Johan Norbergs senaste bok Progress - Ten Reasons to Look Forward to the Future, utmanar den undergångsstämning som man märker av allt för ofta i samhället. Det finns en utbredd tro att det var bättre förr, men det är en tro som bygger på selektivt minne.Vilka är då de tio anledningarna till optimismen?
Norberg börjar med mat. Under det "glada" 50-talet led halva världens befolkning av undernäring, idag är det lite mer än 10 %. Det är framförallt två personer som vi kan tacka denna utveckling för: Fritz Haber och Norman Borlaug. Haber uppfann Haber-Bosch-processen som gjorde det möjligt att tillverka konstgödning i industriell skala, och Borlaug är mannen bakom den gröna revolutionen. Efter tusentals korsningar av vete lyckades han få fram hybrider med betydligt högre avkastning. Tack vare dessa två uppfinningar slipper uppskattningsvis två miljarder människor leva på svältgränsen idag.
Det andra kapitlet handlar om hygien. Man brukar säga att det var penicillinet som fick befolkningen att växa men av större betydelse var bättre toaletter. (Eller toaletter överhuvudtaget.) Idag har mer än 90 % av befolkning tillgång till rent vatten, tillgången till hygieniska faciliteter är lite lägre: 60 %. Här kan vi se en dramatisk förbättring från förr då inte ens adeln hade möjlighet att hålla sig ren.
Det här ha lett till en kraftig öka förväntningar på livslängden. Fram till 1900-talets början kunde människan förvänta sig en genomsnittlig livlängd på drygt 30 år, idag över 70.
För första gången i världshistorien är fattigdom inte längre norm, utan undantag. Omkring 10 % av jordens befolkning tillhör kategorin extremt fattiga, backar vi till 1900-talets början rör det sig om 60-70 %. Fattigdomen har minskat till och med snabbare än vad FN förväntade sig när de satte upp milleniemålen.
När det gäller krig och våld kan vi konstatera att det har följt mänskligheten genom hela historien, det är fred som är en modern uppfinning. Under medeltiden mördades årligen mellan 30-40 personer per 100 000 invånare i Europa, idag handlar det om 1-3 stycken.
Miljöfarliga utsläpp i skog, mark och hav har minskat kraftigt. Till exempel har oljeutsläpp till havs minskat med 99 % mellan 1970 och 2014. Det finns också ett tydligt samband mellan ekonomisk utveckling och större hänsyn mot miljön.
Så här fortsätter det: läskunnigheten är uppe i nästan 90 %, frihet och jämlikhet mellan män och kvinnor har kraftigt förbättrats etc. etc.
Detta är alltså fantastiskt goda nyheter för vår värld. I stort sett samtliga parametrar förbättras stadigt, även om det naturligtvis förekommer tillfälliga bakslag. Och det handlar inte ens om en linjär förbättring utan exponentiellt; den positiva utvecklingen går snabbare och snabbare.
Ändå är alltså detta något okänt för många. När man undersöker människors uppfattning om dagens värld så tror alla att det är mycket värre än vad det är och det intressanta är att det är de med längst utbildning som hamnar mest fel i sina gissningar.
Frågan är varför? Delvis beror det naturligtvis på att negativa och dramatiska nyheter dominerar i media, förbättringar sker för det mesta gradvis och blir därför sällan en nyhet. Och vår uppmärksamhet dras gärna till det våldsamma och spektakulära.
Men det finns också en annan sida av saken. Det heter visserligen att ingen vill höra en olycksprofet, men enligt min erfarenhet stämmer det inte . Tvärtom: det är olycksprofeterna som siar om att undergången är nära, det är dem som alla lyssnar till. Sen spelar det ingen roll att de får fel gång på gång, folk fortsätter att lyssna på dem och beundra dem. Till exempel har ju Paul Ehrlich sedan han förutspådde att massvält skulle utbryta på 80-talet inte fått rätt om någonting, men ändå fått det ena prestigefulla priset efter det andra.
När man säger emot dessa och påpekar att det är högst osannolika scenarier de kommer med, hamnar man lätt i en moralisk uppförsbacke. Man misstänks för att tala i egen sak, att man inte vill ändra på sin egen livsstil eller vad det nu kan vara. Tanken att det kan vara de som larmar om kommande katastrofer som agerar i eget intresse verkar inte särskilt många inse, trots att det ligger närmare till hands. Vill du att folk ska skänka pengar till en viss organisation sker ju det effektivast genom att skrämma människor.
Men de här dramatiska förbättringarna som vår tid upplever måste förr eller senare få teologiska implikationer. Ändå fram till för hundra år sedan var extrem fattigdom, hunger, krig, barnarbete etc. normaltillståndet för mänskligheten Nu tillhör allt detta undantagen. Den här exponentiella förbättringen måste vi väl ändå teologisera kring? Vad beror det på?
Det som framförallt kan vara "besvärligt" är ju att vi som kristna ofta tänker att det ska bli värre innan Jesus kommer tillbaks. Kärleken ska kallna, krigslarm och rykten om krig ska höras. Hur ska vi då hantera att vi, sedan andra världskrigets slut, har gått in i den mest fredliga perioden i mänsklighetens historia?
Jag har inga svar kring detta, bara funderingar. Men någonting har hänt, det är helt klart: vi lever mitt i den mest positiva utvecklingen i hela mänsklighetens historia.
