Teologdag i Göteborgs domkyrka med tre intressanta föredrag av Jan Eckerdal, Anne-Louise Eriksson och Mikael Kurkiala. Alla tre hade folkkyrkan som tema, men med lite olika infallsvinklar. Men även om man tog upp problem och farhågor med folkkyrkobegreppet var det ingen som på allvar ville göra upp med det. För mig är det uppenbart att det har överlevt sig själv. Vi lurar bara oss själva om vi fortsätter att tala om Svenska kyrkan som en folkkyrka.
Folkkyrkotanken är starkt förknippad med terrotialförsamlingen. Svenska kyrkan har täckt in hela Sveriges yta, vi finns överallt, åtminstone är det vad vi intalar oss. Men det där är ju till stor del fiktivt. Det är lätt att sitta vid en Sverigekarta och rita in församlings- och stiftsgränser. Men är det att fullgöra missionuppdraget? Att säga: nu har vi nått ut till hela svenska folket, bor inte alla i en församling kanske? Visserligen är allt färre medlemmar med då börjar vi tala om vistelsebegreppet istället, man kommer inte undan även om man går ur!
För att terrotialbegreppet ska ha någon praktisk betydelse behövs det en viss bemanning runt omkring i vårt land, vi måste kunna erbjuda söndagliga gudstjänster för alla människor. En mässa tar ungefär en timma i anspråk. I längden är det inte hållbart att åka om den totala restiden är längre än själva mässan. Erbjuder vi då alla som bor i Sverige möjlighet att fira mässa inom en halvtimmes restid från deras hem? Gör vi inte det förstår jag inte vad det betyder att man bor i ett område som täcks in av en församling.
Det finns också något förmätet med detta terrotialbegrepp, (som också berördes av Jan Eckerdal). Vi kan bli så inkluderande att det är svårt att inte vara med även om man inte vill. Kyrkan blir paraplyet som täcker in allt och alla.
Det är som när någon säger: "Jag vill inte ha med kyrkan att göra eftersom jag inte tror på Gud." Och så svarar prästen med ett leende: "Men Gud tror på dig!" utan att begripa hur paternalistiskt ett sådant svar är.
Det är möjligt att Einar Billing, på sin tid, hade vissa poänger med begreppet folkkyrka, för att avgränsa mot sekteristiska tendenser inom väckelserörelsen eller gamla tidens överhetskyrka. Men vi hade väl knappast uppfunnit begreppet idag, hur många tror det? "Folkkyrkan" är en rest från en tid som varit och som vi nu försöker fylla med nytt innehåll.
Men vi lurar bara oss själva, vi lurar oss att tro att Svenska kyrkan finns representerat i alla delar av vårt land bara för att vi har heltäckande kartor. Jag menar att det enda meningsfulla församlingsbegreppet är församligen som en gemenskap kring Jesus Kristus.
Hur många sådana gemenskaper finns? Hur långt är det mellan dem? Hur långt måste man köra varje söndag om man vill tillhöra en? Frågorna blir besvärligare att svara på. Men svaren blir ärligare.
