bok som förtjänar större uppmärksamhet än vad jag inbillar mig att den fick när den kom ut 2015 är Bengt Ericssons bok Den härskande klassen - en bok om Sveriges politiska elit. Ericsson har varit journalist i många år, ansvarig utgivare för Dagens Industri och chefredaktör för Veckans affärer. Han skriver till stor del utifrån egen erfarenhet, och det är ingen ljus bild av svensk demokrati som han ger oss.

"All offentlig makt i Sverige utgår från folket" lyder som bekant den första paragrafen i regeringsformen. Denna makt representeras av riksdagen, då borde ju riksdagen vara mäktig? Men i själva verket är de 349 ledamöternas inflytande mycket begränsat. Makten sitter istället hos partiernas styrelser som talar om för ledamöterna hur de ska rösta.
Och förr var åtminstone partierna medlemsorganisationer, rent av folkrörelser. Fram till 1966 var partiernas enda inkomstkälla frivilliga bidrag och medlemsavgifter.
Men det året infördes det statliga partistödet som sedan har vuxit i en sådan omfattning att det idag rör sig om drygt 1,2 miljarder kronor per år. Till detta kan det för Socialdemokraternas räkning läggas till pengar från LO och A-lotteriet. Medlemmarna täcker bara 3-4 procent av partiernas budget.

För partierna är det alltså inget  bekymmer att medlemmarnas antal har rasat. Det är ju kanske rent bara bra eftersom man slipper många besvärliga medlemmar som på partikongresser kan rösta fram beslut som avviker från styrelsens vilja. Men själv ser jag det som ett stort problem att partierna på det här sättet växer ihop med staten, istället för att vara en del av civilsamhället.

Men även om riksdagsledamöterna inte har så stor makt verkar de ju för all del vara väldigt flitiga: över 4000 motioner kommer in per år. Det är bara det att 99 % av dessa avslås! Så man kan ju undra vad meningen är med det flitiga motionerandet.
Då visar det sig, berättar Ericsson, att alla dessa motioner inte behöver vara skrivna av riksdagsledamöterna själva. Det finns en mängd PR-byråer och lobbyorganisationer som skriver motionerna och uppvaktar riksdagsledamöterna med dem. Det enda de behöver göra är att skriva under sitt namn, så får de en image av att vara en aktiv och engagerad politiker!
Patrik Westander som driver en PR-byrå har skrivit en handbok om hur man genom långsiktigt lobbyarbete på detta sätt får igenom förslag som till slut leder till gällande lag. Det gäller bara att vara ihärdig.

Ericsson  beskriver också hur antalet anställda på regeringskansliet har vuxit i kolossal omfattning till 4600 anställda, att jämföra hur många det var på Tage Erlanders tid, då var de fem! Lägg till alla anställda på våra ca 350 olika myndigheter.
Mellan de politiska församlingarna och anställda tjänstemän råder det flytande gränser: många politiker rekryteras från dem och tvärtom. Detta gör att partierna kan erbjuda politikerna livslång anställningstrygghet.
Alliansen hade hårt kritiserat socialdemokraterna för deras politiska tillsättningar av landshövdingar, ambassadörer och myndighetschefer. Istället för att tjänsterna lystes ut på vanligt sätt och att den mest meriterade fick jobbet, var det snarare regel än undantag att posterna användes som belöning för lång och trogen tjänst i partiet. Det blev en del förändringar när Alliansen tog makten 2006 men påfallande få.

Det sägs att anledningen till Napoleons militära framgång var att han införde meritokrati i armén. De bästa rekryterades till befäl och officerare oavsett om man tillhörde adeln eller inte, medan de andra länderna fortsatte att rekrytera officerare enbart från adeln.
Det är så det fungerar i Sverige idag när det gäller myndighetschefer, för att få dem måste man tillhöra den politiska adeln. Det leder inte bara till att rekryteringsunderlaget blir sämre utan också att dugligt folk bland myndigheterna söker sig åt annat håll. Varför skulle de stanna kvar och anstränga sig när de hela tiden sorteras bort för att de är inskrivna i fel partibok eller inte tillhör ett parti alls?

Efter att ha läst boken kan jag bara travestera Hamlet: "there is something rotten in the state of Sweden". Självklart är Sverige fortfarande en demokrati, men den mår nog inte så bra. Och det var värre än vad jag trodde.

söndag 30 juli 2017

Treenigheten och kvantfysik

Under de första århundradena utmejslade kyrkans teologer läran om treenigheten. För att kunna beskriva detta mysterium, det som egentligen inte går att beskriva, tog man till det mest avancerade språkbruket som man hade tillgång till då: språket från den grekiska filosofin. Man talade till exempel om Gud som en enda ousia (väsen) men som består av tre hypostaser (personer).

Ett annat begrepp är perichoresis som används för att beskriva den inbördes relationen mellan Fadern och Sonen och Anden. Det uttrycker hur de tre i fullständig harmoni delar varandras liv. Ingen är över och ingen är under. Var och en av personerna är sin egen, men ingen kan tänkas utan de andra. De lever och verkar i och genom varandra. Gud är kärlek, skriver Johannes i sitt första brev och eftersom kärlek inte kan tänkas utan en relation betyder det att Gud existerar som relation.

Om vi idag vill försöka förstå treenigheten, har vi ett annat språk att ta till som kyrkofäderna inte hade tillgång till? Ernest L. Simmons har i boken The Entangled Trinity Quantum Physics and Theology beskrivit hur den moderna kvantfysiken kan användas som metafor för att bättre förstå treenighetsläran. Precis som treenigheten utmanar kvantfysiken vårt sunda bondförnuft.

Det är framförallt begreppet kvantsammanflätning (eng: entanglement) som han jämför med perichoresis. Kvantsammanflätning är ett fenomenet som innebär att om två eller fler elementarpartiklar (till ex ljusfotoner eller elektroner) är sammanflätade kommer ändringar av den ena av partiklarna omedelbart att medföra att egenskaperna för den andra partikeln ändras – oavsett hur långt det är mellan dem.

Ett vanligt exempel på sammanflätade partiklar är två elektroner som har var sitt motriktat "spinn", men tillsammans är spinnlösa, eftersom spinnen tar ut varandra. I ett visst avseenden kan de betraktas som en enda partikel, eftersom de kvantmekaniskt delar samma tillstånd, men denna sammanflätning bryts så snart som en del i partikelparet mäts. Om man mäter spinnet hos en av elektronerna får den andra elektronen omedelbart lika stort men motriktat spinn. Sammanflätningen fortsätter alltså oavsett hur stort avstånd det är mellan dem.
Eller för att uttrycka det mer vardagligt: om man skulle stöta till (=mäta) en partikel som en gång stått i förbindelse med en annan så hoppar den andra till i exakt samma ögonblick även om den befinner sig på andra sidan universum.

På samma sätt är treenigheten sammanflätad och kan alla tre kan betraktas som en eftersom de delar samma tillstånd. Det här kan hjälpa oss att förstå hur treenigheten kan bestå av tre hypostaser samtidigt som Gud är ett till sitt väsen.

Ett annat begrepp är komplementaritet som används för att beskriva dubbelheten hos naturen. Exempelvis kan ljus fungera både som partikel och våg, den så kallade våg-partikeldualiteten. Av två sätt som ömsesidigt utesluter varandra är ändå bägge nödvändiga för att ge rättvisa åt det som det beskriver. Beroende på hur vi söker eller mäter ljuset kommer det uppträda antingen som vågor eller partiklar.
Och Gud uppträder också på olika sätt för oss beroende på vad vi söker. Söker vi skapelsens Gud, finner vi Skaparen, och söker vi frälsning, finner vi Jesus.

I kristen tradition talar vi ju om historiens Gud. Gud har inte bara skapat världen för att sen lämna den åt sitt öde. Gud är en dynamisk Gud som interagerar med människan och därmed de historiska händelserna. Frågan är hur? Hur kan Gud ingripa i historien utan att göra våld mot de naturlagar som ju ändå är skapade av honom. Här ger kvantmekaniken en öppning för hur Gud kan verka i världen inifrån de naturliga processerna.
Den klassiska fysiken som började med Newton var deterministisk. Den franske matematikern Laplace menade att om man kände till alla ingångsvärdena skulle man kunna förutse hela världshistorien. Universum var i princip som en biljardspel där allt bestod av partiklar som krockade med varandra.

Kvantmekanikens intåg öppnade upp systemet. Med kvantmekaniken har vi fått äkta slump, alltså inte bara slump som beror på okunskap om detaljerna. Detta ger Gud frihet att styra i systemet utan att bryta med naturlagarna. Det gäller inte bara de historiska händelserna utan också själva skapelsen. Gud skapade världen ur intet, (creatio ex nihilo) men skapelsen stannar inte där utan fortsätter (creatio continua). Gud har kunnat styra livets utveckling på jorden, evolution är ju slumpens verk, men en slump som är styrd av Gud.

Den moderna fysiken erbjuder kanske oss det mest avancerade språket idag, precis som den grekiska filosofin då och jag tycker det är fascinerande att se vad vetenskapen kan ge oss för bilder och analogier när vi talar om Gud.

söndag 16 juli 2017

Anders Arborelius i Sommar i P1

Under ca 20 år genomförde jag någon och eller par helger per år en retreat i karmelitklostret i Norraby utanför Tågarp. Samma kloster där biskopen (och numera kardinalen) för Stockholms katolska stift, Anders Arborelius, gick in i 1971.

I dagens Sommar i P1 berättar han hur det var att som ung man ta det steget. Det var för honom ingen flykt ifrån världen, man kommer paradoxalt nog närmare nöden i världen i ett avskilt klosterliv, enligt Arborelius. I ensamheten får man dela andras ensamhet. Och det blir aldrig någon total isolering eftersom det alltid finns människor som söker sig dit.

Klostret i Tågarp var från början inget officiellt kloster eftersom det var först 1978 som Gustav Vasas klosterförbud upphörde. Jag är övertygad om att denna långa avsaknad av kloster i Sverige har varit en stor andlig brist i vårt land. Ett kloster är inte bara till för de munkar och nunnor som lever där utan även för oss andra som kan komma dit och uppleva den atmosfären.

När jag under åren fick delta i brödernas tideböner och gudstjänster är det just tidlöshet som jag tänker på. Här i Karmelitklostret stod tiden still och man kunde smaka något av evigheten. Man umgås under tystnad vilket ger en gemenskap på djupet.
Anders Arborelius talade idag om tystnaden som en bristvara i vår tid samtidigt som den är helt gratis: det är i tystnaden som vi kan upptäcka vårt inre djup och öppna oss för Gud.
Som biskop var han betydligt mer på resande fot än det stillsamma livet i klostret, men som han sa: är man rotad i Guds närvaro blir man inte lika påverkad av stress utan kan hålla en sund distans till allt som måste hinnas med. Jag har själv upplevt hur en reträtt kan hjälpa en att hitta tillbaka till lugnet efter en jäktig period. I vårt sekulära Sverige är klostren en andlig oas.

Mot slutet av programmet kommer Arborelius med några intressant tankar som är aktuellt idag i vårt samhälle: hur ska vi hitta balansen mellan det lokala och globala? Kan man vara både skånsk lokalpatriot och världsmedborgare, frågar han sig. Jag håller med om att detta är en mycket viktig fråga och kommer bli det än mer.
Arborelius ger exempel hur det fungerar i sin egen kyrkas tradition: ordet katolicitet betyder enhet i mångfald. På djupet finns det en enhet som kan uttryckas på ett mångfaldigt sätt. Det måste finnas en enhet som kan ge oss gemensamma rötter och värdighet och utifrån detta kan vi sen leva i en mångfaldig värld. I katolska kyrkan har påven ett enhetens ämbete för att stå som samlande gestalt. Vi kan ta till oss andra traditioner utan att göra avkall på vårt eget ursprung.

Det finns mycket visdom som man kan hämta från en som levt sitt liv i ett kloster. Jag inser att klosterordnarna och de som lever där inte är lika känsliga för trender i samhället. De lever ju med en foten i tiden och den andra i evigheten. De lever också med sekellånga traditioner i ryggen och då svänger det inte lika snabbt. En kyrka med en levande klostertradition blir därför inte lika lätt offer för samtidens krav på anpassning.

onsdag 28 juni 2017

Den banala godheten (eller: "jag menade ju bara väl")

Jag har inte läst något av Ann Heberlein tidigare men mitt intresse för migration och integration och det jag hört vad Heberlein haft att säga om saken i Filosofiska rummet i P1 fick mig att genast läsa hennes senaste bok: Den banala godheten - Mångkultur, integration och svenska värderingar.

Boken är indelad i tre delar: i den första boken tar hon upp en mängd olika företeelser i det svenska samhället där man har velat väl men där det blivit så fel. I fråga om hedersvåld, sexuella övergrepp, gängkriminalitet, m.m. har man samhällets reaktion helt enkelt varit chockerande naivt. Den första delen handlar alltså mycket om hur tillståndet i Sverige är nu men hon stannar som väl är inte vid detta. Att rada upp missförhållanden är trots allt inte så svårt och inte alltid så konstruktivt. Men Heberlein går alltså vidare i de två andra delarna och resonerar hur det har kunnat bli så här och vad vi kan göra åt det.

Att det är en etikforskare som skrivit boken framkommer på var och varannan sida och man får ta del av många etiska och filosofiska resonemang. Till exempel hur vi bedömer en handlings moraliska värde; då kan man antingen utgå från handlingens intention (jag ville ju bara väl) eller dess konsekvenser (men hur blev det?).

Brott och straff återkommer hon till flera gånger i boken. Vad är poängen med att straffa de som gör fel i ett samhälle?
Heberlein förklarar att straffet fyller en funktion för tre aktörer: offret, förövaren och samhället. Offret blir upprättat genom att samhället tar tydlig ställning för denne och dennes värde. Men straffet upprättar faktiskt även förövaren. När vi straffar en person visar vi att vi ser denne just som en person: en moralisk varelse som kan ges och ta ansvar för sina handlingar. Straffet ger också förövaren en möjlighet att efter avtjänat straff välkomnas tillbaka till samhällsgemenskapen igen.
Och därmed fyller straffet en funktion för samhället i stort genom att upprätthålla samhälleliga normer och värderingar. Heberlein visar på en rad exempel hur vissa straff blivit så låga att de inte längre fyller sin upprättande funktion för dessa tre aktörer.

Mångkultur är en annan sak som hon problematiserar. Invandringen har lett till öar av minoritetskulturer i Sverige, inga krav ställs på att de ska anpassa sig efter svenska värderingar och normer. Men när vi inte delar grundläggande värderingar växer misstänksamheten mellan människor. Avgörande för hur bra ett samhälle fungerar är nivån av tillit och under den senaste tiden har tilliten i Sverige sjunkit. När värderingar och kulturella olikheter blir för stora blir det svårare att upprätta gemensamma normer, som är avgörande för tilliten i samhället.

Hur är det då med "svenska värderingar"? Finns det sådana? Det har ju ifrågasatts på bl a Aftonbladets kultursidor. I World Values Survey sticker svenskarna ut rejält från resten av världen. Vi är i mycket låg utsträckning religiösa, vi värderar individens frihet och självförverkligande högt, vi har hög tillit till samhällets institutioner och våra medmänniskor, vi hyser i mycket låg utsträckning sexistiska, homofoba och rasistiska åsikter. Vi är kort sagt toleranta, tillitsfulla och generösa vilket gör oss unika i världen.
Till detta kan läggas klassisk humanistiska värderingar som demokrati och mänskliga rättigheter, sprungna ur upplysningen och med rötter i den judisk-kristna etiken, värderingar som naturligtvis också är svenska eftersom vi omfattar dem.

Efter att mer eller mindre sträckläst boken kan jag inget annat än att varmt rekommendera den för alla som har det minsta intresse för Sveriges framtid. Heberlein stannar inte vid ytliga konstaterande om hur illa ställt det är. Hon är tydlig, konstruktiv och argumenterar utifrån olika filosofiska och etiska teorier. Samtidigt är resonemangen lätta att följa för en lekman i ämnet. Det är en mycket välskriven bok.

Ann Heberlein menar alltså att vår integrationspolitik allt för länge har styrts av en banal godhet vilket har ställt till med stor skada. Det är lätt att hålla med henne på den punkten. Hyser jag då samma oro som henne som hon beskriver i början av boken. En oro som hon delar med svenska folket enligt den Nationella Trygghetsundersökningen som gjordes 2016. Det är inte Trump och klimatet som är föremålet för vår oro utan segregation, våld och flyktingsituationen.

Jag säger så här: om Heberleins bok tas på allvar, om den läses, diskuteras och om olika beslutsfattare tar till sig det hon skriver så är jag inte så orolig. Än finns det nämligen tid att vända utvecklingen.
Men om hon bli avfärdad på osakliga grunder, eller tigs ihjäl, eller hånad och bespottad. Ja, då blir jag mycket orolig eftersom det visar att man inget lärt eller vill lära. Det är attityden att sticka huvudet i sanden och hoppas på det bästa som oroar mig.

måndag 26 juni 2017

Konstantin och Löfven

År 306 utropades Konstantin till kejsare av sina trupper som den förste kristne kejsaren; år 313 utfärdade han ediktet i Milano där all förföljelse av kristendomen upphörde och 325 kallade Konstantin till kyrkomötet i Nicea där syftet var att ena kyrkan.
Jag tror inte att Konstantin enbart tänkte på kyrkans bäste även om han hade en mycket from mor. Det finns mycket som talar för att han såg kyrkan som ett politisk medel för att hålla ihop det väldiga romarriket. Kristendomen skulle så småningom bli statsreligion och enda tillåtna religion.

Konstantins åtgärder innebar naturligtvis enorma möjligheter för kyrkan som tidigare hade varit en marginaliserad rörelse (om än inte numerärt) som kämpat i motvind. Plötsligt blev man en faktor att räkna med, man byggde kyrkor och katedraler och kunde på statens bekostnad genomföra kyrkomöten och koncilier. Det blev status att vara kristen.

Men det var i allra högsta grad på både gott och ont. När kyrkan blev en maktfaktor drog den till sig folk som var intresserade av makt och inte bara tron i sig. Karriärister blev biskopar och så småningom påvar. När staten och makten väl släpptes in i kyrkan blev de väldigt svårt att få ut dem. Påvestolen blev under perioder ockuperade av olika italienska familjer som såg den som ett sätt att befästa sin makt. Kyrkan fick inte själv tillsätta sina biskopar utan furstars medgivande. Kyrkan räddades till slut av ordensfolk som kämpade för kyrkans oberoende.

Men ändå är det unika i den kristna världen att kyrkan och staten lyckades hölls åtskilda, om än alltså inte hela tiden och inte friktionsfritt. I Europa har vi haft två ledare: påven och kejsaren som härskat över olika domäner. Denna maktdelning har tjänat Europa väl, i de muslimska imperierna till exempel var kalifen både den religiösa och politiska ledaren.
Principen går tillbaka till Jesus själv: "Ge kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud" (Matt 22:21). Politik och religion ska hållas åtskilda.

Ibland har det varit kyrkan som lagt sig i politiken men det motsatta har varit betydligt vanligare. Ända sedan Konstantins dagar har man lagt sig i kyrkans inre angelägenheter och använt den för egna syften.
Det gäller i allra högsta grad även i Sverige och har varit så sedan Gustav Vasas dagar. Fram till år 2000 var det regeringen som bestämde vem som skulle vara biskop i Svenska kyrkan.
Jag blev prästvigd 1999 och trodde nog att skilsmässan mellan staten och kyrkan skulle bryta politikens makt över kyrkan. Så blev det inte.

Stefan Löfvens uttalande i Kyrkans tidning nyligen illustrerar detta. I likhet med Konstantin ser han kyrkan som ett medel att driva igenom sin politiska agenda: "Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget."
Att han anser att alla präster ska vara beredda att viga samkönade par handlar inte i så mycket om omsorg om homosexuella. Det är få präster som har vigt samkönade par även bland dem som är villiga att göra det, så för de samkönade par som önskar vigsel är det inget problem att få detta.

Intervjun visar hur vi fortfarande har samma kamp att föra som tidigare i historien: mot den politiska makten, för kyrkans oberoende. Problemet är att de politiska partierna har makten i kyrkomötet och det är där alla viktiga beslut fattas. Svårigheten att bryta med detta kan jämföras med samspelet mellan kardinalerna och renässanspåvarna. När det till exempel var en Medici som var påve tillsattes andra medlemmar av familjen Medici till kardinaler och de var de som valde nästa påve...

Det är alltså inte första gången i historien som kyrkans oberoende hotas men utvecklingen har också kunnat vändas tidigare. Så länge kyrkans styrs av politiska aktörer med en egen agenda försvåras förmågan att kunna förkunna evangeliet och vara en profetisk röst i samhället.

torsdag 8 juni 2017

Tre herdebarn utanför Fatima

Min kollega i Torestorps pastorat, Luca Cesarini, har kommit ut med en spännande bok: Fatima: hundra år av pilgrimsfärder. I den beskrivs hur tre enkla herdebarn utanför en by i Portugal var med om något som skulle skaka en hel nation.

Bildresultat för Fatima



Det handlar om Lucia, Francisco och Jacinta som den 13 maj 1917 fick en uppenbarelse av Jungfru Maria när de var ute och vaktade fåren.






Uppe på en kulle överraskades de av en blixt och på en järnek såg de en vitklädd kvinna som lyste starkare än solen. Kvinnan talade med dem, men avslöjade först inte vem hon var. Hon uppmanade barnen att komma tillbaka sex gånger, den 13:e varje månad vid samma tid. De fick löfte om att få veta vem hon var och vad hon ville, och den sista gången skulle det ske ett underverk.

Två av barnen berättade vad de varit med om, och i juni följde en grupp nyfikna med barnen för att se vad som väntade dem. Åskådarna kunde se blixten och ett moln som sänkte sig ned över järneken men det var bara barnen som såg och hörde jungfrun.

Så där fortsatte det: för varje månad blev det allt fler som följde med. Samtidigt växte motståndet: Portugals regering var mycket starkt anti-kyrkligt och olika myndigheter, bland annat Fatimas borgmästare gjorde sitt bästa för att sätta stopp för folkväckelsen. I augusti förhindrades barnen att komma till platsen den 13:e genom att de häktades och låstes in. De blev till och med hotade med döden om de inte erkände att allt var en bluff.

Även deras närmaste var skeptiska. Lucias mor vägrade i det längsta att tro på sin dotter, utan uppmanade henne ständigt att inte ljuga. Kyrkoherden och andra kyrkliga företrädare var avvaktande men inte fientliga.
Allt motstånd till trots: nyheten om barnens återkommande uppenbarelser spreds över landet och tusentals sökte sig dit för att följa med barnen ut på fälten.

Slutligen kom den 13 oktober, dagen då det stora underverket skulle ske. Förmodligen första gången i världshistorien då ett under var utannonserat i förväg! De flesta historiker uppskattar att cirka 70 000 människor var på plats. Det rörde sig om troende, sökare, skeptiker, ateister och väldigt många nyfikna. Inte minst var det många journalister som var där, mest för att hoppas kunna dementera eventuella under.
Det rör sig alltså om ett enormt antal vittnen. Miraklet har kallats för det stora solundret: inför allas blickar började solen rotera allt häftigare medan den lyste i regnbågens alla färger. Den rörde sig som i en dans på himlen tills det liksom lossnade från himlavalvet och störtade sig emot åskådarna. Hela händelseförloppet varade i ca 10 minuter.
Som alla vittnesmål skiljde de sig åt i detaljer men var i huvudsak samstämmiga. Till och med ytterst skeptiska journalister vände helt och skrev dagen efter i landets tidningar om miraklet som skett.

Inte helt oväntat har det även efter dessa händelser tagit sig en ström av pilgrimer varje år till Fatima. Idag rör det sig årligen om cirka 4 miljoner besökare. Cesarini beskriver i sin bok hur Fatima är förvandlat idag och helt inriktad på att ta emot denna väldiga mängd besökare.

När jag läst boken undrar jag förstås: hur kan det komma sig att vi i vårt land inte känner till detta? Det är trots allt bara hundra år sedan, många barn till vittnena lever och som man kan möta som guider där de berättar vad som hände i Fatima. Ett sådant här under kan man inte förklara bort.
Och det är kanske det de handlar om: det man inte kan förklara bort måste man tiga ihjäl. I det starkt sekulariserade Sverige finns allt för många som inte har något intresse av att detta kommer fram.
Fátima : 100 år av pilgrimsfärder (häftad)Tyvärr, måste jag säga, kan det delvis också finnas kyrkliga förklaringar. Nu var det ju jungfru Maria som barnen mötte och hon har i Svenska kyrkan blivit lite undanskuffad. Varför det blivit så finns det väl ingen riktigt bra förklaring på. Det beror inte på Martin Luther i alla fall, som högaktade Maria och trodde på Mariadogmerna.

Cesarinis bok, utgiven på Artos förlag, är därför särskilt angelägen för oss andligt fattiga nordbor. Läs boken för att ta del av ett rikt andligt arv utanför vår horisont.


tisdag 6 juni 2017

Den gudomliga människan


Homo Deus : en kort historik över morgondagen (inbunden)

Yuval Noah Harari, som undervisar i historia på det hebreiska universitet i Jerusalem blev känd med sin bok Sapiens, en historik över mänsklighetens evolutionära ursprung. Den har jag inte läst men väl uppföljaren: Homo deus: en kort historik över morgondagen. En mycket intressant och delvis också skrämmande bok.

Han börjar med att konstatera tre saker som mänskligheten uppnått:

1. Svälten är utrotad.
2. Epidemier är utrotade.
3. Krigen har upphört.

Det finns visserligen rester av dessa eländen kvar än, men sett i ett längre perspektiv kan man konstatera att de i princip har upphört. (För den som tycker detta låter märkligt rekommenderar jag till ett tidigare blogginlägg där jag recenserar Progress av Johan Norberg).

Dessa tre saker har upptagit 90 % av människors tid och energi tidigare i historien. Så vad nu? Vad blir nästa steg för mänskligheten? Han beskriver olika tänkbara scenarior över människans framtid, och då syftar han på hur människan som art kommer att utvecklas och listar tre saker som blir det 21 århundradets projekt:

1. Odödlighet.
2. Lycka.
3. Gudomlighet.

En växande grupp forskare ser döden som i första hand ett tekniskt problem och alla tekniska problem har en teknisk lösning. Gissningarna över när människan tar steget till odödlighet varierar från år 2050-2200 men att det kommer ske verkar många vara överens om.
Genom att manipulera den mänskliga biokemin kan vi byggas om för att ha ständiga lyckokänslor och slutligen kan alltså människan uppgraderas till gudar på tre olika sätt: genom biologisk ingenjörskonst, konstruktion av cyborgar och skapadet av icke-organiska varelser. Homo sapiens kommer inte vara mer.
Som Harari skriver: "I sin strävan efter efter hälsa, lycka och makt kommer människor undan för undan att förändra först en av sina egenskaper och sedan en till och en till, tills de inte längre är människor". Homo sapiens kommer att förvandlas till Homo deus.

Bildresultat för homo deusHarari ägnar sen mycket utrymme för att diskutera skillnaden mellan människa och djur, där han menar hela vårt känslo- och tankeliv väsentligen inte är något annat än algoritmer. Det finns ingen mänsklig "gnista". Minnen, föreställningar och tankar är bara elektriska signaler i våra hjärnor.

Som ateist är det naturligtvis bara konsekvent av Harari att ha den synen: det finns ingen kvalitativ skillnad mellan människa och djur. Att djur, liksom människor, har ett känsloliv och medvetande menar han självfallet, men han gör inte heller en distinktion när det gäller självmedvetande. Alltså förmågan att kunna lyfta sig själv i håret och reflektera över sig själv, att man har ett bestående jag med ett förflutet och en framtid, och insikt om att vi en dag ska dö, inte ens detta är en unik mänsklig egenskap.
Här tycker jag dock att hans argument är synnerligen svaga (i kapitlet om den självmedvetna schimpansen s 118). Han jämför bland annat med en hund som känner igen sitt eget revirpinkande från en annans hund och antyder att det skulle beror på självmedvetande. De exemplen han för fram är inte de minsta övertygande.

Men varför är det då så att det var just homo sapiens som tog över jorden? Harari lyfter fram en väsentlig egenskap: förmågan att kunna samarbeta med okända. Att kunna gå in i en butik och genomföra en affärstransaktion med en för oss totalt okänd expedit skulle vara helt omöjligt för alla andra djur, oavsett hur intelligenta de var. Andra djur måst nämligen först bygga upp en relation med dem man samarbetar med, vilket begränsar samarbetet till mycket små populationer.

Det kan säkert ligga något i detta: en mycket viktig sak för civilisationens framväxt var förmåga till arbetsdelning vilket förutsätter samarbete i stora grupper. Men att räkna bort intelligens, planering och självmedvetande som lika viktiga egenskaper för att förklara människans framgång förefaller mig märkligt.

Inte helt oväntat är han starkt kritisk till religion, men mindre väntat kritiserar han även humanismen som livsåskådning, där Gud byttes ut mot människan. Problemet med humanismen, enligt Harari, är att den utgår från att människan är en individ med ett jag och att hon har en fri vilja.
Här håller jag faktiskt till stor del med Harari: det vill säga om människan inte har en odödlig/ickekroppslig själ blir det svårt att argumentera för fri vilja och "jaget". Som han skriver: "När till exempel ett neuron skickar ut en elektrisk signal kan detta vara en determinerad reaktion på yttre stimuli eller resultatet av en slumpmässig händelse... Ingetdera fallet medger något utrymme för fri vilja."  Jag håller naturligtvis med om detta och jag har skrivit om det tidigare.

Harari har en intressant uppdelning mellan det upplevda jaget och det berättande jaget. De är visserligen inte helt olika "jag" utan sammanvävda med varandra, det berättande jaget använder upplevelser som råmaterial till en sammanhängande berättelse som de flesta av oss identifierar sig som "jag". Berättelsen bevarar för oss känslan av att ha en enda oföränderlig identitet från födelse till död. Men, säger Harari, detta är en falsk känsla: vi är inte "indvider" (=odelbara) utan "divider". Vi är en kakafoni av inre röster och motstridiga önskningar.
Återigen tycker jag att Harari drar för stora växlar på i och för sig intressanta psykologiska experiment. Sådan experiment visar att det berättande jaget tenderar att skönmåla och fylla i minnesluckor, men betyder det att vi saknar ett individuellt "jag". Kan man verkligen uppleva att man har ett "jag" utan att ha det? Vem är det i så fall som upplever eller fejkar "jaget"? Och även om vi inte alltid vet vad vi vill eller har motstridiga viljor, betyder det att vi saknar en fri vilja? Även om våra viljor är flera kan vi ju välja mellan önskningarna.

Relaterad bildHarari avslutar med att beskriva två nya framtida religioner: technohumanism och dataism.

Technohumanismen anser att vi bör använda teknik för att skapa Homo deus, en supermänniska som visserligen kommer ha kvar viktiga mänsklig drag men ha uppgraderade fysiska och mentala förmågor.

Dataismen går ännu längre och menar att information kommer helt frånkopplas från oss människor. Människor och mänskliga upplevelser har i sig inget egenvärde, allt är ändå bara algoritmer.

För att sammanfatta: Harari har skrivit en mycket intressant och viktig bok med delvis skrämmande scenarier. Han hävdar inte att allt det han beskriver verkligen kommer inträffa, han är även öppen för att det kan visa sig att vårt tänkande inte kan reduceras till algoritmer. Men han drar saker till sin spets vilket man alltid bör göra för att förstå sina egna ståndpunkter. Kanske är det framförallt ateister som borde läsa hans bok, eftersom han så tydligt beskriver konsekvenserna av om allt bara skulle vara energi och materia. Skillnader i människosyn blir här väldigt tydligt.

Han ställer också bra frågor när han ifrågasätter att människan skulle ha en själ. När uppstår till exempel själen: det är svårt att se en tidpunkt från konceptionen till det nyfödda barnet när själen skulle förenas med kroppen? Eller när den första människan utvecklades ur våra tidiga förfäder: när och hur skulle den första varelsen födas med en odödlig själ vars föräldrar inte har en uns själ?
Och hur går det till när själen skiljs från kroppen i dödsögonblicket? Kan medvetandet och tänkandet leva vidare utan en hjärna?
Jag kan väl konstatera att jag inte har något riktigt bra svar på frågorna.

Harari avslutar med att skicka med tre frågor till läsaren:

1. Är organismer verkligen bara algoritmer, och är liv bara databearbetning?
2. Vilket är mest värdefullt: intelligens eller medvetande?
3. Vad händer med samhället, politiken, och vardagslivet när icke-medvetna men ytterst intelligens algoritmer känner oss bättre än vi känner oss själva?

söndag 4 juni 2017

Terrorism som skådespel

Under 70-80 talet hade vi en mycket omfattande terrorism i väst, inspirerad av nationalism och kommunism. Terrorismen sjönk kraftigt under 90-talet, men de senaste tio åren har den åter börjat öka, fast nu med islamistiska förtecken. Men när vi ser detta behöver vi ha de långa tidsperspektiven i huvudet. Det som sker nu är inte unikt eller ens särskilt omfattande, även om det är en ny -ism som blandat sig i.

Det finns två reaktioner på terrordåd som jag inte tycker är särskilt konstruktiv. Den ena är "kärleksmanifestationen". Man lägger ut blommor och nallebjörnar, draperar sin profilbild på facebook i det lands färger som drabbats och delar bilder som pray for ... . Olika krönikörer går ut och uppmanar att "leva sina liv som vanligt, annars har terroristerna vunnit". Den sortens naiva och sentimentala reaktioner har dock försvunnit nu, noterar jag.
Den andra reaktionen jag tänker på är uppmaningar till ilska och vrede. Vad tjänar det till? Inte heller förstår jag kraven att muslimer ska "ta avstånd". Jag tycker visserligen att det är konstigt att säga att islamism inte har med islam att göra, men nog förstår vi väl att de flesta muslimer avskyr detta lika mycket som vi, utan att det behöver sägas varenda gång.

Det som skulle behövas är ett nyktert och sakligt samtal om vad som är terrorism och hur vi förebygger det. Här är mitt försök:
Terrorism är väsentligen ett uttryck för att den andre har förlorat. Så länge IS hyste en förhoppning om att bygga och hålla en islamistisk stat skedde det få terrordåd i deras namn. Det är nu, när deras drömmar om det världsomspännande kalifatet krossats, som de tar till terrorism. Samma mönster har vi sett tidigare i historien. Så länge någon hade den erforderliga militära styrkan att uppnå sina syften använde man sig inte av terrorism, det kommer in i bilden först när man misslyckats.

Terrorism är i första hand ett skådespel. Genom att fånga mediers uppmärksamhet försöker man ingjuta skräck och få oss att tro att man är starkare än man är. Terrorism hör hemma inom show business.
Ser man till den faktiska skadan de lyckas åstadkomma är det inte särskilt mycket. Risken att dö i ett terrordåd är så försvinnande liten att det faktiskt inte finns någon anledning att inte fortsätta leva sitt liv som vanligt, och det gör vi ju också. Läskedrycker tar livet av betydligt fler än IS.
Det var fem stycken som mördades i attentaten i Stockholm i april, då är det drygt 80 som mördas i Sverige ett normalt år.
Jag förstår naturligtvis skillnaden mellan att bli mördad för att man snott någons knark och att bli mördad helt slumpmässigt utan att ha haft en relation med mördaren, men jag tycker ändå att antalet döda och skadade måste sättas in i ett sammanhang.

Syftet med terrorn är jag inte helt klar över. Kanske finns det inget syfte: bara en desperat ilska över att ha förlorat och nu vill man tillfoga sin motståndare så många nålstick som möjligt innan man själv får nådastöten.
Men det kan också vara mer genomtänkt och att det i så fall handlar om att provocera fram en överreaktion. Så har man ju förstått terrordådet den 11 september 2001 i USA. Om det stämmer behövs lugn och måttfullhet mer än någonsin nu. Överreaktionen på terrorn kan bli ett större hot mot vår säkerhet än terrorismen själv.

Vad ska man då göra? En ökad offentlig övervakning med till exempel kameror ser jag inte som ett särskilt stort hot mot den personliga integriteten. I dessa tider med mobilkameror i vars och ens hand är vi ändå så medvetna om att vi närsomhelst kan fastna på bild. Och sådana kameror har ju visat sig ha en väsentlig betydelse för att åtminstone gripa rätt person efter ett attentat. Dessutom skulle en sådan övervakning ha en preventiv effekt på vanlig kriminalitet också.

När vi ska flyga måste vi passera igenom en tröttsam säkerhetskontroll där tandkrämstuber och deodorant måste visas upp m.m. Vi kan sucka över detta, men samtidigt kan vi konstatera att flygkapningarna ju försvann. Kontrollerna fungerar: flyget är idag det överlägset säkraste transportmedlet, och så besvärligt behöver det inte vara visa upp necessären varje gång.

Jag tänker alltså att man nog kan råda bot på terrorism med en viss ökad övervakning utan att det går till överdrift eller att man hamnar i överreaktioner. Så får vi leva med det tills den militanta islamismen har gett upp, liksom kommunism och nationalism.






lördag 13 maj 2017

Kritik av luthersk teologi

Det är ju Lutherjubileum i år, så vill man få ut en bok om honom bör man alltså passa på. Joel Halldorf har gjort detta tillsammans med Patrik Hagman med boken Inte Allena - Varför Luthers syn på nåden, bibeln och tron inte räcker. Som titeln antyder är detta en kritisk uppgörelse med Luther och hans teologi.
Det är ju idag vanligt att sammanfatta Luthers budskap i tre "sola": sola gratia (nåden allena), sola scriptura (Skriften allena) och sola fide (tron allena).  Att dessa tre teologiska storheter kan stå ensamma är det som författarna angriper.
För Luther reducerades nåden till en smal nåd som enbart handlar om syndernas förlåtelse. Nåden som förvandlande kraft trodde han inte på. Gärningarna var inte nödvändiga, och Thomas av Aquinos syn att goda gärningarna som vi gör får kärleken växer i oss avvisade han. Det enda som kan förvandla en människa är tron, som innebär att Kristus bor i oss.

Som Halldorf påpekar går ju detta emot den mänskliga erfarenheten att om man handlar som om man älskar så kommer också kärleken. Den Lutherska modellen riskerade att reduceras till att man skulle tänka fram sin frälsning, varken handlingar eller ceremonier behövs. Författarna frågar retoriskt: "Om någon säger att hon älskar Jesus, men varken behöver katedraler, församlingar eller sakrament för denna tro, kan en lutheran egentligen säga emot detta? Eller riskerar Luthers budskap om den smala nåden bli den sista predikan som hörs innan vi stänger kyrkorna?"
Här tror jag författarna blandar ihop det reformerta med det lutherska. För Luther var sakramenten, dop och nattvard, omistliga. Men inte desto mindre kan frågan ställas om inte en ren förrättningskyrka blir konsekvenserna av ett luthersk tänkande, och som det på många håll också blivit i Svenska kyrkan.

Författarna fortsätter sedan att kritisera Luthers avskaffande av klostren och hans sätt att ställa skrift mot tradition. Jag kan instämma i att Luther överskattade skriftens klarhet, han hade en naiv tro att alla som läste bibeln skulle komma fram till ungefär samma sak i teologiska spörsmål som han själv. Men att man redan på hans tid kom fram till så olika saker när det gällde nattvardssyn, kyrkosyn och dopsyn borde fått honom att inse det ohållbara i detta. Jag har själv skrivit om det motsägelsefulla i begreppet Skriften allena.

Slutligen analyserar de begreppet tro och hur man ska definiera detta. Luthers ambition var ju att människor skulle slippa känna oro över sin frälsning genom att säga att det räcker med att tro. Men följden blev bara att man fastande i bekymmer om man hade en "rätt" tro.
Författarna lyfter åter upp Thomas och hans definition av tro. Tro är en dygd, det vill säga, en egenskap som man kan öva upp. Enligt Thomas kan man inte betrakta tro isolerat från de andra teologiska dygderna: hopp och kärlek. Kärleken är trons form och att göra gott ger tron liv.

Min största fundering gäller egentligen avsikten med boken. Den utger sig för att vara polemisk men det mesta som de skriver håller nog många med om, även präster i kyrkor som kallar sig lutherska. Jag har svårt att se att bokens innehåll skulle uppfattas som särskilt kontroversiellt.

Som författarna själva påpekar är det en myt att Luther skulle ha haft ett stort inflytande över Sverige och kyrkan här. Luthers lilla katekes var den enda lutherbok som lästes i de breda folklagren men där står det inte mycket som inte en katolik eller en ortodox också skulle kunna skriva under på.
Författarna säger ju också själva att mycket av det som Luther fått klä skott för egentligen kom till långt senare, inklusive de tre "sola". Luther talade naturligtvis om dem men det var först 1916 som de kom att definiera luthersk tro av en amerikansk teolog vid namn Theodore Engelder.

Sammanfattningsvis finns mycket intressant och matnyttigt med boken, men att författarna slår in öppna dörrar.

Det jag saknar är ett ifrågasättande av att definiera Svenska kyrkan som "luthersk". Varför gör vi det? Luther själv skulle inte vara glad för det, och av våra bekännelseskrifter är det endast ett par mindre skrifter som är författade av Luther. Det skulle kunna vara en intressant utgångspunkt för samtal ett Lutherår som detta.

tisdag 9 maj 2017

Sverige i armkrok med Sovjet

Bengt G Nilsson, journalist och författare har flera decenniers erfarenhet av Afrika. Han är en självständigt tänkande person som i sin senaste bok grundligt grävt i hur svensk biståndspolitik sett ut. Det är ingen angenäm bild som kommer fram. I tyst samförstånd - Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika skildrar ett stycke viktig nutidshistoria om Afrika under andra hälften av 1900-talet.

När de afrikanska länderna avkoloniserades under 60-talet och blev självständiga hamnade de som regel under ett ledarskap som var starkt präglade av socialism. I de flesta fall fick de alltså inte uppleva en befrielse värd namnet: ett auktoritärt system byttes mot ett annat. Eller annorlunda uttryckt: de europeiska kolonialmakterna lämnade och Sovjet tog över.

Vad var då Sveriges roll i detta? En viktig händelse för att förstå detta är konferensen i Khartoum, Sudans huvudstad, som hölls 1969. Där definierade Sovjet vilka befrielserörelser som de lovade att hjälpa i deras kamp mot kolonialstaterna; framförallt var det Portugal som in i det längsta försökte behålla sin makt. Där gick Sverige in i ett symbiotisk förhållande med Sovjet genom att stödja samma rörelser. Visserligen inte med vapen och militärhjälp, men det behövdes inte heller eftersom Sovjet skötte om den saken.
På så sätt agerade Sverige och Sovjet hand i hand, Sverige bistod med pengar och andra förnödenheter, Sovjet med vapen.

Det finns flera saker man kan kritisera här.
För det första var det alltså konsekvent marxistiska och socialistiska rörelser som man stödde och Nilsson menar här att vänsterdominansen inom Sida spelade en stor roll i urvalet. Detta fick som effekt att man motverkade det som man ville uppnå: fattigdomsbekämpning.
Den statliga kommittén, EBA, Expertgruppen för Biståndsanalys, publicerade 2016 en rapport om Sveriges mycket omfattande stöd till Tanzania och deras slutsats var: "Givarsamfundet bidrog till den tanzaniska ekonomins kollaps i början av 1980-talet."
Sverige var, genom Sida, den afrikanska socialismens starkaste utländska supporter och har därmed stöttat en politik som cementerat fattigdom och fördröjt utveckling med flera decennier.

Har våra skattepengar bidragit med något värre? Ja, det andra är att vi inte kan svära oss fria från massmord och krig bara för att vi inte har bidragit med vapen. Det finns i biståndssammanhang något som kallas fungibilitet. Det betyder att när en biståndsgivare ger pengar till t. ex. sjukvård får mottagaren möjlighet istället prioritera vapen. Den som engagerar sig i en krigförande part blir också delaktig i kriget, även om man inte skänker direkt militärt stöd.
Dessutom finns det mycket material som lika gärna kan användas militärt. Fordon till exempel. Alla de lastbilar som Sverige skänkt användes lika mycket för att frakta soldater. Och mat och medicin kan lika gärna konsumeras av soldater som civila. En krigförande part använder givetvis sina resurser där det behövs som bäst, och det är oftast kriget.
Svenskarnas skattepengar har alltså inte bara använts för att cementera fattigdom utan också för att bedriva krig i Afrika.
Det finns ytterligare en anmärkningsvärd aspekt som Nilsson tar upp och det är att biståndet var så hemligt. Omfattningen av stödet var nästan ofattbart stort, särskilt när man tar hänsyn till att Sverige är ett så litet land, ändå fick inte riksdagen full information om vart alla pengarna tog vägen. Ja, i en mycket intressant intervju med Ingvar Carlsson kommer det fram att till och med regeringen många gånger valde att inte veta. I centrum fanns den mystiska "Humanberedningen" som alltså självständigt fick avgöra vart biståndet skulle slussas.
Bengt Nilsson avslutar med att konstatera: "Det finns inte ett enda land som Sverige kan titta på och säga: "Ja, det här blev bra. Det var precis det här vi hoppades på när vi satsade alla dessa miljoner". 
Det här pågick under 70-80-talet, men hur är det idag? Även om den expertutredning som jag nämnt levererat svidande kritik undrar jag om politikerna lärt oss något. Biståndet fortsätter ju oavbrutet som om det levde sitt eget liv. 2015 gick t.ex 209 miljoner till Mugabes Zimbabwe. Och när Sida hävdar att pengarna inte gynnar honom eftersom de ju går till frivilligorganisationer så visar det ju att Sida fortfarande inte förstår innebörden av fungibilitet. Som Nilsson skriver: "Ingen får vara naiv nog att tro att Robert Mugabe skulle tillåta utländska organisationer att arbeta i landet om han inte ansåg att det på ett eller annat sätt gynnande hans maktinnehav."

Sverige skänker cirka 45 miljarder i bistånd årligen. Det är 4500.- per svensk, eller för en familj med två barn: 18000 kronor. Varje år.

Jag har en enkel lösning på detta: betala tillbaka pengarna tillsammans med ett bankgironummer till Sida där man frivilligt kan sätta in en summa. Då får vi svart på vitt hur stort stöd denna verksamhet egentligen har ute bland stugorna.

onsdag 19 april 2017

Liberalism och gemenskaper

Joel Halldorf skriver ofta kritiska inlägg mot liberalism, så också i långfredagens Expressen. När det gäller begrepp som liberalism försvåras ofta diskussionen av att vi gör så olika associationer. Halldorf sympatiserar med liberalismen som politiskt ramverk, staten ska inte tala om för oss vad som är ett gott liv, men han är kritisk till liberalismen som "kultur". Med det menar han en liberalismen där vi söker oberoende från varandra och där andra människor står i vägen för vårt självförverkligande. En liberalism som hyllar individualitet istället för gemenskaper. Men det blir mer förvirrande än klargörande när han använder så helt olika definitioner i en och samma artikel.

Han snuddar själv vid det med egentligen är det välfärdsstaten som borde vara hans huvudmotståndare. Det är välfärdsstaten som har vattnat ur de små gemenskaperna, som har "befriat" oss från beroende av varandra genom att göra oss beroende av staten. "Uttåget ur  Egypten" med Halldorfs analogi är alltså befrielsen från småstadens kvävande gemenskap, och den nya lagen och gemenskapen har istället blivit staten. Men det är väl inte liberalismen som är orsak till detta?

Problemet med staten är att den är en påtvingad gemenskap. Jag har inte valt att bli svensk medborgare, jag är född här. Jag kan visserligen flytta men då tvingas jag bara anpassa mig efter andra stater. Vägrar jag betala "medlemsavgiften" kommer kronofogden.
Nu är liberalismen inte emot en stat, vi behöver en stat för att garantera friheten, anarki är ju inte frihet. Men denna påtvingad gemenskapen ska helst vara så liten som möjlig.
Problemet i Sverige är att staten har tagit på sig en rad uppgifter som den inte har att göra med. Som Halldorf själv skriver: "Jag ryggar, som de flesta, inför tanken på att staten ska definiera det sanna och det goda för oss" - ja, men kritisera då det, istället för liberalismen.

Liberalismen, som jag förstår den, handlar om att staten ska vara liten men stark, och inriktad på att gynna individens frihet. Frihet "från", inte frihet "till". För det är ju som Halldorf själv säger, inte staten som ska tala om vad vi ska använda vår frihet till. Det är här jag inte förstår vart Halldorf vill komma: om ska staten inte definiera vår frihet, ska den väl inte göra det heller?

När staten drar sig tillbaka öppnar det istället upp för gemenskaper som bygger på frivillighet. Den gemenskap som Jesus visar vägen till och som Halldorf beskriver, står inte i motsättning liberalism, tvärtom. En allt för stor stat, som den vi har i Sverige, tar över allt mer av våra liv, inklusive vårt andliga och religiösa liv. Även om det parti som kallar sig Liberalerna vill förbjuda religiösa friskolor är detta inte ett uttryck för liberalism.

Kyrkans gemenskap är en frivillig gemenskap, människor bjuds in för att upptäcka sin sanna frihet som vi har i Kristus. Om den liberala staten erbjuder frihet "från", erbjuder kyrkan frihet "till". Förutsättningen för att kyrkan och andra frivilliga gemenskaper ska kunna växa och frodas är att staten tar ett steg tillbaka.

fredag 7 april 2017

Vänsterkyrkan

Jag har nu läst Johan Sundeens omfattande genomgång om när svensk kristen vänster mötte marxismen: 68-kyrkan. Johan Sundeen är idé- och lärdomshistoriker, verksam i Borås. I boken går han igenom böcker, artiklar och intervjuer skrivna av och om aktiva personer inom kristen vänster under åren 1965-1989. Per Frostin är den som får mest utrymme och som har påverkat många teologie studenter med sin bok Den ofullbordade revolutionen. Ett flertal som varit biskopar i Svenska kyrkan nämns också: Martin Lind, Jonas Jonsson, KG Hammar och Lars Carlzon. Kriss, Kristna studentrörelsen i Sverige, var på många sätt en plantskola för kristna med röda drömmar.


Jonas Jonsson, biskop emeritus i Strängnäs, var den som ivrigast vurmade för Maos Kina. På 70-talet skrev han Kina, kyrkan och kristen tro, där han prisar Gud för kulturrevolutionen och för att allt gott den inneburit för Kinas folk. Han såg detta som ett led i Guds handlande och konstaterar att Gud kan använda även icke-troende i sina planer.
Det här var ett synsätt som tilltalade många kristna kulturpersonligheter, i en recension av boken beskriver Olov Hartman djupgående likheter mellan kristendomen och kinakommunism.
1989 under massakrerna på den himmelska fridens torg tog Jonas Jonsson visserligen avstånd från landets regim, ändå var de som omkom där bara en bråkdel av de som föll offer under kulturrevolutionen.

Så här fortsätter det genom Sundeens avhandling. Jag kan även nämna Lars Carlzon, tidigare biskop i Stockholm stift som ställde sig i spetsen för Förbundet Sverige-DDR och beklagade murens fall i tidskriften som de gav ut.

Kärnkraftsmotstånd, fred och miljö var ämnen som togs upp av många inom 68-vänstern, där socialismen fanns med som tema oavsett vad det i övrigt handlade om. I Kristna Fredsrörelsens tidskrift Fred & framtid menar till exempel Stefan Edman att kapitalismens yttersta konsekvens är kriget.

Det fanns motröster. I början av 80-talet publicerade ett trettiotal präster, däribland Fader Gunnar i Osby och G A Danell, en skrivelse där de protesterade mot ett ensidigt fredsbudskap som gynnade östsidan i det kalla kriget.
För detta går som en röd tråd: övergrepp och förföljelser av oliktänkande, även kristna, i de kommunistiska länderna tonades ner eller försvarades. Det är slående att förföljda kristna i dessa länder fick så lite stöd från sina trosfränder i väst.

Christian Braw skriver i Svensk tidskrift hur många 68:or måste anses vara djupt komprometterande då de teg om förtryck och massmord och jag är böjd att hålla med. Vi har inte heller sett några offentliga omprövningsprocesser inom kristen vänster, liknande den som Göran Skytte genomgick.

Frågor som jag får efter att ha läst Johan Sundeens bok är hur kristna så lättvindigt kunde låta sin tro politiseras och använda religionen för att legitimera krig och terror. Det är desto mer anmärkningsvärt som de regimer som de hyllade var ateistiska och starka motståndare till religion.
Det är också märkligt att medan sekulära efterföljare av 68-rörelsen hade lättare att göra avbön, satt det djupare inne bland deras kristna kollegor.

Boken är viktig för att förstå dagens Svenska kyrka. Många av dem som var aktiva i 68-rörelsen har fortfarande ledande positioner om de inte har gått i pension. Fortfarande är det svårt att skilja på tro och politik på många håll. Och när det gäller klimatengagemanget känner jag igen hur man gör en fråga i tiden till sin och driver den med socialistiska undertoner.

Som kyrka behöver vi lära oss av historien, i det här fallet vår egen historia. Annars riskerar vi att hamna i samma fälla igen.

fredag 17 mars 2017

Varför dog Jesus på korset?

Varför föddes Guds son just bland det israeliska folket? Hade det lika gärna kunnat vara i vilket folk som helst? Jag tror att många kristna tänker att lagen, profeterna och det gamla förbundet egentligen bara finns där som en pedagogisk bakgrund för hur vi ska förstå Jesus och hans uppdrag. Varför Jesus behövde dö på korset för våra synder brukar vi förklara med olika modeller. Till exempel Jesus död som det slutliga och enda offret för våra synder, i stället för alla otaliga offer under templets tid.

Men var det hela poäng med Israel och GT, fungerar det bara som den bakgrundsfond som Gud sedan sköt åt sidan när Jesus kom till världen.

NT Wright, mer känd som Tom Wright, har kommit ut med boken The Day the Revolution Began, Reconsidering the Meaning of Jesus Crucifixion, (HarperOne 2016).
Han börjar att problematisera den traditionella förklaringen till Jesus död: Jesus dog på korset för våra synder så att alla som tror på honom ska kunna komma till himlen.
Stämmer den? Problemet, enligt Wright, är att vi gör felaktiga associationer till ord som himmel, synd och frälsning.

Vår syn på "himmel" har blivit platonsk, när syftar på en andlig tillvaro "ovanför" denna jord. Vi har fått en moralisk (eller moralistisk) förståelse på vad synd är, när vi ser synd som omoral, brott mot Guds bud och vilja. Och när det gäller frälsning har vi fått en hednisk förståelse av Jesus död när vi ser det som att han offrades för att blidka en vredgad gud.

Det är naturligtvis generaliserande men jag vågar nog påstå att de allra flesta av våra församlingsbor inklusive de som kommer till kyrkan tänker på ovanstående sätt. Vad gör vi som präster och kyrka för att förändra detta?

NT Wright visar hur vi måste sätta in Jesus död på korset i sitt judiska sammanhang för att rätt förstå vad som hände. Och det omedelbara sammanhanget var den judiska påsken. Det var ingen tillfällighet att Jesus dog just under påsken då man firade Exodus, uttåget ur Egypten, bedjande att Gud ska göra igen men i större skala det som han gjorde för många år sedan. Det är detta som Jesus gör nu. Han introducerar en ny Exodus.
När Jesus skulle förklara för lärjungarna vad hans kommande död skulle handla om gav han dem ingen teori eller en modell utan en måltid, en påskmåltid. Men istället för den traditionella påskmåltiden som syftade tillbaka 1500 år, vände han på perspektivet så att måltiden pekade framåt. Istället för befrielsen ur Egypten handlar det nu om riket som kommer.

Ingenstans i Nya testamentet talas det om att vi ska komma till himlen. Däremot talas det mycket om Guds rike som inte är detsamma som en andlig tillvaro ovan molnen. Målet för den kristne är istället (kroppslig) uppståndelse och evigt liv i den nya skapelsen, Guds rike.

Istället från befrielse från slaveri i Egypten handlar det om befrielse från synd. Men vad är synd? Synd är något djupare än att bara bryta mot den moraliska koden. Synd handlar om att dyrka det skapade (avgudar) istället för Skaparen. När vi gör detta ger vi dessa avgudar makt över våra liv. Synd leder till död, men inte för att döden är ett straff utan för att det är dess konsekvenser. Skillnaden är som att du får en böteslapp för att du kör för fort eller att du kör av vägen när på grund av din fortkörning.

Synd är när vi inte förmår leva upp till kallelsen att vara Guds avbild. När Gud ser våra synder ser han vad en fiolmakare skulle se om spelaren använder hans fantastiska skapelse som ett tennisracket.

Jesus straffades inte på korset för våra synder, visserligen fördöms synden i Jesus kropp, men inte Jesus själv. Ingenstans talas det om Guds vrede över den korsfäste.
I dödsögonblicket representerar Jesus Israel och världen. "Makternas" makt över oss bryts slutgiltigt, makterna som fick makt över oss för att vi gav dem det när vi dyrkade det skapade istället för Skaparen. När Messias dog, dog alla som är en del av hans kropp. När han uppstod, uppstod också vi.

Särskilt i en luthersk kontext är det intressant att se hur Wright förklarar ordet "rättfärdighet" i Romarbrevet 3. Vi tror att det helt enkelt syftar på moralisk godhet, men Guds rättfärdighet syftar inte på hans godhet i allmänhet utan på hans trohet mot förbundet, förbundet med Israel och genom Israel hela världen. Även om Israel var trolös mot förbundet så ändrade inte Gud sig, och det Jesus gjorde var att han som Messias, tog på sig Israels roll, han uppfyllde förbundet.

Genomgående i boken visar Wright hur vi kommer fel i vår teologi när vi utelämnar Israel och det judiska. Gör vi det tippar det över till ett icke-judiskt sätt att tänka till en platonsk himmel, synd som omoral och frälsning som att Jesus offrades i vårt ställe för att sona en vredgad Gud.

lördag 11 februari 2017

"I Sverige måste man göra allting själv"

"Det var först när vi kom till Sverige som jag började stryka skjortor". Jag var hemma hos en familj från Syrien och vi pratade och jämförde Sverige och Mellanöstern. Där kostade det 2 kr att få en skjorta tvättad och struken, varför de flesta lämnade bort den sysslan. Sopor lämnade man utanför dörren som samlades in av en man för en billig peng. Har man trädgård är det någon annan som sköter den. När man kör in på en bensinmack behöver man inte kliva ur för att tanka bilen, det finns det personal för. Hinner man inte handla kan man leja bort detta. Etc.
"Men här i Sverige måste man göra allting själv" sa hon med en liten suck.
Välkommen till livspusslet tänkte jag. Jag förstod henne naturligtvis, det är nog inte så enkelt att kombinera heltidsstudier på Sfi med småbarn, hem och hushåll oavsett hur jämlikt man fördelar bördorna.

Jag kan inte låta bli att jämföra detta med andra samtal jag haft tidigare med svenskar när vi pratat om RUT-avdrag eller "pig"avdrag som det så föraktfullt hette förut. "Var och en ska ta vara på sin skit!" eller "Bara för att de rika inte orkar tvätta sina kalsonger?" var argument som jag stötte på.
Det har funnits, och finns en attityd att den här typen av enkla låglönejobb är något skamligt. Och eftersom ingen ska behöva skämmas så har vi avskaffat dem. Men vem har bestämt att detta skulle vara ovärdiga jobb? Har man frågat dem som eventuellt skulle vara intresserade om de fanns? Är det inte mer ovärdigt att hindras att försörja sig själv, att tvingas bli en bidragsmottagare?

Världens mest sammanpressade lönestruktur har rensat bort den här typen av jobb, tanken var att de som hade dem genom utbildning skull komma till mer avancerade yrken. Det fungerade för en del. Nu med en omfattande invandring av lågutbildade är det dömt att misslyckas. Och ingen av dem har blivit tillfrågade om de verkligen skulle ha något emot den här typen av anställningar. Eftersom de kommer från länder där det är en del av vardagen har jag svårt att tro det.

Globalismen, att gränser suddas ut och rörligheten av kapital, varor, tjänster och viktigast: människor, ökar har lett till enorma välståndsökningar i den fattiga delen av världen. Snart är de absoluta fattigdomen ett minne blott. Skillnaden mellan länder minskar stadigt.
Men det många inte tänkt på är att en direkt konsekvens av detta är att skillnaden inom länder ökar.
När människor som saknar utbildning flyttar till vår del av världen kan de inte matcha vår utbildningsfixerade arbetsmarknad, och det är inget som går att fixa med lite kurser. Den upphämtning som hela länder behövde en generation för klarar inte en enskild individ på några år. Det gäller naturligtvis inte de som jag talade med, de är högutbildade och tillhörde en övre medelklass eller överklass i sina respektive länder.

Men jag talar om riktigt fattiga människor som livnär sig på att stryka skjortor för 2 kronor styck. Här kanske de skulle få 10 kronor. En femdubbling av deras lön bara av att komma hit, även om det skulle vara långt under våra kollektivavtal. Varför ska vi neka dem detta?
Dessutom tror jag inte att de skulle komma hit för sig själva. De skulle komma hit för sina barn skull, för att ge dem en framtid de själva aldrig fick chansen att få.

Men eftersom vi fått för oss att detta är "skitjobb" som ingen ska ha stänger vi gränserna och de som hann slinka igenom försörjer vi med bidrag. Vilket leder till att inte ens deras barn får en ärlig chans.

Det om något är skamligt.

onsdag 1 februari 2017

Malmö - kanariefågeln i gruvan

Framtidsstaden är en reportagebok om Malmö skriven av Lars Åberg, journalist och författare till ett 20-tal böcker. Han har bott i Malmö i nästan 60 år och har sett dess utveckling från småstad till mångkulturell storstad. Han intervjuar poliser, lärare, socialarbetare, politiker, kommunala tjänstemän och invandrare. Det är ett gediget journalistiskt hantverk som ligger bakom boken.
Titeln syftar på att resten av Sverige ofta blir som Malmö, här har man kunnat avläsa strömningar som senare fått genomslag i hela landet. Frågan är om vi vill detta?

Det finns ingen annan stad som är så segregerad och där de olika sidorna är så skarpt åtskilda inom så korta avstånd som Malmö. Den ena sidan, som politikerna helst vill tala om är Västra hamnen, Turning Torso, Öresundsbron, Högskolan etc. Den andra sidan Rosengård, Seved, Herrgården vill man inte tala om, eller så talas det om att här finns det "utmaningar". Men nu är det framförallt denna sida som Åberg skriver om.

Det är bitvis riktig jobbig läsning. Vi talar om hela stadsdelar där det råder parallellsamhällen med egna lagar, egna system, egen kultur. Arbetslösheten är närmast kompakt, åtminstone officiellt (i själva verket finns det gott om svartjobb), de som växer upp här vet knappt vad det innebär att leva ett vanligt svensson-liv. Från 13-års ålder börja killar rekryteras till kriminella gäng som lockas av äldre kamrater i sina glänsande BMW-bilar och dyra klockor.
Visst åker man in då och då, men det är i det sammanhanget inte så allvarligt. Det ger bara prestige att ha suttit i fängelse något år, och så får man gratis mat och mycket tid att pumpa muskler och nya kontakter. Har du fru och barn blir de omhändertagna, det finns fonder som betalar ut pengar till familjen.
Samhällets repressalier har alltså ingen avskräckande verkan, det enda de kriminella har att frukta är andra kriminella: du kan inte lite på någon, din livvakt idag kan vara den som skjuter dig imorgon.

I skuggan av denna macho-kultur lever kvinnor och barn, flickor som far illa. I praktiken fungera många kvinnor som obetalda hushållerskor åt sina män, förbjudna att titta på TV eller gå ut på balkongen utan slöja. Utanför lägenheten får de inte gå utan tillåtelse. 12-åriga flickor kommer till skolan med sönderdiskade händer. Mer än 4000 unga kvinnor mellan 16 och 25 år lever under hedersförtryck. Bara i Malmö.

Åberg intervjuar en kvinna som blev bortgift med en landsman som bodde i Malmö. När hon kom hit upptäckte hon att han varken kunde språket eller hade jobb. Efter en tid förstod hon att han levde på det svenska samhället. Försörjningsstöd alltså. Tillsammans med tillfälliga svartjobb ger det en hyfsad levnadsstandard. Bidragen möjliggör parallellsamhället.

Jag har läst en del om hur internationellt bistånd fungerar, eller rättare sagt hur det inte fungerar. Förutom enstaka projekt som vaccinationskampanjer är det mesta bortkastade pengar. Biståndsindustrin har lett till ett dubbelt beroende: mottagarna har anpassat sig efter bidragskraven och ser därför till att saker och inte inte förbättras, då ryker ju biståndet! Men de som är anställda lever lika mycket de på biståndet, beroende av att det ska fortsätta för att kunna behålla sitt jobb.

I Malmö finns det biståndsprojekt för allting. Pengar kommer från kommun, EU eller allmänna arvsfonden. Projekten avlöser varandra och fungerar det inte heter medicinen: mer av samma. Som Åberg skriver: misstanken smyger sig in de projektanställda har lika mycket intresse av att hålla detta igång som mottagarna.

Ändå är inte projektpengarna de stora pengarna. Förra året fick Malmö nästan 5 miljarder i den kommunala skatteutjämningen. Det motsvarar en fjärdedel av hela budgeten! Chefen för enheten som har hand om det ekonomiska biståndet Jahangir Hosseinkhah berättar för Åberg det svar han fick när han velat skapa enkla kommunala jobb på vårdhem: "Om folk får jobb minskar skatteutjämningsbidraget och då går vi minus!" Kommunen har alltså ekonomiska incitament att hålla uppe bidragsberoendet. (s 151)

Malmö har blivit som ett uland: mottagare av bistånd utifrån. Det har inte fungerat internationellt och kommer inte fungera här heller. Det är inte bara det att det inte löser problem: bistånd och bidrag, både till enskilda och till kommunen i sin helhet har blivit en del av problemet.

I gruvor finns risken att kolmonoxid läcker fram, en gas som varken känns eller syns. Man kan jobba på i godan ro utan att ha en aning om faran. För att bli varnade i tid hade man förr med sig en kanariefågel i gruvan, när tuppade av var det dags att sätta sig i säkerhet.

Är Malmö Sveriges kanariefågel? Vi jobbar på och mår ganska bra i Sverige, de flesta av oss. Internationella undersökningar rankar Sverige som ett land där det är gott att leva. Statsfinanserna går som tåget.
Men om det som drabbat Malmö skulle hända hela Sverige, då finns det ingen som kan hålla oss under armarna med hjälp någon kommunala skatteutjämning. Om det är som det sägs att dagens Malmö blir framtidens Sverige finns anledning till oro. Kanariefågeln har tuppat av, ingen kan säga att den inte har blivit varnad.

fredag 27 januari 2017

Nåd enligt Jesper Svartvik

Inför präst- och diakonimötet i Göteborg har vi fått i uppdrag att läsa Förunderlig förtroende av Jesper Svartvik utgiven på Verbums förlag. Det är en bok som handlar om nåd. Svartvik är angelägen om att vidga begreppet nåd, eftersom vi lätt snävar in begreppet till att enbart handla om straffrihet, det vill säga att Gud låter nåd gå före rätt.
Här gör Svartvik en viktig insats genom att införa fler betydelser och fördjupar begreppet. Nåd i en negativa betydelsen, frånvaro av rättmätigt straff, finns visserligen med, men nåd behöver inte står i motsats till rätt, ibland är det så att nåd kräver rättvisa.
Nåd i den hebreiska betydelsen kan handla om att aktivt göra goda handlingar mot min nästa och ska förstås inom ramen av förbundet som Gud av nåd har slutit med människan.
Och en tredje betydelsen av nåd använder vi inom skapandet, där vi till exempel ser en skicklig pianospelare, som benådad. Han har ju inte förtjänat sin talang.

Man förstår att Svartvik står den judiska traditionen nära och dess läsningar av (det vi kallar) Gamla testamentet. Ersättningsteologin tar han med emfas avstånd ifrån, liksom alla sätt att betrakta judendom som en negativ kontrast till kristendomen. (Mose gav oss lag och krav - Jesus lyfter bördan av.) Skulle då Jesus ha kommit för att befria oss från judendomen? frågar han retoriskt.

Så långt är det lätt att hålla med, men är det verkligen så att detta sätt att se på judisk tro förkunnas än idag i våra kyrkor, som Svartvik menar? Här känner jag inte igen mig, även om jag naturligtvis inte kan svara för alla predikningar i Svenska kyrkan. Visst kan det finnas problem med vissa evangelietexter där Jesus utslungar hårda ord mot "judarna" men det kan förklaras i predikan, och görs väl också vad jag förstår. Å andra sidan drillades jag av Peter Landgren i de här frågorna när jag en gång i tiden gick bibellinjen på Helsjöns folkhögskola.

Svartvik ger många nya insikter i bibelns välkända texter. Ett exempel är den samariska kvinnan som Jesus träffar utanför Sykar. Traditionellt har man betraktat hennes fem män som att det handlar om otrohet, men förklaringen kan lika gärna (eller hellre) vara ett exempel på leviratäktenskap, där en bror var förpliktigad att gifta sig med sin döde brors hustru. Det var vanligt med ond bråd död och det är inte alls omöjligt att fem bröder dog den ena efter den andra som efterhand tog över äktenskapet med kvinnan. Den sjätte mannen, 'som inte var hennes man', kan då ha varit en bror som vägrade att fullfölja leviratäktenskapets förpliktelser.

När Svartvik kommer in på Guds plågsamma tystnad, påminner han om att leva i nåd, innebär att vi varken ska ta äran av framgång men inte heller känna skuld för motgången, "de som anser att Gud hatar dem har drabbats av andligt storhetsvansinne, eftersom de överbetonar sin egen betydelse." (s 138)

Men i det sjunde kapitlet "Förhoppning" blir Svartvik kontroversiell när han kommer in på kristendomens relation till andra religioner. Han tecknar tre förhållningssätt: det första där man betonar olikheterna och kontrasterna med andra religioner. Det andra är när man betonar likheten i så hög grad att man ser olika religioner som i grunden ett och detsamma. Det tredje synsättet suddar inte ut olikheterna men man ser och bejakar olikheterna som en tillgång: "Det problematiska är inte det annorlunda i sig utan istället det destruktiva i både den egna och andra traditioner." (s 190)

Jag instämmer i kritiken mot alternativ två, där den andre egentligen är vi själva. Det finns en arrogans i att till exempel betrakta buddhisten som kristen, 'det är bara det att han själv inte förstått det'.

Men när det gäller det första förhållningssättet blir Svartvik onödigt polemiskt. Det retoriska: kristendomen är inte en religion utan en relation, avfärdas som slagordskristendom. Har man det synsättet, menar han, marginaliserar man kristendomen eftersom man ställer den utanför de andra religionerna och man kan inte föra ett konstruktivt samtal med dem. Enligt Svartivik har dessa drabbats av teologiskt högmod och han frågar retoriskt om de också är högmodiga privat.

Men bara för att man betonar olikheter så behöver den andre inte bli ett hot att bekämpa. Ligger det inte i sakens natur att vi alla anser att vi själva har rätt och den andre fel när våra ståndpunkter går isär. Det är ju till exempel väldigt tydligt att Svartvik anser att det han kallar slagordskristendom är förkastligt, varför argumenterar han om det inte finns rätt och fel, sant och falskt?
Sann ödmjukhet är inte att säga att vi alla har rätt, oavsett hur divergerande våra åsikter kan vara, utan att vara öppen för att ändra uppfattning.

Konsekvent med detta tar Svartvik avstånd från mission. Missionsbefallningen handlar inte om att lärjungarna ska försöka omvända alla människor på vår jord,utan att vända sig till alla slags människor med nådens erbjudande.
Om Svartvik får frågor om sin tro förklarar han vad som ger honom hopp utan att förvänta sig att den andre ska hålla med honom. Kristologi är hans teologiska modersmål och jag får intrycket att han menar att var och en ska förbli vid sitt modersmål.
Här undrar jag vad han skulle säga till muslimer som konverterat till kristendom,  till exempel författaren till Jag sökte Allah men fann Jesus. Gör dessa fel?
Eller om vi vänder på det; ponera att Svartvik blev övertygad om den judiska trons sanning, skulle han stanna kvar i den kristna tron trots detta, eftersom det var den som råkade vara hans modersmål. Får man kort sagt, inte byta?

Sanningsfrågan verkar inte finnas för honom. På s 294 jämför han synen på olika religioner som om det handlade om tycke och smak. "Att jämföra sitt eget utseende eller sin egen klädsel med andra avfärdar vi nog ganska snabbt som omoget eller olämpligt. ... Men att framhålla sin egen religiösa tradition ... som bättre än andra är betydligt vanligare."
Är det verkligen en relevant jämförelse? Om man bytte ut "bättre" till "sannare"? Även om det finns sanningar i andra religiösa traditioner så tror väl ändå vi som kristna att Jesus står för den fulla sanningen?

Men förutom hans relativistiska syn på religioner var det en bok som gav mig mycket behållning, inte minst när han öser ur den judiska traditionens källor och när han vänder och vrider på olika bibeltexter och hjälper oss att hitta nya djup.

torsdag 12 januari 2017

En symbolisk måltid, eller på riktigt?

Som kristna kan vi ha olika nattvardssyn beroende på vilket sammanhang vi kommer ifrån. Inom frikyrkan ser man det som en symbolisk måltid, inom Svenska kyrkan, som är en luthersk kyrka menar vi att Kristi kropp och blod verkligen är närvarande i, med och under bröd och vin. Bröd och vin förblir alltså bröd och vin men samtidigt är Kristus reellt närvarande, det handlar inte bara om symbolik.
Den katolska kyrkan har ett tredje sätt att beskriva det som man kallar transubstantiation, brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod.

Det första man kan fråga sig är om det är viktigt att definiera nattvarden. Till syvende och sist är det väl ett mysterium, kan vi inte bara låta det vara så. På ett sätt kan jag hålla med, antingen får jag del av Kristi kropp och blod, eller så är det allt bara symbolik - oavsett vilket kan ju inte jag påverka det hur jag än teologiserar kring det.

Och nog var det väl detta Luther menade när han i sina nattvardssamtal med Zwingli höll fast vid est, som han rispade i bordet, "Jesus sa: detta är min kropp, detta är mitt blod" låt oss nöja oss med detta istället för att krångla till det men diverse filosofiska förklaringar.

Men för mig är det viktigt att nattvarden inte bara är en symbolisk måltid, för om det bara är symbolik vad är då vitsen? Om det bara är vanligt bröd och vin, och inget mer, vad skiljer då nattvarden från en vilken måltid som helst? Då är nattvarden inte på riktigt. Det är det som gör nattvarden till en sakrament och inte bara en ceremoniell måltid.

Och det är just detta, på riktigt, som skiljer kristen tro från andra religioner. Man kan hålla på med alla möjliga komplicerade ceremonier men där allt ändå bara är symboliskt. Så var det också i gamla testamentets religion. 
Vi kan titta på Johannes döparens dop. Det dopet var ett symboliskt dop där man markerade en nystart i livet, ingenting hände egentligen mer än att folk fick lite vatten på sig. Men när Jesus döptes hände något! Anden kom över honom och Faderns röst talade om att han var Guds älskade son. Från och med nu är dopet på riktigt! Det är inte längre bara symbolik, dopet är inte längre bara vatten, utan vatten plus ande. Och om varje barn som döps säger Gud: du är min son, du är min dotter. Något verkligt händer. Man skulle kunna säga att med Jesus kristnas dopet, nu kristnas, smörjs alla med helig Ande.

Analyserar man vattnet hittar man naturligtvis ingen Ande i något mikroskop. Analyserar man nattvardens bröd och vin hittar man inte heller några substanser av kött och blod. Det är här mysteriet kommer in i bilden. Vi kan inte analysera eller förstå, bara i tro omfatta att det är så. Nattvardens bröd och vin är nu Kristi kropp och blod. På riktigt.