torsdag 3 november 2016

"att de alla ska bli ett"

Jag var med den 31 oktober i Malmö Arena, det gemensamma högtidlighållandet av minnet av Martin Luthers 95 teser, gemensamt för de lutherska kyrkorna och den Romers-katolska. Jag funderar lite vad den här dagen betyder. Rimligtvis borde det vara en stor dag: för första gången högtidlighåller man minnet av reformationen gemensamt med katoliker, även katolska kyrkan bejakar viktiga principer som Luther kom fram till. Det kan man göra, även om man beklagar kyrkans splittring.
Mina intryck är att gudstjänsten i Lunds domkyrka var det som gav mest, vi fick ju se den i direktsändning i storbild i Malmö Arena. Att se företrädare för den katolska kyrkan och lutherska världssamfundet be om förlåtelse för de onda saker som katoliker och lutheraner ömsesidigt gjort mot varandra.
Det var också starkt att höra hur alla stämde in i vår gemensamma apostoliska trosbekännelse, även om jag hade föredragit den nicenska bekännelsen.

Undertecknandet av de fem imperativen ur den gemensamma deklarationen "Från konflikt till gemenskap" var höjdpunkten. Kortfattat innebär imperativen:

1. Att utgå från enhetens, inte splittringens, perspektiv och stärka det gemensamma.
2. Att låta sig ömsesidigt förändras genom de andras trosvittnesbörd.
3. Att förplikta sig att söka synlig enhet.
4. Att gemensamt återupptäcka kraften i Jesu Kristi evangelium för vår tid.
5. Att gemensamt vittna om Guds nåd i förkunnelsen och i tjänsten för världen.

Det är kanske framförallt punkt två som är intressant: det är sällan ens fel att två träter och när det gäller hur kyrkan i Europa splittrades på 1500-talet gäller det i allra högsta grad. Både protestanter och katoliker hade del i detta. Då är det också rimligt att båda sidor måste vara beredda till förändring och uppoffringar för egen del. Återstår att se vad man är beredd att göra i praktiken.

Under tiden som vi väntade på påvens ankomst fick vi ta del av diverse jippon i Malmö Arena. Var det Svenska kyrkan som hade kallat in Kattis Ahlström att leda mötet? Hade man ingen från de egna leden? Tensta gospel och körsången var fantastiskt, men vad gjorde Malena Ernman där? (För att inte tala om den samiska jojken i början, eller vad det nu var!) Det var ett ekumeniskt möte och det hade räckt med artister och företrädare från de kyrkor som mötet handlade om. Är det ett tecken på dåligt självförtroende att kalla in kändisar utifrån, vi klarar det inte själva, typ?

De fyra vittnesmålen från olika världsdelar varierade i angelägenhetsgrad. Det tröttsamma inlägget om klimatförändringar var inte alls angeläget, däremot var det oerhört viktigt att lyssna till de vittnen som själva genomlidit flyktingens vardag.

Höjdpunkten var när påven kom. Men nu var han inte ensam i sin påvemobil, med honom satt presidenten och ordföranden för lutherska världsförbundet även om det naturligtvis inte rådde något tvivel om vem som var huvudpersonen.
Det får bli fler inlägg om konsekvenserna från det här mötet. Risken finns alltid att det blir en fotnot i historien, att var och en går hem till sitt och fortsätter som inget har hänt. Efter 500 år är vi så vana vid splittring att det är svårt att se hur en konkret gemenskap skulle gå till. Kanske är detta en viktig uppgift, att skissa hur en förening skulle gå till.

Vi har vår gemensamma Herre som ber om detta och det är det faktiskt upp till oss om han ska blir bönhörd:

"Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig."