måndag 29 februari 2016

Den katolska reformationen

Vi närmar oss 500-årsminnet när Luther spikade upp de 95 teserna. Luthers reformation har för oss blivit Reformationen med stort R. I vår del av kristenheten har vi ibland fått för oss att det rådde ett konstant förfall i kyrkan från Konstantins dagar fram till 1500-talet. Då kom Luther och genomförde en moralisk uppryckning i den protestantiska delen, medan förfallet fortsatte i den katolska delen.
De flesta av oss förstår kanske att ovanstående är en nidbild, men det är nog ändå så att Luther fått copyright på begreppet Reformation. Men fördjupar min sig i kyrkans historia strax efter medeltiden framträder en annan bild. Luther var långt ifrån ensam, vi hade en rad reformatorer på den protestantiska sidan av varierad betydelse. Men det stod inte still på den katolska sidan heller även om det var mer trögrörligt.

Att kyrkan var i stort behov av reformation vid medeltidens slut var de flesta rörande överens om. Att det ändå var så svårt att komma till skott berodde främst på att påvestolen var ockuperad av konkurrerande italienska familjer, främst familjerna Medici, Borgia och Della Rovere. Eftersom påvestolen innebar mycket makt och inflytande drog den till sig folk som var ute efter makt och inflytande.
Problemet var också att påvestolen var fångad i ett cirkulärt beroende gentemot kardinalerna: det var påven som tillsatte kardinaler och dessa som valde påve. När en Medici var påve gjorde han således sitt bästa att få in så många Medici-kardinaler som möjligt för att näste påve också skulle bli en av familjen Medici. Och på samma sätt med Della Rovere och Borgia. De två förskräckligaste påvarna brukar anses vara Alexander IV (Borgia) och Luthers påve: Leo X (Medici).

Ändå fanns det påvar som verkligen gjorde stora ansträngningar för att komma till rätta med kyrkans förfall. Medvetna om att man städar en trappa uppifrån insåg man att kyrkans reformation måste börja med påven.Under Hadrianus VI (som efterträdde Leo X) hade något kunnat hända på allvar om hans pontifikat inte hade blivit så kort.

Men de som ivrigast drev reformationen framåt var ordensfolk, munkar och nunnor som vigt sina liv till Gud och kyrkan, som de såg var allt annat än vad den borde vara. Reformationen av kyrkan började med en reformation av ordenslivet. Ett antal franciskanbröder vaknade och ville faktiskt göra allvar av sina klosterlöften. När de inte fick de andra med sig gick de vidare och bildade Kapucinorden, fast egentligen gick de tillbaka till Franciskus ideal. Även karmelitorden reformerades av Teresa av Avila och Johannes av korset.

Den orden som hade störst betydelse var dock Jesu sällskap, Jesuitorden. Till skillnad från andra avgav de ett fjärde löfte, om särskild lydnad mot påven. Under många år skulle de plågas under korrupta påvar, men tålmodigt arbetade de på olika sätt för reformationens sak utan att det ledde till någon splittring.

Det fanns även starka personligheter som drog sitt strå till stacken. Dominikanen Savonarola i Florens, till exempel, kritiserade Alexander IV så hårt att han drog på sig en bannlysning, men han kritiserade aldrig påveämbetet som sådant.

Kyrkomötet i Trient
Slutligen landade allt i kyrkomötet i Trient, det längsta kyrkomötet i historien. Ändå var det som man kom fram till i Trient inget nytt, de mesta hade diskuterats i en rad kyrkomöten tidigare. Men nu satte man ner foten, kyrkan var redo att skrida till verket. Reformation gick från ord till handling.

Kyrkomötet försenades under många år, främst av politiska skäl. Först 1545, 28 år efter det att Luther spikade upp sina 95 teser kom man till skott. Det finns goda skäl att tro att om det ägt rum tidigare hade kyrkosplittringen aldrig skett.

Jag har fått lära mig att den reformation som skedde i katolska kyrkan kallas för motreformationen. Innebörden med det är att Luthers reformation var den riktiga Reformationen med stort R. Sen skedde det en blekare kopia på den katolska sidan, som dessutom tvingades fram som ett svar till kritiken från lutheranerna. En omvändelse under galgen. Utan Luther skulle alltså inte heller den katolska kyrkan blivit reformerad.

Det är ett synsätt som jag tror vi måste revidera. Den katolska reformationen har sin egen historia och var inte beroende av Luther. Möjligen kan man säga att den lutherska reformationen påskyndade mötet i Trient.
Men det viktigaste lärdomen för oss protestanter är att man inte kan tala om en reformation. När vi nu närmar 2017, 500 år efter de 95 teserna, borde vi säga Luthers reformation, inte Reformationen. Det Luther stod för var en av flera reformationer.

Det tragiska med de protestantiska reformationerna var att de ledde till splittring av kyrkan. Det var inte bara deras fel, naturligtvis hade påvarna, särskilt Leo X, och andra inom kyrkans ledning ett stort ansvar.
Men reformation var inget fenomen som vi inom den protestantiska kristenheten har ensamrätt på. Hela kyrkan blev så småningom reformerad, om än i olika takt och på olika sätt.

fredag 19 februari 2016

Vad ska vi med EU till?

1994 var jag en av de som röstade för ett svenskt medlemsskap i EU, men de senaste åren märker jag att jag börjat svänga i frågan. Nu när britterna börjar tveka finns det anledning att lyfta frågan även för Sveriges del.

EU-förespråkarna har länge ridit på argument som att världen behöver mer samarbete, inte mindre. Som om det inte finns olika former av samarbete som man kan välja mellan. Även om EU inte funnits hade det knappast inneburit att samarbete saknats i Europa.  Det hade bara sett annorlunda ut, förmodligen varit mer bilateralt och på olika nivåer.

Ett viktigt argument för EU har ju länge varit fredsfrågan. EU har sina rötter i kol- och stålunionen som ju var ett initiativ för att hindra nya krig genom att ställa kol och stål, grunderna för vapenproduktionen, under överstatlig kontroll. Men där upphör också fredsargumentet. För även om EU inte uppstått hade kol- och stålgemenskapen löpt på ändå, och något nytt krig i (väst)Europa hade vi inte haft. Vi kan idag konstatera att det är demokrati som är den effektivaste metoden för att förhindra krig och då kommer vi över till en viktig invändning mot EU.

Man kan tycka vad man vill om nationalstaternas framväxt men dessa utgör grunden för den moderna demokratin. Lars Trägårdh har i en läsvärd artikel i Axess visat på nationalstaten som förutsättning för demokrati och marknadsekonomi. Det betyder att ju mer överstatlighet desto större demokratiunderskott. Problemet med EU är att makt flyttas från folket till en politisk- och tjänstemannaelit i Bryssel. Och därmed kommer jag över till min nästa invändning.

Jag får nämligen mer och mer intrycket att den politiska toppen tycker det är rätt bra att vi är med av rent personliga skäl. Det är helt enkelt roligare att vara med i gänget, skåla med andra stats- och regeringschefer, ställa upp på gruppfoto etc. Vi ska inte underskatta den typen av bevekelsegrunder. Dessutom innebär EU att en mängd nya tjänster och uppdrag skapas, tjänster som kan sökas av vår politiska elit.

Ett vanligt argument på sin tid var att Sverige som ett litet land ändå måste anpassa sig efter EU och då kan vi lika gärna vara med så att vi kan påverka själva. Det må så vara att Sverige utanför EU inte hade haft formell möjlighet att påverka beslut, men den påverkansmöjlighet vi nu har är ändå inte så stor när de större länderna gör upp i viktiga frågor.

Ekonomin var ett annat viktigt argument. Jag kan då konstatera att både Norge och Schweiz klarar sig utmärkt ändå, men vi betalar 500 kr i månaden per vuxen svensk i medlemsavgift. Visserligen får vi tillbaka endel i bidrag och subventioner men problemet med det är att det är bidrag och subventioner. Själva definitionen av en subvention är att politiker tvingar oss att betala för något som vi inte vill ha.

Ingen europeisk ledare har gett mig en vision om vad han vill med EU. Jag hör ingen formulera ett mål: detta vill vi; Europas förenta stater, eller vad det nu kan vara och nu ska vi ange färdriktningen och formulera delmål på vägen dit.

EU har blivit en koloss som rullar på av egen kraft, det ena steget leder till det andra utan att vi vet varför eller vart vi är på väg. Det talas mycket om EU:s kris men lösningarna som kastas fram är tillfälliga nödlösningar. Någon har beskrivit det som att man går och sparkar en burk framför sig uppför en backe.
Det är symptomatiskt att när man nu ska förmå britterna att stanna kvar så handlar det om att locka dem med undantag, sockra avtalet lite. Om någon försökt något sådant med mig hade jag nog röstat nej bara av det skälet.

När det gäller olika alternativ till hur vi ska förhålla oss till EU, borde ett seriöst alternativ bland vara att vi helt enkelt lämnar unionen. Sen kan vi samarbeta ändå, på våra villkor och i en omfattning som vi själva bestämmer.


tisdag 9 februari 2016

Kött som "oren" mat

De flesta religioner har olika regler om mat, vad man får äta och inte äta. Inom hinduismen äter man inte kött och dricker inte alkohol. Muslimer nöjer sig med att avstå från griskött och alkohol.
Mose lag tillåter i princip kött men gör undantag för följande djur: kamelen, haren, klippgrävlingen, svinet. Vattendjur som saknar fenor eller fjäll. Vidare: örnen, lammgamen, grågamen, gladan, falkar av alla arter, korpar av alla arter, berguven, jordugglan, hornugglan och hökar av alla arter, kattugglan, tornugglan, minervaugglan, pelikanen, smutsgamen, fiskuven, hägern, pipare av alla arter, härfågeln och fladdermusen. (5 Mos 14)

Jag tycker att det är befriande med Nya testamentet som tar avstånd från alla dessa matregler. Hebreerbrevets författare skriver till exempel: "Låt er inte ryckas med av alla slags främmande läror. Vår inre styrka beror av Guds nåd och inte av en viss sorts mat. Att lägga vikt vid matregler har aldrig gagnat någon." (Hebr 13:9) Jesus själv säger i Matteus: "Det är inte det som kommer in i munnen som gör människan oren. Men det som går ut ur munnen, det gör människan oren." (Matt 15:10) Och evangelisten Markus lägger för säkerhets skull till:"Därmed förklarade han all föda ren".

Till och med när det gäller kött som offrats till avgudar är det inte några problem att äta, även om Paulus uppmanar till försiktighet för de tveksammas skull. Men han är tydlig med att ingen ska fördöma den som äter. (Rom 14:3)

Kristendomen är alltså ett stort undantag bland världens religioner, här finns inga matregler, allt är tillåtet att äta.

Men lusten att kontrollera vad människor stoppar i sig förnekar sig inte. Sverige har en lång tradition av att rekommendera viss typ av mat (6-8 skivor bröd om dagen), samt att avråda annan typ av kost som animalisk fett. I efterhand har just de råden visat sig vara helt kontraproduktiva.
Dessutom verkar folk inte bry sig om dessa rekommendationer: brödförsäljningen minskar år för år, medan försäljningen av grädde och smör ökar.

Nu handlar det om kött som har förklarats som "oren mat". Jordbruksverket vill införa köttskatt,
eftersom folk inte själva väljer "rätt" ska våra matval styras med ekonomiska incitament. För ovanlighetens skull var det en minister som sa ifrån, all heder åt landsbygdsminister Sven-Erik Bucht.
Både jordbruksverket och naturvårdsverket hade en mycket indignerad ton när de läxade upp ministern. Det är tydligt att de helt enkelt tycker det är omoraliskt att äta kött. För dem är detta inget val att överlåta åt var och en, de som väljer fel ska uppfostras.

Det påstås att kött skulle vara dåligt både för miljö och hälsa. Oavsett vilken syn på klimatet man har, skulle jag vilja veta om mängden djur verkligen har ökat bara för att vi har domesticerat vissa arter. Hade inte samma mängd djur funnits ändå, fast i vilt tillstånd?

När det gäller hälsa så har man med stöd av enkätundersökningar försökt påvisa att rött kött skulle öka risken för cancer. Att samma grupp som åt mycket rött kött, också motionerade mindre, rökte mer och åt mindre frukt och grönsaker tog man inte med i beräkningen.

Både hälso- och klimatargumentet är alltså högst diskutabla. Men varifrån kommer behovet av att styra folks matvanor? Djurskyddsargument kan jag förstå, en god djurhållning är inget man kan kompromissa om. Men i övrigt borde staten inte moralisera över folks matvanor, jag har inget emot vegetarianer men det måste förbli ett individuellt val.
Det är, som sagt, inte det som kommer in i munnen som gör människan oren.