Angus Deaton, professor vid Princeton i USA och årets ekonomipristagare till Alfred Nobels minne är en mycket intressant person. Han har bland annat forskat om hur fattigdomen har minskat i stora delar av världen. Vetandets värld hade en lyssnarvärt program om honom.Nyligen publicerade han boken The Great Escape, som handlar om hur vissa delar av världen upplevt en snabb ekonomisk utvecklingen, samtidigt som andra länder halkat efter.
Visserligen kan man på ett sätt se att de rika länderna i väst tjänar på att klyftorna är stora, till exempel genom att kunna ta del av billig produktion. Men samtidigt har framförallt Indien och Kina kunnat dra stor nytta av teknik som vi i väst utvecklat och som de inte behöver uppfinna på nytt.
Det som Vetandets värld inte tog upp men som kom fram i en intervju med SVT är Deatons totalsågning av svensk biståndspolitik. Han säger rent ut att det är helt galet att ställa upp ett mål (en procent av BNP) för hur mycket man ska ge. Det naturliga hade ju istället varit att fråga sig hur mycket som de behöver få, inte hur mycket vi behöver ge.
Enprocentsmålet är kontraproduktivt: det tvingar oss att ständigt hitta nya projekt för att få ut pengar, oavsett om de är vettiga eller inte.
Deaton bekräftar vad en mycket omfattande forskning redan visat, nämligen att traditionell bistånd gör mer skada än nytta. Med de pengar som stater får från väst behöver de aldrig ta tag i egna länders problem, och bistånd göder korruptionen.
I den aktuella debatten om att ta från biståndet för att bekosta invandringen ger han till viss del regeringen rätt. Det bästa sättet att hjälpa fattiga länder är att låta människor flytta hit. När invandrare kommer hit och arbetar och skickar hem pengar, så kallade remitteringar, så gör detta överlägset bättre nytta än bistånd. Här behöver vi i Sverige komma över prestigefulla låsningar och lyssna till forskningen. Av allt att döma verkar det ändå långsamt sjunka in hos allt fler.
