onsdag 6 april 2016

När våra kristna syskon förföljs

Svenska kyrkan har ju fått mycket kritik för att man inte tillräckligt stått upp för förföljda trossyskon i framförallt Mellanöstern. Man tar gärna avstånd från våld på ett allmänt plan men ta avstånd från det specifika våld och förföljelser som drabbar just kristna har varit svårare. Man kan undra varför, vad är problemet? Kanske kan ett samtal i Teologiska rummet i P1 (35 min in programmet) i söndags kasta lite ljus över den saken, där Petra Carlsson, präst i Stockholms stift och Martin Lind, tidigare biskop deltog.
Enligt Petra Carlsson är det problematiskt att stå upp för våra bröder och systrar, eftersom vi då hamnar i att vi skiljer ut en grupp som hör till oss till skillnad från andra grupper som vi då inte skulle hjälpa. Vidare, enligt henne, vill Svenska kyrkan inte ta tydligt ställning av det enkla skälet att vi då här hemma förväntas stå upp för våra kristna bröder och systrar medan vi inte öppnar famnen för muslimska flyktingar.
Det finns en kristen tradition att inte göra skillnad på folk och folk, fyllde Martin Lind i, vi ska visa omsorg om människor som lider vare sig det är kristna eller muslimer. Vi ska ta avstånd från all typ av förtryck, men vi ska inte skilja ut kristna från icke-kristna.
Som jag förstår dem utesluter alltså det ena det andra. Tar man ställning för en grupp tar man ställning mot en annan. Och det vill vi inte. Alltså tar vi inte ställning.

Varifrån kommer den inställningen?  Om vi med eftertryck protesterar mot islamistiska övergrepp i Mellanöstern, skulle det då betyda att vi inte vill öppna famnen för muslimer? Vem har bestämt att man måste tänka så?

Annars har ju försvaret mot kritiken varit att man visst protesterar och tagit ställning, men allt kan man inte vara öppen med. Men här erkänner alltså Petra Carlsson och Martin Lind att det finns principiella skäl för Svenska kyrkan att tiga: ingen grupp ska favoriseras.

Är detta konsekvensen av både-och-teologin; där man säger si och man säger . Man klarar inte att säga en sak utan att i samma andetag lägga till men å andra sidan.



Var sak har sin plats, och allt har sin tid. När kristna förföljs och dödas måste vi kunna se att det faktiskt är våra systrar och bröder i tron och stå upp för dem. Och det betyder inte att vi vänder oss mot muslimer eller sluter famnen mot dem. Tiden och stunden att stå upp för dem kommer också.