söndag 27 mars 2016

Det stora miraklet

Det är befriande att läsa C S Lewis. Hans tankar rinner fram som klart vatten på boksidorna. I boken God in The Dock finns några av hans mest lysande essäer. Särskilt essän The Grand Miracle var upplyftande att läsa en påskdag som idag.

Det har gjorts många försök att ta bort alla mirakler ur kristendomen. Kan man inte plocka bort allt det övernaturliga och hålla sig till Jesu lära?

Ja, enligt C S Lewis är den enda religionen där vi inte kan rensa ut det övernaturliga, just kristendomen.  Inom Islam till exempel, talas det om att Muhammed gjorde underverk, men de fungerar mest som garnityr till berättelsen om Islams profet. Du kan ha en profet som predikar Guds budskap utan att krydda det med mirakel, inget avgörande förändras om du tar bort dem.


Men tar du bort kristendomens stora miraklet, hur Gud stiger ned till oss och blir människa, lider, dör och uppstår, så tar du bort själva fundamentet i den kristna tron. Tar du bort det finns det inget unikt kristet kvar.


Då kommer vi till frågan om detta mirakel, Inkarnationen, verkligen har ägt rum. Hur ska vi kunna bedöma det?

Föreställd dig, skriver Lewis, att du sitter med ett manuskript till ett stort verk. Plötsligt får du ett nytt kapitel i din hand, med påståendet att det dessutom är det mest centrala i hela verket. Det enda sättet att bedöma trovärdigheten i det är att se hur helheten stämmer överens med det kapitlet. Om det passar väl in och ger en ny mening till resten av verket och om det får dig att upptäcka saker som du inte sett förut, då skulle du förmodligen bedöma det som äkta.

Lewis ger oss sedan tre punkter för varför just den kristna berättelsen är det saknade kapitlet.
Den första är temat från död till liv: Gud stiger ner till oss, dör, uppstår och far tillbaka till himlen. Börjar du tänka på det hittar du mönstret överallt i naturen: kornet som faller i jorden och dör, men uppstår som ett ax. Årstidernas växlingar. Ja, inkarnationens mönster passar så väl in att den tyckas vara för bra för att vara sann. Vad är hönan och ägget? Man kan ju misstänka att den kristna historien är som den är för att kristendomen är en del av vår värld varifrån mönstret kommer. Hittar vi inte samma myter om den döende guden i andra religioner, som till exempel Adonis i den grekiska mytologin som representerar årstidernas växlingar.

Men det märkliga är att när man läser evangelierna hittar man så gott som ingenting av dessa mytologier, det enda undantaget är just vetekornets lag hos aposteln Johannes. Ändå har du temat om en döende och uppstående Gud som dessutom säger om vetekornet: "detta är min kropp". Han identifierar sig själv med det, men utan att nämna själva saken. Det är, skriver Lewis, som om du hade bevis för den stora sjöormens existens men de som kommer med bevisen har inte själva hört talas om odjuret.

Om nu antikens religioner var fulla av metaforer om naturens död och uppståndelse, varför är det då hos just det folk, där man knappt hittar ett spår av denna mytologi, som vi finner en Gud som dör och uppstår?
Tänk om det är så att mytologin är frånvarande eftersom det är här vi hittar själva saken som de andra mytologierna representerar? Skuggorna är frånvarande eftersom vi har tinget som orsakar skuggorna framför oss!
Mönstret finns i naturen eftersom den ursprungligen fanns hos Gud själv, vetekornet är en avlägsen imitation av en övernaturlig verklighet. Bortom vår synliga verklighet finner vi Någon som förklarar naturen och religionerna som bygger på mönstret i naturen.

Nästa punkt handlar om ojämlik selektion. I vår demokratiska tidsålder förutsätter vi att alla folk är jämlika i förhållande till Gud. Men den kristna berättelsen är den rakt motsatta: ett enda folk på hela jorden blir utvalt. Bland tolv stammar försvinner tio i Babylon, saken blir snävare och snävare tills selektionen stannar vid en enda judisk flicka, där och då blir inkarnationen ett faktum. Klart annorlunda än vad vi väntat oss.

Men hela universum är en radikal selektion. Det allra mesta är ogästvänlig rymd där inget liv kan existera. Bland stjärnorna är det ytterst få som ha beboeliga planeter, bland dessa är det, vad vi vet, bara en som verkligen hyser liv. Bland alla djuren finns det bara en art som har förnuft. Var vi än vänder oss ser vi en ojämlik selektion som bygger på ett skrämmande slöseri.

Och nu ger Inkarnationen nytt ljus åt denna ojämlika princip i naturen. I den kristna berättelsen innebär att bli utvald en stor ära, men också en stor börda. Israels folk kommer till insikt att det är deras lidande som ska rädda världen. Detta ställföreträdande lidande får sin yttersta förklaring i Inkarnationen.
Och just detta ställföreträdande död, det är den tredje punkten, hittar vi också som ett ledmotiv i naturen. Ett motiv som inger oss många gånger stor avsky och skräck när vi tänker på köttätare, parasiter och hela kampen om tillvaron.  Men ingen varelse kan existera på sina egna resurser. Vi lever på varandra, vi är alla skuldsatta till alla andra för vår tillvaro.
Och plötsligt kan vi, i ljuset av den kristna berättelsen, inse att ställföreträdande i sig inte är något ont. Den blodiga kampen i naturen är bara principen om ställföreträdandet vridet på ett sätt. Tänker man efter kommer nästan allt gott och vackert i naturen från samma princip. Fostret lever på sin mor, precis som parasiten på sin värd: det ena är en fasa, det andra källan till den största godhet.
Om man accepterar att Inkarnationen är det saknade kapitlet till verket, upptäcker vi hur det kastar sitt ljus på resten av manuskriptet. Det lyser upp mönstret i naturen från död till liv, principen om selektionen och ställföreträdandet.
Slutligen kommer Lewis till en något udda poäng: alla andra religioner antingen bekräftar eller förnekar mina naturliga begär. Jag kan leva livet här och nu genom att dricka mig berusad på vin i vinguden Bacchus tempel. Men jag kan också som stoikern, späka och svälta mig och säga att döden är mig likgiltig.

Men kristen tro är annorlunda, den varken bekräftar eller förnekar skräcken för döden. Den berättar något radikalt nytt: döden är besegrad. Den bekräftar inte mitt begär att bli smartare och starkare än alla andra, men inte heller att vi ska eftersträva totalt jämlikhet (tillvaron skulle vara oerhört tråkig som vi aldrig träffade på någon som var smartare eller starkare än mig själv).
På samma sätt med ställföreträdandet: kristendomen tillåter mig inte att parasitera på andra, men bekräftar inte heller min strävan att bli oberoende.

Detta är skälet, skriver Lewis, till att jag är övertygad om att detta stora mirakel är det saknade kapitlet till hela verket. Gud har verkligen stigit ned till botten av sin skapelse för att lyfta upp hela den återlösta naturen på sina axlar. Kristi uppståndelse är bara den första frukten av den kosmiska sommar som redan är på gång.
Vi kan med samma glädje säga: "Jesus uppstod för två tusen år sedan" som "jag såg vårens första krokus igår". Vi finner samma Verklighet bortom såväl krokusen som Jesus uppståndelse. 
Krokusen kan visserligen inte välja om den vill svara eller inte. Men vi kan. Vi kan välja om vi vill motstå våren och sjunka tillbaka till den kosmiska vintern, eller om vi vill följa kallelsen till evighetens sommar.