fredag 1 augusti 2014

Om att tiga ihjäl kritiker

Svenska Kyrkan tappar mark på alla områden. Dop- och konfirmationsminskningen talas det mest om, men viktigare är minskningen i antalet gudstjänstfirare. Idag är det färre än 20 % av församlingarna som har mer än 20 personer som firar gudstjänst om söndagarna.

Hade det kunnat vara annorlunda? Min spontana tanke har tidigare varit att detta beror ju på en allmän sekularisering av vårt samhälle (ej att förväxla med sekularisering av staten som är något positivt) och som har pågått ända sedan den franska revolutionen. Inget som vi kan göra så mycket åt alltså.
Men efter att ha läst Dag Sandahls bok Inget för någon, utgiven på GAudetes förlag, börjar jag undra. Han beskriver en kyrka som under decennier varit helt döv för kritiker och opposition, där ledningen inte lyssnat utan besvärliga typer tystats ner. Varningar om att allt färre går i kyrkan har ignorerats. Följden har blivit att dagens Svenska kyrka helt enkelt inte betyder särskilt mycket för den vanliga svensken.

Tyvärr är det något jag känner igen även i dagens debatt. Så fort gudstjänstfirandet kommer i fokus poängteras det att "vi samlar fler varje söndag än biograferna". Och att utträdena ökar kommenteras med att, "det gör inträdena också". Men att antalet som går med i kyrkan är en bråkdel av de som går ut glömmer man att säga.

Istället flyr biskopar och ledning till deltagande i manifestationer som Pridefestivalen och politiska ställningstagande i klimatfrågan för att ta ett par exempel. Allt i en desperat önskan att skapa relevans och betyda något. Men som bokens titel antyder: en kyrkan som vill vara allt för alla blir till slut intet för någon.
Och vad händer när kyrkan inte tar sin egna interna kritiker på allvar och öppna upp för diskussion? Ja, risken är att debatten poppar upp på andra ställen. Som till exempel i Göran Häggs bok Gud i Sverige, där han väntar på att katolska kyrkan ska "sopa upp resterna av Svenska kyrkan". Eller hos författaren Lena Anderssons kolumner . Eller som nu senast på Svenska Dagbladets ledarsida.

Jag skrev en recension över klimatbrevet och har för övrigt vid andra tillfällen skrivit insändare med kritisk udd mot Svenska kyrkans klimatpolitik. Men något seriöst bemötande har jag aldrig fått, istället har strategin varit att tiga ihjäl kritiken.
Det fungerar en tid, men som sagt, risken är att den istället kommer från annat, mer oväntat, håll när till och med ateister tycker att kyrkan sysslar för lite med Gud. Och nu läser jag på Klimatupplysningens hemsida hur diskussionerna går höga för att man ska gå ur Svenska kyrkan på grund av biskopsbrevet.

Tyvärr kommer av allt att döma även Dag Sandahls bok att tigas ihjäl. Svenska kyrkan hade vunnit på att ta sina kritiker på allvar och öppna upp för samtal. Hade man vågat göra detta hade mycket kunnat vara annorlunda.