torsdag 25 december 2014

Julen 1914

För 100 år sedan hade vi brinnande krig i Europa, det hade pågått i flera månader när julen 1914 närmade sig. Då skulle en märklig händelse inträffa mitt i ingenmansland mellan skyttegravarna. Det finns inte dokumenterat i de officiella historieskrivningarna och det var först på 80-talet som det bekräftades av ögonvittnen att det verkligen inträffat.

Soldater på bägge sidor hade blivit lovade en snabb seger och att man skulle få komma hem före jul. Men istället så körde kriget fast i skyttegravarna som sträckte sig miltals längs gränsen. Där nere i leran, bland råttor och ohyra och med de döda kamraterna liggande kvar på remsan mellan linjerna, efter desperata stormningsförsök, försökte man trots allt få lite julstämning.
Det var tyskar, fransmän, skottar och belgare och snart sjöngs det julsånger på olika språk. Och det var inga problem för dem att höra varandra, remsan kunde vara så smal som 60 meter på sina ställen.

Filmen Fiendeland handlar om denna händelse. En tysk som var tenor i det civila kliver plötsligt upp, fullt synlig och sjunger Stilla natt ackompanjerade av en skotsk säckpipa. Ingenting hände och efter en stund mötte befäl upp från respektive sida och man kommer överens om vapenstillestånd denna heliga natt. Soldater kliver också upp, först försiktigt och trevande men så möttes de mitt i ingenmansland.

Bara dagar tidigare hade de gjort allt för att ha ihjäl varandra och nu firade de jul tillsammans! Det här pågick hela julhelgen, man spelade fotboll, bytte varor och adresser med varandra. Högre befäl som fått nys om vad som pågick försökte förgäves att få dem att börja strida. Först i mitten av januari kom striderna igång igen efter att man omplacerat en mängd soldater på bägge sidor.

Den här händelsen väcker mycket tankar. Krig är sällan den enskilde soldatens vilja, ofta är det något som påtvingats dem utifrån. Och så denna trotsiga tillit. Månader av skyttegravskrig och demoniserande av fienden hade inte lyckats ta död på tilliten till andra, att de är människor precis som vi. Det kan vara värt att påminna om denna händelse för 100 år sedan när vi nu tycks gå mot en oroligare värld.

torsdag 18 december 2014

Jämlikhet och avundsjuka

Jag såg om filmen Enemy of the Gates, som handlar om krypskyttar i krigets Stalingrad 1942. Commisar Danilov, en politisk officer hängiven den kommunistiska ideologin, inleder en stark vänskap med prickskytten Vassilij Zajtzev. Men båda är förälskade i samma kvinna: Tania.
Mot slutet av filmen håller Danilov en monolog, strax innan han offrar sig själv för sin vän:

"Jag har varit en sådan idiot Vassilij. Människan är som hon är. Det finns ingen ny människa. Vi har kämpat för att skapa ett jämlikt samhälle utan avundsjuka. Men det finns alltid något att avundas. Ett leende, en vänskap. Nåt du inte har men vill skaffa dig. I denna värld, även den sovjetiska, kommer det alltid finnas rika och fattiga. Begåvade. Obegåvade. De med tur i kärlek. De med otur i kärlek."

Monologen fångar det hopplösa i socialismen. Genom att jämna ut rikedom och inkomster till ett minimum hoppas man utrota avundsjukan. Men det enda man gör är att angripa symptomen istället för att gå till roten med problemet. Avundsjukan finns kvar även i ett samhälle med hundraprocentig ekonomisk jämlikhet, den flyttar bara över till andra områden. Försöken att utrota avundsjuka genom att utrota alla anledningar till avund leder snart till ett totalitärt och ondskefullt samhälle där alla ska stöpas i samma form och ingen får sticka ut.

Medan liberala marknadsekonomer i första hand vill utrota fattigdom utan att bekymra sig så mycket över de rika, är man i den socialistiska vänstern mer upptagen med att minska inkomstklyftor. Det är alltså klyftorna i sig som är problemet, inte fattigdomen. Om alla är lika fattiga finns det ingen att avundas. Tror man. Men som Danilov insåg: avunden finns kvar, den tar sig bara andra uttryck.

De två sista buden börjar med "Du skall inte ha begär...". Med modern svenska skulle man kunna översätta: "Du skall inte vara avundsjuk". Roten till problemet är att människan är som hon är. Fallen i synd. Lösningen är inte socialism utan att vi alla omvänder oss. Genom dopet och omvändelsen till Kristus, kan vi trots Danilovs insikt, bli nya människor.

tisdag 9 december 2014

Tvåminuters-hatet

Georges Orwells roman 1984 handlar om ett totalitärt samhälle där eliten styr allt. Till och med människors språk och tankar. Sanningsministeriet, där huvudpersonen Winston Smith tjänstgör, kontrollerar alla nyheter och all information och censurerar det som inte är godkänt.

Men på en punkt tillät man ändå propaganda mot partielitens läror. Varje dag fick nämligen folkfienden Emmanuel Goldstein komma till tals på TV-skärmarna. På de olika arbetsplatserna samlades man vid ett givet klockslag för att ta del av "tvåminuters-hatet". Goldstein, en förrädare i partielitens ögon, dök då upp i rutan och började tala om yttrandefrihet, tryckfrihet, församlingsfrihet och tankefrihet.
Men det dröjer inte många sekunder förrän publiken på en given signal började vissla och bua. På olika sätt visade man sin avsky mot den gamle mannen, stampande i golvet, ropade: "As! As! As!" Efter ca 30 sekunders hade hatet nått sin höjdpunkt och det gick inte längre att höra vad han sa. Folk öste ut sin avsky så att de blev röda i ansiktet. Winston kände till att börja med sympati med mannen men rycktes obönhörligt med av massans raseri och hat. Ingen vågade framstå som misstänkt genom att vara neutral.

Man skulle kunna säga att det rådde yttrandefrihet. Den främste förrädaren fick ju komma till tals dag efter dag och utlägga sina läror. Men exemplet från romanen visar att det inte räcker med en paragraf i lagboken för att verklig yttrandefrihet ska råda. Vi behöver också lyssna och visa varandra respekt. Inte komma med invektiv, medvetet missförstå eller tysta vår motståndare i en våg av hat.

1984 är en mycket träffsäker framtidsskildring även om saker och ting är dragna till sin spets. Tvåminutershatet fyllde en viktig funktion, det gemensamma hatet mot en inbillad fiende förenade människorna och sopade bort alla tvivel. Hatet fungerade självrättfärdigande.

Jag undrar om vi inte hittar en motsvarighet i dagens twitterstorm. När till exempel Marcus Birro konstaterade att världens terrorism har Islam som en gemensam faktor drabbades han av tvåminutershatet. På kort tid vällde en väg av avsky mot honom genom etern i form av twitter. Psykologin är enkel: det gäller att snabbt markera mot den förhatlige för att inte några av de egna kan misstänka en för att hålla med. Man förenas i sin gemensamma indignation.

Vi ser hur samhällsdebatten blir mindre och mindre saklig. Man försöker vinna debatter genom att kleta invektiv på sina meningsmotståndare. Till exempel kan man kalla SD fascister och med fascister behöver man ju inte debattera. Det räcker att hata dem.
Winston och hans medfränder i 1984 levde i ett samhälle de själva inte valt. Tankeförbudet var påtvingat på dem utifrån. Men ett liknande samhälle kan vi skapa själva, helt frivilligt. Det räcker med att vi vägrar att lyssna på vår meningsmotståndare, inte bemöter honom sakligt utan associerar honom med olika förhatliga element. Genom att döda varje försök till ett samtal skapar vi vårt eget tankeförbud.

torsdag 4 december 2014

Barnet som fryser

När den heliga Birgitta var i Betlehem på en pilgrimsfärd och besökte födelsekyrkan fick hon en av sina mest berömda uppenbarelser: den om Jesus födelse. När man läser den uppenbarelsen förstår man att det är en kvinna som själv fött barn som skriver. Kanske är det därför som just hon fick uppenbarelsen, eftersom hon bättre än någon man kan förstå vad som skedde. Ingen annan har beskrivit Jesusbarnets sårbarhet och utsatthet som hon gjorde.
 Heliga Birgittas vision i födelsegrottan i Betlehem 1372
målad av Niccolò di Tommaso
Birgitta ser hur jungfrun tillsammans med en gammal man kom in i grottan som de hade fått som härbärge. Med sig hade de oxen och åsnan som de band vid krubban. Eftersom Josef gick ut strax innan själva födelsen så var det djuren som var de första att bevittna det nyfödda Jesusbarnet. Vidare, berättar Birgitta, så tog Maria fram två linneplagg och två ylleplagg att linda barnet med, barnkläder som ingen använt förut och som Maria hade gjort i ordning i förväg.

Före denna uppenbarelse så hade man i konsten avbildat jungfru Maria liggande i en säng när hon födde. Men när nyheten om Birgittas syn nådde ut så började man istället måla händelsen som Birgitta hade sett det: en knäböjande Maria med huvudet lyft mot himlen i tillbedjan. Och sen låg barnet där, naket direkt på marken framför Maria. Och Birgitta skriver. ”Då började gossen gråta och skälvde för kölden och det hårda golvets skull, där han låg, vände sig sakta, sträckte ut armarna mot modern”.

Det var vad hon såg i sin uppenbarelse. Ett naket barn som ligger på den hårda marken. Och han fryser. Det är så Gud kommer till oss, sårbar och utsatt. Gud ligger på marken och fryser. Och han sträcker sina armar mot dig, vädjar om värme och omsorger.
Att Gud gör sig så här beroende av oss och våra omsorger hör till det största mysteriet av alla. Budskapet vid jul är att Gud inte kommer med makt och härlighet, utan som fattig, liten och utsatt. Bara så har han lättast att väcka vår kärlek, vår tillgivenhet och vår tro. Hade han kommit med pompa och ståt så hade han väckt andra saker hos oss: beundran, fascination, kanske fruktan. Men knappast tro och kärlek.

Gud blir människa för att söka efter oss när vi gick bort ifrån honom, han klev ner på vår nivå, han blev en av oss. Ja, han valde den nedersta platsen i hierarkin när han föddes under enklast tänkbara omständigheter.
Hela händelsen skedde också i skymundan. Utanför världens blickar. Den viktigaste händelsen i historien gick mänskligheten obemärkt förbi! Det var egentligen bara fyra personer som visste om det i förväg. Josef och Maria, och så Elisabeth och Sakarias. Och själva födelsen var det alltså bara oxen och åsnan som bevittnade.
Julens budskap är att Gud kommer till oss, fattig, enkel och sårbar. Han blir ett litet barn, ett naket barn som ligger på den hårda marken och fryser. Som sträcker sina armar mot dig. Som sen ligger lindad i en krubba, där du inbjuds att falla ned i tillbedjan. Den Gud som är värd vår tillbedjan gör sig själv beroende av dig och mig.

Publicerad i Till Liv nr 12 2014

måndag 1 december 2014

Spara eller slösa?

Många av oss, om vi inte är allt för unga, minns säkert som barn serien Spara och Slösa, publicerad i Lyckoslanten. Serien handlar om två flickor där Slösa är den som kastar bort sina pengar på nöjen och konsumtion medan Spara istället sparar sina pengar. Spara kan därmed unna sig något fint som hon vill ha i slutändan, vilket inte Slösa kan.

Tyvärr verkar det som om dagens politiker har glömt serien. De senaste decenniernas politik har gått ut på en sak: att på olika sätt försöka få oss att slösa så mycket som möjligt och spara så lite som möjligt. Ta bara det faktum att du när du sparar pengar så måste du skatta för räntan du får i avkastning, men när du lånar är det tvärtom: den ränta du betalar får du dra från skatten. Det sänder naturligtvis mycket tydliga signaler till svenska folket: spara inte, låna istället. (Samma signaler som den absurt låga räntan sänder.) Så har vi också blivit bland de mest belånade i hela Europa. Även om svenska staten har ordning på sina finanser är svenska folket fattigt, om man räknar tillgångar minus skulder.

Det senaste nu är att avdragsrätten för pensionssparandet  ska försvinna. Hittills har man kunnat dra 12000:- per år från skatten när man sparar till pensionen. Inte så mycket men ändå. Väljer man att fortsätta pensionsspara nu måste man i praktiken skatta flera gånger om på samma pengar, vilket självfallet medför att det privata pensionssparandet kommer minska. Istället ska vi alltså lita på att staten ordnar våra pensioner när pensionsdagen kommer?

Vad är det som driver politiker att till varje pris hindra oss från att spara? Kan det bero på att människor med en sparad slant på banken blir mindre beroende av det allmänna, det vill säga politikerna själva. Med pengar på banken sker det en maktförskjutning till vanligt folk. Det finns en ryggmärgsreflex hos många politiker att de vet bäst hur våra pengar ska användas, därför pensionssparar staten åt oss istället för att vi ska betros att själva göra det.

Anne Wibble blev på sin tid hånad när hon framförde att målet för varje arbetande svensk borde vara att ha en årslön på banken. Ändå har hon naturligtvis rätt: vi skulle få en mycket sundare ekonomi under sådana förhållande. Konjunkturerna skulle inte svänga lika kraftigt, risken för bostadsbubblor skulle inte vara lika stor: med pengar på banken behöver folk inte paniksälja om räntan stiger några procent. Att ta ansvar för sin privata ekonomi är att ta ansvar för hela samhällsekonomin.

Dagens tillväxt är till stor del konsumtionsdriven. Det är inte fel med tillväxt men det hade varit mer långsiktigt hållbart om den varit investeringsdriven. Men då måste folk börja spara så att det finns pengar att investera!
Det finns undersökningar som visar att med hundratusen på banken ökar benägenheten att starta ett eget företag betydligt. Med pengar på banken vågar man ta risker och det är den typen av riskvilliga entreprenörer som vi behöver.

I decennier har vi fostrats till att bli spendersamma istället för sparsamma. Det beror till stor del på politikers kontrollbehov och förakt mot människor som vill bygga upp en förmögenhet. (Samtidigt har det i Sverige alltid varit helt okej att ärva sin förmögenhet.) Där behöver vi tänka om ifall vi vill ha en stabil och sund ekonomi i framtiden, både privat och samhällsekonomiskt. Och då måste signalerna från statsmakten ändras.

lördag 22 november 2014

Om den svenska migrationspolitiken

För alla som är intresserade av den kanske viktigaste samhällsfrågan som Sverige just nu står inför så rekommenderar jag läsning av det senaste numret av Neo, eller artikeln på nätet: Migränverket. Ganska skrämmande läsning om hur det fungerar på vårt snabbast växande statliga verk. Där råder helt enkelt rena vilda västern. Ärenden skyfflas igenom i högt tempo av handläggare som i många fall är nyanställda och saknar rutin. De sitter och lyssnar på berättelser och ska försöka bedöma vilka som är sanna. Många kan verka trovärdiga, tills nästa vecka då de får höra exakt samma berättelse av en ny asylsökande.

ID-handlingar är sällsyntheter. 72 % av alla som kommer från Syrien saknar pass. 98% av dem som kommer från Eritrea. Vilka ha medvetet slängt sitt pass för att man inte har rent mjöl i påsen? Vilka fick bara inte med sig det när de flydde? Ingen vet.
Det som bekymrar mig är att vi har skapat ett system som premierar de oärliga. De som är duktiga på att ljuga ihop en bra story får stanna. Och många som är ärliga med sin situation får avslag. Godtyckligheten är lag.

Ute i landet blir sen många asylsökande sittande i trånga lägenheter. Vi kan ju skryta med att Sverige öppnat sina gränser, men i praktiken släpper vi bara in dem i farstun, men stänger dörren till vardagsrummet.
Migrationsverkets lägenheter är sparsamt möblerade. När de bjuder på arabiskt kaffe har de inget bord att ställa koppen på. Det är i och för sig inget problem att ha det så. Några månader. Men problemet är när tillståndet permanentas. Många fastnar i ett moment 22. De har uppehållstillstånd men får inte börja på SFI förrän de har fått kommunplacering och egen lägenhet. Men vi har ju som bekant bostadsbrist i det här landet.
(När Svenska kyrkan nu ska satsa på flyktingboende angriper man därför problemet i fel ände, det råder ju inte brist på boende för nyanlända utan lägenheter för dem som fått uppehållstillstånd.)

För många innebär detta en krock med verkligheten. Sverige är väl en humanitär stormakt? Det är åtminstone det vi har intalat oss. Men svensk migrationspolitik är ett utmärkt exempel på att det inte räcker med den goda viljan. Att bara släppa in människor och tro att vi därmed har gjort vårt, är i längden inte särskilt barmhärtigt. Vi behöver också en plan och beredskap för hur vi hanterar utvecklingen.

Hur har vi hamnat här? För mig är det ingen tvekan om att den skeva debatten är ett stort problem. För många har asylinvandring blivit ett sätt att markera vilka goda och humana människor de är, (mest upprörd vinner) och så har debatten skuffats undan till sajter där den kanske inte är lika konstruktiv som den annars hade kunnat vara.
Att SD har gått från en liten grupp av öl-drickande skinheads till en maktfaktor i svensk politik har skett helt i onödan (det frustrerande är att nu är det försent, de är här för att stanna). De andra partierna har enbart sig själva att skylla. Många av dem som röstar på SD är inte emot invandring som sådan, de är emot vår invandringspolitik, vilket faktiskt är två helt olika saker. Oförmågan att kunna lyfta problem och svårigheter och föra en konstruktiv diskussion om detta har bäddat för SD.

Hur går vi då vidare? Som jag ser det finns det tre scenarior som vi kan välja:

1. Vi fortsätter som vi gjort hittills, sticker huvudet sanden och låtsas som det regnar när Migrationsverkets personal ropar på hjälp. Fler och fler asylsökande låter vi komma in utan att några verkningsfulla åtgärder görs för att integrera dem i samhället. De som försöker påtala problem stämplar vi ut som rasister och SD-anhängare. Resultat? Jimmy Åkesson blir statsminister 2018.

2. Det andra alternativet är att vi stramar åt invandringen till samman nivåer som Norge, Finland och Danmark, det vill säga en sänkning på i runda slängar 80 %. (När det gäller hur många Sverige tar emot jämfört med övriga skandinaviska länder, se till ex Merit Wagers blogg).
Det här scenariot är knappast politiskt möjligt, sju-klövern har målat in sig i ett hörn och de kan inte kan ändra sig nu.
Men frågan är också om det är praktiskt möjligt? Inte utan stort lidande för många i alla fall. Saken handlar ju inte om att de som kommer hit inte skulle sakna skyddsskäl. Saken handlar om att de kommer hit.
I princip har ju våra grannländer samma regler som vi när det gäller vilka som får stanna. Ändå är skillnader i antal så stora. Orsaken till det är "signalpolitik". Genom att t.ex. lova alla syrier permanent uppehållstillstånd utan individuell prövning så har vi signalerat till asylsökande att välja Sverige som förstahandsalternativ. Det är då inte så enkelt att ändra på det utan att många med skyddsbehov kommer i kläm.

3. Det tredje scenariot är att vi minskar kostnaderna per asylsökande. Om det nu är så att vi med nuvarande system inte kan ta emot så stora volymer, är då problemet "systemet" eller "volymerna"?
Människor som flyr undan krig har rätt att få asyl. Vi kan inte stänga dem ute.
Däremot är det ingen mänsklig rättighet att få de fördelar det innebär att vara svensk medborgare eller att få tillgång till allt det som Sverige har att erbjuda som land.
Staten Sverige är skyldig att ge människor asyl, inte svensk levnadsstandard.

Ett första steg hade varit att ombilda bidrag till lån. Till exempel får svenska studenter låna större delen till sitt uppehälle medan SFI-studenter får hela summan skattefritt. Här borde samma regler gälla. Man borde också diskutera föräldraförsäkring och andra försäkringssystem, vad ska gälla för de som inte är svenska medborgare?
Dessutom, när det tar upp till nio år för en utomeuropeisk invandrare att få jobb borde man diskutera arbetsmarknadsregler och ingångslöner. Om vi öppnade upp för enkla låglönejobb skulle många komma in i samhället betydligt snabbare. Dessutom skulle många jobb som nu exporterats till Kina kunna hämtas hem igen.

Det här är några frågor som borde diskuteras mer, särskilt av dem som säger sig vara för en generös asylmottagning. Om den ska vara uthållig över tiden måste den också vara ekonomisk hållbar. Vad gör vi till exempel om Ryssland genomför en storskalig invasion av Ukraina (och kanske Baltikum) med miljontals nya flyktingar som följd? Säger vi nej med hänvisning till att vårt system inte klarar fler? Eller släpper vi in dem även om de inte får samma levnadsnivå som de flesta i Sverige? Om alternativet för dessa är en massgrav tror jag valet är enkelt för dem.

fredag 14 november 2014

Om samvetsfrihet

Ingen ska behöva tvingas agera mot sitt eget samvete. Att göra det är nedbrytande för ens inre människa. Jag har väldigt svårt att förstå varför det finns de som vill tvinga andra att kompromissa med sin egen övertygelse. Det gäller oavsett vad det handlar om men det måste gälla särskilt när det handlar om att utsläcka liv. Den ogenerösa inställningen som barnmorskan Ellinor Grimmark har mötts av är svår att förstå, rent praktiskt borde det inte vara något större problem att lösa.

Vi kan jämföra med den tid då vi hade allmän värnplikt för män. Ända sedan 1925 har möjligheten att välja vapenfri tjänst funnits. Och det är ju självklart: vi behöver ett militärt försvar men ingen ska för den skull tvingas döda mot sitt samvete. Jag tror att försvaret insåg ganska tidigt att soldater som bär vapen mot sin vilja är dåliga soldater, och det fanns hur som helst tillräckligt med folk som var beredda att genomgå en vapenutbildning.

På samma sätt finns det tillräckligt med folk inom sjukvården som är beredda att utföra aborter. De enstaka personer som vill vara barnmorskor men ändå avstå från just den sysslan kan inte vara så många att det skulle utgöra ett problem.

Så varför har vi accepterat samvetsfrihet inom försvaret men inte inom vården? Vill dessa som vill tvinga Ellinor Grimmark att utföra aborter också tvinga män att lära sig döda? (Under förutsättning att vi hade haft kvar den allmänna värnplikten, som för övrigt kanske kommer tillbaks.)
Att jag själv valde en tjänstgöring där det ingick att jag lärde mig döda, ledde inte på något vis att jag såg ner på vapenvägrarna. Tvärtom, jag hade en del diskussioner om saken men respekterade deras beslut och tog det för självklart att möjligheten att välja en vapenfri utbildning skulle finnas. Jag var trygg i min uppfattning och kände mig inte hotad av deras.

Så varför är samvetsfriheten inte självklar inom vården när det gäller abort? Kan det vara så att man trots allt känner på sig att det faktiskt är människoliv det handlar om, alla dessa ofödda barn? Om det då är någon som avstår att utföra aborter med hänvisning till sitt samvete blir denne en ständig påminnelse för de andra att det kan vara en oetisk hantering. Personen blir en tagg i deras samvete och då reagerar man med att ingen ska slippa undan! För om man är trygg i sin uppfattning att abort är en mänsklig rättighet och inte något större etiskt problem, så borde man inte heller ha några problem med dem som vill avstå.

Det kanske behöver tilläggas att det här inlägget inte handlar abortfrågan som sådan utan frågan om samvetsfrihet.

onsdag 12 november 2014

Hur mår ekumeniken?

I september 2012 antog Kyrkornas världsråds centralkommitté dokumentet: Kyrkan - på väg mot en gemensam vision, och det finns stora förhoppningar att det ska få stor betydelse för arbetet för kristen enhet. 30 år tidigare hade BEM-dokumentet, dop - nattvard - ämbete, lett till kyrkornas ömsesidiga erkännande av varandras dop och nu hoppas man att på samma sätt uppnå en liknande samsyn när det gäller kyrkan och gemensamt nattvardsfirande. Jag tvivlar av skäl som jag redovisar längre ned, men först en sammanfattning.

Första kapitlet handlar om Guds mission och kyrkans enhet. Kyrkans uppdrag är grundad i Guds stora plan för hela skapelsen. Jesus vilja är att kyrkan ska vara en gemenskap av vittnen, av tillbedjan och av lärjungar och på pingstdagens morgon fylldes lärjungarna av helig Ande och blev därmed utrustade för att kunna utföra uppdraget.
En utmaning för kyrkan genom historien har varit att förkunna evangeliet så att det väckt gensvar i olika kulturer, vilket gäller även idag. Dagens religiösa pluralism utmanar kristna att reflektera över Jesus som världens enda Frälsare och de anspråk som andra religioner gör.
För att kyrkan rätt ska kunna utföra sitt uppdrag är enheten viktig. För synlig enhet krävs i vissa fall läromässiga förändringar.

Kapitel två har rubriken Den treenige Gudens kyrka. Eftersom bibeln är normerande för alla kristna är den en källa för större enhet. Men kyrkan bär också på en levande tradition; den helige Ande fortsatte att vägleda Kristi efterföljare. Inom Nya testamentet finns det en stor mångfald av ecklesiologiska inriktningar där olika bilder av kyrkan kombineras som Guds folk, Kristi kropp, den helige Andes tempel m.m.
I sökandet efter kyrklig enhet har begreppet koinonia (grekiska för gemenskap, delaktighet) fått stor betydelse. Gemenskapen förutsätter något mer än bara förening av de kyrkliga organisationerna i sin nuvarande form. Framförallt är det i nattvardsgemenskapen som koinonian manifesteras.
Kyrkan har sitt centrum i det inkarnerade ordet, Jesus Kristus, men Maria, hans mor, tjänar som modell för kyrkan. Alla medlemmar av Kristi kropp utgör Guds prästerskap men ordinerade präster är en påminnelse om beroendet av Jesus. Genom nattvarden förnyas gemenskapen med Kristi kropp, som visar på att kyrkan tillhör Kristus.

Nicenums bekännelse av kyrka som ”en enda, helig, katolsk, apostolisk kyrka” är vi kallade att aktualisera.Gud är en och helig och därför är kyrkan också detta. Att kyrkan kan vara helig och syndfri kan tyckas motsägas av all den synd som troende har begått, men det beror också på om man i första hand ser på synd som en moralisk fråga eller brott med relationer. Vissa menar att som kyrkan utgör Kristi syndfria kropp kan hon därmed inte synda.
Att kyrkan är katolsk betyder att hon angår alla, och apostolisk innebär att apostlarna som är utvalda och utsända av Kristus utgör kyrkans fundament. Den apostoliska successionen har sedan dess tjänat kyrkans apostolicitet.

Kyrkan tjänar Guds mål att samla mänskligheten under Kristi herravälde. Vissa kyrkor tror att detta bäst uttrycks i kyrkan som sakrament, det vill säga kyrkan är ett tecken och ett medel för den gemenskap människor har med Gud.
Även om kyrkan inkluderar mångfald får enheten inte överges. Det finns en gräns för legitim mångfald, om den gränsen överskrids blir mångfalden splittrande.
Varje lokal kyrka är helt och hållet kyrka, men inte hela kyrkan. Här finns olikheter hur man ser på biskopens nödvändighet.

Det tredje kapitlet, Kyrkan: att växa i gemenskap, pekar på tecknen för kyrkans liv: att man tar emot och delar apostlarnas tro, döper, firar nattvard, bön, tjänande i kärlek, m.m. Som en pilgrimsgemenskap kämpar hon också med syndens verklighet.
Det finns en stor enighet bland kyrkorna i centrala aspekter av läran men förståelsen av vigningstjänsten utgör ett hinder för att nå full enhet. En viss enighet råder i det tre-ledande ämbetet, biskop-präst-diakon, men oenighet om den apostoliska successionen och om kvinnors tillträde till vigningen. Utmaningen gäller också synen på ett universellt enhetens ämbete. Hur skulle sådant utformas för att bäst främja kyrkans enhet?

Det fjärde och sista kapitlet, Kyrkan: I och för världen. Kyrkan är inte till för sin egen skull utan för att tjäna den gudomliga planen för världens förvandling. Idag är kristna medvetna om att det finns många andra religioner och erkänner värdigheten av religionsfrihet. Det är viktigt att vissa uppskattning för sanning och godhet i andra religioner. Vissa menar att frälsning i Kristus är möjlig även för dem som inte uttryckligen delar den kristna tron.
Moraliska frågor och principer har lett till nya konflikter som påverkat kyrkans enhet. Men det råder enighet om att koinonian uttrycker enhet i tro, i det sakramental livet och i tjänst.

Det som är så uppenbart när man läst dokumentet är allt tassande på tå. Saker och ting antyds men man drar aldrig ut konfliktlinjerna. Man söker en minsta gemensamma nämnare och berör visserligen skillnader men som sedan blir hängande i luften. Det är svårt att förstå hur det här dokumentet skulle kunna bli en väg framåt. Vad hjälper det att vi läser och reflekterar, vi kommer inte närmare varandra för det.
I dokumentet talas det om att kristna idag är medvetna om att den religiösa mångfalden och att detta får vissa att "reflektera djupare" över Jesus som världens enda frälsare (dvs, förneka att han är det). Det är ganska historielöst att tro att tidigare kristna skulle sakna denna medvetenhet. Urkyrkans kristna levde i en brokig och pluralistisk religiös miljö utan att det fick dem att vika en tum från bekännelsen om Jesus som ende världens frälsare. Det blir också motsägelsefullt när man så tydligt talar om att kyrkan angår alla, hela skapelsen.

Varför har man då gett ut detta dokumentet? Man får lite känslan att man tänkt att nu har det inte hänt något på länge, kanske dags att göra något för att hålla liv i den ekumeniska processen. Men för att kyrkorna ska kunna närma sig varande krävs uppoffringar som man idag inte är beredd att göra, allra minst Svenska kyrkan. Här ser vi ju hur man i frågor som samkönad vigsel struntat i ekumeniska övervägande och sprungit i förväg för att sen hoppas att andra kommer efter.

Den ekumeniska processen är dock inte död, den lever och frodas på lokal nivå och i kommuniteter som i Bjärka-Säby. Det finns en stor längtan bland kristna gräsrötter att förverkliga Kristi önskan att vi ska vara ett.

Vi uppmanas i dokumentet att reflektera över hur ett universellt enhetens ämbete skulle kunna se ut, så låt mig då göra det. För det första går det inte att föreställa sig någon annan än biskopen av Rom i den rollen. Inte ens östkyrkan skulle hävda något annat.  Men att påven har ett primat över hela kyrkan behöver balanseras av den biskopliga kollegialiteten. Redan i Nya testamentet finns denna spänning: apostlamötet i Jerusalem ("vi och den helige Ande") och att Petrus blir utsedd som apostlarnas ledare ("föd mina får"). Men det råder nog inget tvivel om Jesus önskan om en efterträdare som personifieras i ett ämbete som symbol och garant för enheten.

Den mycket sentida läran (1870) om påvens ofelbarhet när han uttalar sig ex cathedra utgör naturligtvis ett hinder både för öst och för protestantiska kyrkor. Inte desto mindre har den visat sig ha väldigt liten praktiskt betydelse, så till vida kan man tycka att den är ganska onödig även utifrån romerskt-katolskt håll.
Påven Johannes Paulus II visade i encyklikan Ut unum sint att han var öppen för diskussion om sitt eget ämbete, "kyrkan måste andas med sina bägge lungor". Ödmjukhet och vilja till förändring tycks finnas där, det gäller även den nuvarande påven. Frågan är väl hur stor vilja och längtan efter enhet andra kyrkor, inklusive Svenska kyrkan, har?

söndag 2 november 2014

Men då kom nåden springande

Det var med stor förväntan som jag satte mig med Dan Sarkars bok Men då kom nåden springande, utgiven av GAudetes förlag. Och jag blev inte besviken. Boken handlar om Guds och mänsklighetens resa tillsammans genom historien, samtidigt vänder den sig hela tiden direkt till läsaren. Man upplever ett tilltal, det är inte fråga om teoretiska utläggningar av kristen tro så att säga på avstånd från mig som läsare. Tvärtom så dras jag in i boken och blir berörd.

Dan Sarkar är präst i Broby i Lunds stift och han skriver enkelt och rappt, men samtidigt förväntar han sig att du som läsare kan tänka själv. Han väjer inte för det svåra och obekväma. Och det lättlästa varvas med teologiska djupdykningar. Till exempel när leder han oss igenom nattvardens mysterium, och vi får också en gedigen genomgång av hur nya testamentet kom till.

Hela tiden ger han oss bilder och liknelser om Jesus och det kristna livet. Och det är väl så med bilder: vissa fungerar, andra inte. Jesus som Guds Ray Ban-glasögon? Nja... Men om den fungerar för någon annan så bjuder jag på det.
Däremot fastnar jag för bilden av människan som fabrik, men som tillverkar helt andra saker än vad som var tänkt. Istället för goda produkter tillverkas det vapen! Så Jesus måste stoppa produktionen, byta ut ledningen och börja bearbeta nya råvaror...

Att boken handlar om angelägna och allvarliga ting betyder inte att man inte skrattar ibland. Jag gillar de många humoristiska formuleringarna, de vävs in i texten utan att de känns påklistrade. Boken är för övrigt väldigt personlig, där författarens egen familj, vardag och församling kommer till tals.

Jag förstår att det varit roligt för honom att skriva boken, (och det är roligt att skriva, det kan man göra för sitt nöjes skull även man aldrig skulle få något utgivet) det smittar av sig när man läser. När det är angeläget för författaren blir det även angeläget för mig som läser.

Min främsta invändning gäller egentligen titeln. Det är inte lätt att hitta en bra titel på en bok, som samtidigt ska fånga uppmärksamheten hos en presumtiv läsare och göra boken rättvisa. När jag först såg titeln så trodde jag att boken skulle handla om något annat, om Guds nåd specifikt. Meningen "men då kommer nåden springande" förekommer bara en gång i boken.
Man kan naturligtvis argumentera för att hela boken handlar om Guds nåd; Gud söker oss för att han älskar oss så oerhört mycket. Men jag tycker nog att en förklarande undertitel hade varit bra, särskilt som boken är tänkt att även vända sig till en publik som kanske knappt vet vad "nåd" är...

Till sist: när jag läser böcker brukar jag bara ögna igenom fotnoterna lite förstrött. Men gör inte det här, då kan du missa mycket intressant!

Bokus

torsdag 30 oktober 2014

Avstå från samfundsstödet

Kulturminister i blåsväder
Den nya kulturministern har fått en dålig start tycker Kyrkans tidning. Anledningen är nedskärningar i samfundsstöden. De kommer på 3 års sikt skäras ner ganska rejält.
Det är lätt att låta sig styras av egenintresset när man får sin utkomst av Svenska kyrkan som ju får stor del av dessa samfundsbidrag. Men om man tar ett steg tillbaka och bortser från vad just vi i kyrkan kan tjäna eller förlora på detta finns det flera skäl till att det är bra att bidragen fasas ut (förhoppningsvis på sikt).

För det första borde beslutet om vilka organisationer som ska få stöd och hur mycket lämnas till den enskilde. Som det är nu tvingas ateister stödja kyrkor och samfund, och det kanske de inte vill. (Å andra sidan vet jag en del lobbyorganisationer som jag inte är så glad över att mina skattepengar går till.) I praktiken innebär dagens system att en liten klick politiker och tjänstemän enväldigt bestämmer vilka organisationer våra skattemedel ska gå. Det Alice Bah Kuhnke borde uppmanas till är att istället värna avdragsrätten för gåvogivandet. Det är värre att den nya regeringen avser att begränsa den. Fördelen med avdragsrätten är att då blir det folket, vi själva, som avgör hur mycket och till vilka organisationer som vi skänker pengar. Det kallas för demokrati.

En annat skäl är att man knappast biter den hand som föder en. Av kyrkohistorien kan vi lära att det är när kyrkan fått sina resurser från kungar och furstar som den svikit sitt uppdrag att stå på den enskildes och svagas sida mot maktens intressen. Makt och inflytande går dit pengarna kommer ifrån.
Det är naturligtvis bra att kyrkan och stat gått skilda vägar, nu borde man klippa navelsträngen helt och avstå från samfundsstödet.

Det finns en risk med organisationer som blir mindre beroende av de egna medlemmarna genom att de istället får sina medel från staten. Allra tydligast ser vi det i dagens politiska partier. Där ses medlemmarna mest som besvärliga och man behöver dem egentligen inte: man kan strunta i dem och köra på i eget race och ändå klara sig med hjälp av statsbidrag. Samma fälla kan naturligtvis även Svenska kyrkan hamna i.

Det är säkert så, som Svante Fregert påpekar, att Alice Bah Kuhnke blivit överkörd. Men det är värre att hon blivit överkörd i frågan om gåvoavdraget. Vi vet ju från hennes engagemang i Sektor3 att hon är för ett gåvoavdrag. Det är i den frågan som hon behöver all uppbackning som hon kan få.

fredag 24 oktober 2014

Kristen tro under attack

Vid det här laget borde det vara ganska väl känt hur kristna förföljs av IS i Irak. Det är ett sent uppvaknande som media gör och fortfarande står man tämligen handfallen; att kristna kan förföljas ingår liksom inte i deras världsbild och att kristendomen dessutom är den mest förföljda religionen är svårt att ta in.

Rupert Shortt har i sin bok Christianophobia - a Faith Under Attack, gjort en grundlig kartläggning av hur de kristna förföljs runt omkring i vår värld. I länder som Egypten, Irak, Iran, Pakistan, Turkiet, Nigeria, Indionesien och så vidare beskrivs hur kristna på olika sätt förtrycks och utsätts för diskriminering. Det kan handla om apartheidlagar sanktionerade av staten: yrkesförbud och lagar som begränsar deras ekonomiska aktiviteter.

Ett aktuellt fall handlar om en kristen kvinna i Pakistan, 46-åriga Asia Bibi, som drack vatten ur en mugg avsedd för muslimer och som nu väntar på verkställande av hennes dom: dömd till döden genom hängning.

Förföljelserna kanaliseras ofta genom hädelselagar. Problemet med dessa lagar är att de kan användas väldigt godtyckligt: ofta tas vanlig kritik av Islam för kränkningar av profeten Muhammed.
I många fall kommer förföljelserna från andra medborgare men där staten ser genom fingrarna och i praktiken godkänner förtrycket, även om det inte finns lagar som uttryckligen tillåter det.

Allt detta är egentligen ingen nyhet, fråga är varför det varit så tyst om det i svensk media. Man är ju till exempel betydligt mer aktiv när det gäller att skriva om islamofobi, ändå kan vi på goda grunder säga att det är betydligt lättare att vara muslim i ett kristet land än kristen i ett muslimskt. Av de 41 länderna som av Freedom House beskrivs som mest fria i religiöst hänseende är 37 traditionellt kristna.

Ett skäl till medias tystnad kan vara förvirring inför fenomenet. Den västliga kristna sfären är ju den starkaste delen av världen, militärt och (än så länge) ekonomiskt. Hur kan då kristna bli förföljda? Och så tänker man inte på att 70% av världens kristna bor utanför Europa och Nordamerika.
Kristendom är en importerad religion i Europa. Dess ursprung är faktiskt mellanöstern! Men antalet kristna minskar i en förfärande takt i de områden där de äldsta kyrkorna finns. Ändå har de funnits där i 2000 år och större delen kunnat samverka med muslimer i dessa länder om än inte alltid friktionsfritt.

Jag har ibland stött på påståendet att förföljelserna av de kristna beror på USA:s krigföring. De lokala kristna får ta smällen  eftersom man förknippar dem med USA som ju är ett kristet land. Men det håller inte för en närmare granskning. I till exempel Vietnam har det funnits en stabil kristen minoritet ända sedan jesuiterna döpte 6000 människor år 1627. Men vietnamesiska katoliker har blivit förföljda till och från ända fram till 1883 då landet blev ett franskt protektorat.
Vid delningen av Vietnam 1954 hamnade två tredjedelar av de kristna under Ho Chi Minhs kommunistiska nordrike. 670 000 kristna flydde söderut undan den stundande förföljelsen, de som stannade blev fängslade nästa omedelbart. Och det var alltså 10 år innan USA blandade sig i.

Den mest aggressiva förtrycket kommer inte från muslimska utan från ateistiska regimer. Shortt berättar historien om Lee Sung Ae i Nordkorea. I mitten av 90-talet konverterade hon till kristen tro och blev med i en hemlig bibelstudiegrupp. Men hennes granne fattade misstankar och anmälde henne. Hon blev sedan utsatt för den mest utstuderade tortyr för att försöka få henne att ange dem andra. Hon blev misshandlad upprepade gånger, nästan kvävd, fick tänder utslagna och naglarna utdragna. När hon vägrade att avslöja vilka de andra var hamnade hon i Kyo-Haw-So-fängelset, som bestod i princip bara av höga murar utan tak. Omkring 30-40 stycken dog där varje dag av svält och sjukdomar. En gång var Lee så svag att hon togs för att vara död och hennes kropp bars ut i väntan på begravning.

Man undrar hur länge den fruktansvärda regim ska kunna bestå. Det är skrämmande att veta att det i detta nu så torteras människor för sin tro och övertygelses skull. Utan att svenska media ägnar det särskilt mycket uppmärksamhet.

onsdag 15 oktober 2014

Gyllene regeln och rökarna

Jag hörde på radion idag att någon utredare vill förbjuda rökning på offentliga platser utomhus, som till exempel busshållplatser och uteserveringar. Motiveringen skulle vara risken för passiv rökning för dem som råkar vara i närheten. Det här ska inte bli ett inlägg där jag argumenterar för eller mot rökning utan det är själva lagstiftandet jag ifrågasätter. Det är så lätt, allt för lätt, att bara förbjuda allt man inte tycker är bra.

Att ingen ska behöva vara en passiv rökare mot sin vilja är självklart, men jag har aldrig stött på en rökare som går omkring och blåser rök i ansiktet på folk. De rökare som jag stött på brukar vara ganska hänsynsfulla och ställa sig i vindriktning så att röken blåser bort från oss andra. Jag har till och med varit med om att de frågat om det är ok att de röker.

Så är det verkligen ett stort problem eller riskerar ytterligare lagstiftning göra det till ett problem? I Sverige har vi en lagbok som är på 3120 sidor och nya lagar tillkommer ständigt. Det finns en övertro på att lagstiftning ska kunna lösa alla problem, men det går inte att lagstifta fram en hänsynsfull människa. Risken med för mycket lag är att man fastnar i ett paragrafrytteri där man glömmer vad lagen är till för.

Med allt för detaljerade lagar och regleringar kan vi snart sluta tänka själva. Vi behöver inte fundera på vad andra tycker om det vi gör, bara vi prickar av listan på regler vi ska följa. "Visa hänsyn? Varför det? Jag bryter ju inte mot lagen."

Jesus gav oss en regel: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger." Den som kallas gyllene regeln och den förutsätter självkännedom och en förmåga till empati. Jesus förväntar sig alltså att du kan tänka själv och inte bara betrakta en lista på föreskrifter som vem som helst kan pricka av. För att tillämpa regeln måste du ju faktiskt veta hur du själv vill bli behandlad, och du måste också kunna leva dig in i hur andra skulle vilja bli behandlade.

Utgår man från att rökarna inte har lärt sig visa hänsyn finns risken att de snart också inte gör det. Men istället för att försöka lagstifta bort alla problem kanske vi skulle börjar prata med varandra om hur vi skulle vilja bli behandlade.

söndag 12 oktober 2014

De europeiska slavarna

White Gold av Giles Milton, är berättelsen om skeppspojken Thomas Pellow som 1716 kidnappades tillsammans med andra sjömän och fördes bort till ett liv i slaveri i Marocko. Pellows öde var bara ett av många, många tusen. Tidigare hade jag trott att sjöröveri i första hand handlade om europeiska fartygsbesättningar som gjort myteri och sen ägnade sig åt skattsökarjakt genom att kapa handelsfartyg. Men av långt större värde än lasten ombord var själva besättningen, som man kunde sälja som slavar i Nordafrika.

De som främst ägnade sig åt detta var korsarerna eller barbareskpiraterna, muslimska sjörövare som kapade europeiska och amerikanska handelsfartyg. En rättrogen muslim fick inte äga andra muslimer som slavar, därför fick slavar fångas in utanför Islams område.
Det här hade pågått under århundraden men blev ett allvarligt problem först i början av 1600-talet då Filip II av Spanien fattade det helt vansinniga beslutet att utvisa alla morisker ur landet. Moriskerna var ättlingar till de muslimer som låtit omvända sig till kristendomen, men misstron mot dem var stor även efter att Spanien återerövrats från Islam. När dessa då tvingades lämna Spanien var de fulla av hämnd och de var lätta att rekrytera för korsarerna.

En annan omständighet var systemet med kapare eller fribytare i Europa som med en kungs tillstånd fick kapa fiendesidans handelsskepp. När det sedan blev fred fick de ju inte kapa längre men det betydde inte alltid att de slutade med det. Många drog istället till Rabat, Alger eller Salé, hamnstäder i Marocko, för att förena sig med korsarerna. Plötsligt fick dessa tillgång till fartyg och kanoner, och inte minst: sjömanskunskap, vilket gjorde dem livsfarliga på haven.

De kristna besättningsmännen fördes till slavmarknader i nordafrika och vissa kunde sen säljas vidare långt bort i mellanöstern. Men korsarerna nöjde sig inte med sjömän. Särskilt för att komma åt kvinnliga slavar genomförde man attacker mot fiskebyar längs kusterna. Sjörövarflottor på 40-50 skepp landsteg utan förvarning, stormade en by och grep alla man kom åt och tvingade dem ombord på fartygen innan förstärkning hann komma till undsättning.
Det land som drabbades hårdast var Spanien men dessa räder förekom längs hela den europeiska atlantkusten ända in i Engelska kanalen och upp till Island och Norge. Vita kvinnor hade ett högt värde som sexslavar i konkubinaten i det muslimska imperiet. Den tidens trafficking gick från Europa och söderut.

Moulay Ismail
Förhållanden för slavarna var outhärdliga. Thomas Pellow blev sultanens Moulay Ismails personlige slav och kunde på nära håll bevittna hur de slavar behandlades som deltog i hans byggnadsprojekt. De med hantverksskicklighet hade det någorlunda bra, men de andra behandlades värre än boskap. De sov hopfösta i stora baracker direkt på marken helt utan sanitära möjligheter. De små matransonerna höll dem på svältgränsen och de drevs att arbeta 15 timmar per dag.
Arbetet kunde handla om att blanda kalk och murbruk, eller så selades de som hästar och tvingades dra kvarnar eller sten hela dagen. De svarta slavdrivarna var särskilt utvalda för sin grymhet och de ägna sig ofta att tortera sina offer, till synes bara för nöjes skull. Dödligheten var enorm, vanligtvis överlevda man inte mer än 3-4 år.

Hur länge pågick detta och hur stor var omfattningen? Från början av 1600-talet ända in på 1800-talet var det ett genomsnittlig inflöde av europeiska slavar om ca 5000 per år. Totalt rörde det sig om över en miljon, flest män men också många kvinnor.

Det gjordes naturligtvis försök att stoppa sjörövarna men Europa var upptaget med krig sinsemellan. Engelska flottan gjorde sporadiska försök att blockera hamnstäderna i Nordafrika, men utan framgång.
De få som återfick sin frihet och kom tillbaka till Europa blev det vanligtvis tack vare att lösensummor betalades ut, om man hade turen att ha rika vänner. Kyrkor och klosterordnar gjorde också insamlingar för att köpa tillbaka sina kristna bröder och systrar. Men den här verksamhet blev ofta kontraproduktiv, vetskapen att man kunde få en hög lösensumma för sina fångar motiverade korsarerna än mer.
Och ofta var priset så högt att ytterst få hade råd att köpa tillbaka sina släktingar, särskilt högt var priset om det gällde kvinnor. Till exempel betalades det ut 1392 pund för en engelsk kvinna vid namn Mary Bruster, långt mer än livslönen för en vanligt Londonbo.

När jag läst White Gold är min fundering: varför visste jag inte detta? Jag menar; att drygt en miljon européer som kidnappas och säljs som slavar ända fram till första hälften av 1800-talet kan inte räknas som en fotnot i historieskrivningen. Ändå har jag känslan att det är historisk kunskap som är bortglömd i det allmänna medvetandet.
Annars känner vi väl till det transatlantiska slaveriet. Det lärs ut i skolor och filmer som 12 Years a Slave håller oss väl medvetna om detta. Bra så, det är viktigt att hålla historia som detta levande. Den slavhandeln var också mer omfattande: minst tio miljoner afrikaner skeppades över till Amerika.

Men hur kan det komma sig att vi har gedigen kunskap om historiska händelser var gång européer är förtryckare men inte när de är offer? Och hur många känner till den transsahariska slavhandeln där 20-25 miljoner afrikaner fraktades av arabiska köpmän till länder i mellanöstern?
Det finns uppenbara luckor i vårt allmänna historiemedvetande vilket leder till en snedvriden syn på Europas roll kontra den övriga världen under de senaste århundradena.

lördag 4 oktober 2014

Vårt perfekta universum

I det senaste numret av Forskning och framsteg samtalar Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, och Bengt Gustafsson, professor i teoretisk astrofysik om varför universum är så perfekt. Och det är fascinerande att ju mer vår kunskap har ökat om hur universum är konstruerat desto svårare har det blivit att förklara detta med slump och tillfälligheter. Vårt universum är helt enkelt så fantastiskt att tanken på att Någon har tänkt ut detta ligger nära till hands.

Det finns en mängd naturkonstanter som, om de bara avvek en smula från sina nuvarande värden så skulle liv vara omöjligt. FoF tar exemplet med tyngdkraften. Den är tio biljoner biljoners biljoner (10^36) gånger svagare än den elektronmagnetiska kraften som håller ihop partiklar som bildar atomer och molekyler. Om tyngdkraften varit några storleksordningar starkare skulle stjärnor pressas samman och dö så snabbt att liv inte skulle hinna utvecklas. Denna finjustering av konstanter och naturkrafter är så exakt att det verkar som om de är sådana bara för att liv, och i förlängning även vi människor, ska kunna finnas, det som man brukar kalla den antropiska principen. Och då är vi väldigt nära att Någon också velat att vi skulle vara här.

En alternativ förklaring som Ulf Danielsson förespråkar att det finns en oändlig mängd universa. I så fall är det inte lika konstigt att det finns åtminstone ett universum där naturkonstanterna råkar vara sådana att liv kan finnas. Och vi behöver ju inte bli förvånade att just vi råkar födas i ett sådant. Så kan det naturligtvis vara, men en svaghet med den hypotesen är att vi förmodligen aldrig kommer få veta det. Det ligger i den vetenskapliga naturen att vi inte kan komma åt något utanför vårt universum, vi kan inte skicka eller ta emot information om andra världar. Det gör att den förklaringen är en lika metafysisk förklaring som att det finns en Gud som har skapat.

Vid ett tillfälle under samtalet anar man att pulsen går upp en aning, när man oundvikligen kommer in på om detta skulle kunna användas av kristna. Bengt Gustafsson: "Och jag har också ägnat en hel del tid åt att förklara att den antropiska principen inte är något för en troende människa att hålla i handen. Det är jag beredd att slåss för, jag känner mig inte alls hemma i det kreationistiska lägret."
Det är intressant att det finns ett sådant stark behov att markera mot den punkt man oundvikligen dras mot. Bengt Gustafsson är ändå, åtminstone som jag uppfattar det, kristen. Och vem har sagt att man måste hamna i det "kreationistiska lägret" för att man inser att det finns starka skäl för en Skapare.

Universums utveckling är något annat än evolution, och man måste hur som helst acceptera ett universum som är många miljarder år gammalt för att kunna ta till sig den antropiska principen, något som inte alla i det kreationistiska lägret är beredda att göra.

När Thomas av Aquino började läsa Aristoteles blev det en aha-upplevelse för honom. Här fanns ju en man som helt utan den bibliska uppenbarelsen kommit fram till att det finns en Gud! Det hade han gjort genom att använda sig av sitt förnuft och intellekt. Naturligtvis var "filosofernas Gud" inte densamma som "Bibelns Gud", men det hindrar inte att man på rent filosofiska och vetenskapliga grunder kan komma fram till att Gud finns. Däremot måste vi gå vidare till bibeln och till Jesus Kristus för att få reda på hur denne Gud är. Men med hjälp av den moderna vetenskapen kommer man en bit på väg även om man når inte helt fram.

måndag 29 september 2014

Marta och Maria

Debatten i Kyrkans tidning om musiken i kyrkohandboken får mig att undra om vi inte missar målet. Det diskuteras om melodier och tonsättningar och när det gäller texterna kan vi vända och vrida på olika formuleringar. Men vad tjänar allt detta till om det i framtiden inte finns några människor i kyrkan som sjunger med i mässmusiken? Som kan liturgin och glatt deltar i den?
Ett väsentligare samtalsämne borde vara hur vi får nya människor till kyrkans gudstjänster, annars blir den nya handboken något som vi anställda och kanske en del förtroendevalda tar del av vid några enstaka tillfällen men något större avtryck kommer den knappast sätta i folkdjupet.

Kan det vara så att det ivriga diskuterandet av handboken tjänar som kuliss för att vi ska slippa prata om de allt färre gudstjänstdeltagare som är med och sjunga den nya musiken? Det är svårt att diskutera sådant där vi inte har några självklara svar eller lösningar.

I söndags fick vi ta del av evangeliet om Marta och Maria. I kyrkan har man alltid betraktat Marta och Maria som två olika kallelser, två olika vägar. När det gäller kloster så finns det kontemplativa kloster, där man ägnar all tid till bön och gudstjänst. Och det finns kloster där man helt ägnar sig åt diakonal och karitativ verksamhet: man driver ett sjukhus till exempel. I det senare fallet är det många som hyllar deras verksamhet, även från människor utanför kyrkan. Men de kontemplativa, vad gör de för nytta? De blir oftare ifrågasatta.

I vår svenskkyrkliga tradition har Maria fått stryka på foten, utsparkad av Gustav Vasa. Istället var det den nyttomaximerande Marta som höjdes till skyarna. Något har det väl förändras men inte mycket. Gudstjänstens kris möter man med en ny kyrkohandbok och ändlösa diskussioner om musik och melodier. Kyrkans verksamhetskris möter man med ännu mer verksamhet.

Jag är övertygad om att en sann förnyelse av kyrkan alltid börjar där Maria befinner sig: vid Jesus fötter och lyssnande till honom.

måndag 22 september 2014

Sverigedemokraten som vår tids tullindrivare

Det finns en tragisk ironi i att kampen för att ingen ska utdefinieras från vårt samhälle bara leder till att andra grupper definieras som icke-önskvärda. I olika tider har det handlat om olika grupper som blivit utstämplade som paria, grupper som man inte vill "ta i med tång".
På Jesus tid var det tullindrivaren som var den avskyvärde, och man tyckte säkert att man hade goda skäl till att förakta dem. Gick han inte ockupationsmaktens ärenden? Skinnande han inte vanligt hederligt folk?

I Sverige har vi utsett sverigedemokraten till motsvarande roll, och vi tycker säkert också att det finns goda skäl att avsky och förakta honom. Härstammar han inte från vit-makt rörelsen? Vill han inte stänga landets gränser för flyktingar?

När vi läser om hur Jesus umgicks med "tullindrivare och syndare" blir det lätt att vi tänker att det var synd om tullindrivarna, att de var svaga människor som befann sig i utanförskap och som Jesus tog sig an. Men så var det ju inte, de var en del av en förtryckande myndighetsapparat, och det kanske fanns större skäl att avsky dem än dagens sverigedemokrater. Ändå vände sig Jesus även till dem. Frågan är hur vi ska förhålla oss till sverigedemokraterna? Ska vi i fariséistisk nit fortsätta att stämpla ut dem och riskera att vi alla står på åskådarplats när de passerar 20-procentspärren om fyra år?

Vi har låtit Sverigedemokraterna bli ett hinder för en vanlig och sansad debatt om migration och integration. Ett av problemen med debatten är att man blandar ihop begreppen. Migration är när flyktingar och invandrare kommer hit. Integration är vad som händer sen. Man kan vara för en generös migrationspolitik samtidigt som man är kritisk till hur integrationspolitiken förs. Att kritisera ett visst område innebär inte att man vill avskaffa området som sådant. Enda sättet att lösa problem är att först lyfta dem och börja tala om dem.

Vi har idag Europas högsta sysselsättningsgap mellan utrikesfödda och inrikesfödda. Hur löser vi det? De flesta som kommer hit saknar id-handlingar, hur hanterar vi det? Hur gör vi när vissa av de som kommit visar sig vara anhängare till islamistiska rörelser och ställer sig till förfogande för krigföring utomlands? Vilka befogenheter ger vi polisen för att hantera hedersproblematiken? Det är några frågor som vi har försummat att tala om i ungefär ett decennium nu.

Elefanten i vardagsrummet är välfärden. Vår välfärdsstat är inte designad för att Sverige ska kunna ta emot en miljon nya invånare per decennium. Den bygger på ett homogent samhälle där de flesta lägger upp sina liv på ungefär samma sätt och förutsätter en hög tillit till stat och myndigheter.
Ska vi fortsätta med den höga invandringen, och det verkar ju de flesta vara överens om att vi ska, måste vi tänka om. Arbetsmarknadslagstiftning måste anpassas, bidragsnivåer sänkas, det måste ställas högre krav på egenförsörjning et cetera. Vi måste gå från den generella välfärdsstat som vi har idag till en behovsprövad variant. Om detta skulle vi behöva tala, utan att ängsligt fundera över vad som är ett "SD-förslag" eller inte.

En väg framåt är att utforma sin politik utifrån vad man tror är rätt lösningar på verkliga samhällsproblem. Inte att utforma den efter vad man tror skulle gynna eller missgynna SD.

Gör vi inte det, utan sticker huvudet i sanden och kör på som vanligt, kommer vi fortsätta att se en ökad segregation och utanförskap för våra invandrare. Arbetslösheten kommer att permanentas för stora grupper som inte kommer känna någon samhörighet med samhället i övrigt. Och då kommer "något gå sönder" i Sverige på riktigt.

torsdag 18 september 2014

Den gåtfulla svepeduken

2010 såg jag svepeduken i Turin vid en av dess sällsynta visningar. Svepeduken, ett tygstycke som är drygt 4 meter lång och och 1 meter bred med ett avtryck från en vuxen man, påstås vara den svepning som Jesus lades i vid sin död. Det är utan tvivel världens mest undersökta historiska artefakt, det finns en hel vetenskap kring den.

Historiskt kan vi följa den tillbaka till 1390-talet då den dyker upp i norra Frankrike. Det finns de som menar att det är en medeltida förfalskning från den tiden, men om det är en förfalskning; hur gjordes den? SVT har i sin programserie Historiska hemligheter börjat med ett program om svepeduken där man fokuserar på just detta: hur en förfalskare skulle kunnat gå tillväga. Att bilden inte är målad stod klart ganska tidigt: det finns ingen färg eller pigment på duken. Ett tag var en teori att man pressat duken över en upphettad staty, men det finns inget tecken på att bilden skulle vara brännt dit.

I programmet föreslås att duken pressats mot en basrelief med pigment. Efter att duken "bakats" i en ugn har pigmentet tvättats bort och lämnat kvar en spöklik bild som liknar den på svepeduken. Men den är inte i närheten vad gäller detaljer och skärpa. Dessutom finns inte den gradvisa övergång från mörka och ljusa partier som svepeduken visar upp.

Ett mer fantasirikt förslag är att bilden på svepeduken är världens första fotografi, 500 år före den tid då fotokonsten var känd! Ett tredje förslag är att bilden har uppkommit efter en naturlig förruttnelseprocess, men det försöket gav ingen bild, även om själva avtrycket liknade den på svepeduken.

Om det fanns en teknik på medeltiden som var möjlig att framställa bilder på det här sättet är det väldigt märkligt att inga andra bilder har gjorts. Vi känner ju inte till något annat konstverk liknande svepeduken från medeltiden. Skulle den här tekniken ha använts en gång och sen glömts bort? Hade det verkligen varit en förfalskning borde vi känt till sedan århundrade tillbaka hur den tillverkats och vi skulle idag inte diskuterat saken.

Vad det är för en process som har etsat fast bilden förblir en gåta, men själva svepedukens existens utmanar tvivlet på att Jesus inte uppstod. Är den äkta är den ett starkt bevis på att Jesus verkligen uppstod från det död.

För den intresserade har jag författat en skrift, Svepeduken i Turin. Och för den som vill fördjupa sig i ämnet rekommenderar jag Ian Wilsons senaste bok i ämnet: The Shroud.

lördag 13 september 2014

Sossarnas historiska bagage

Sossesverige - en återblick, är en historisk redogörelse över Socialdemokraternas historia. Men den kommer inte inifrån, från rörelsen själv, utan är skriven av Fredrik Segerfeldt, liberal samhällsdebattör. Fram träder en bild över maktfullkomligt och korrumperat parti, som ljuger för
svenska folket om neutraliteten och som saknar tillräcklig moralisk kompass för att kunna skilja mellan diktaturer och demokratier ute i världen.
Särskilt Olof Palmes och Pierre Schoris hyllande av Fidel Castro när de var på Kuba är så magstarkt att man knappt kan fatta att det är sant.

Ett intressant kapitel gäller socialdemokraternas syn på invandring. För det är ju märkligt att det är nu som Sverigedemokraterna får stöd i opinionen, eftersom främlingsfientlighet och rasismen är betydligt mindre nu än förr. Svenskarna har ju aldrig varit så öppna och toleranta mot flyktingar och invandrare. Så varför fanns det inte ett liknande parti förr, när misstänksamheten mot andra folkslag var betydligt större.

Ja, svaret är kanske att det faktiskt fanns ett sådant parti och att det hette Sveriges socialdemokratiska arbetareparti.
Den som var först med med meningen "Sverige åt svenskarna" var Per-Albin Hansson. Rörelsen, särskilt LO, har alltid på olika sätt motarbetat en invandring. Fram till sextiotalet hade Sverige en öppen arbetskraftsinvandring vilket har gynnat Sverige väl, men i början av 70-talet fick fackförbunden vetorätt om en arbetsgivare ville anställa någon icke-nordbo. Det var något man utnyttjade väl och i praktiken stängdes Sverige för arbetskraftsinvandring.

Men fortfarande kunde människor fly hit och söka asyl, åtminstone ett tag. 1989 tog Ingvar Carlsson det så kallade Lucia-beslutet där man stängde dörren för alla asylsökande utom FN:s kvotflyktingar. Lägg märke till att Socialdemokraterna införde exakt den migrationspolitik som Sverigedemokraterna vill införa idag.

Från 90-talet och framåt svängde Sveriges politik med de borgerliga regeringarna. Carl Bildt tog bort Lucia-beslutet och med Reinfeldt öppnades Sverige åter för arbetskraftsinvandring.
Motvilligt har rörelsen i efterhand accepterat den nuvarande policyn, men det har skett på ett villkor: att flyktingarna får leva på bidrag. Det är ju ungefär så vi för vår migrationspolitik: människor får gärna komma hit, bara de inte konkurrerar med svenskar om jobben. Genom högt uppdrivna ingångslöner och avsaknad av enkla jobb, blir det nästan omöjligt för dem att komma in på arbetsmarknaden. Fortfarande tycks det gälla: Sverige åt svenskarna, eller åtminstone: svenska jobb åt svenskar.

söndag 7 september 2014

Vetenskap och kristen tro

När man ser tillbaka på historien kan man konstatera att sann vetenskap, alltså där man på ett systematiskt sätt ställer upp hypoteser och teorier för att sen testa och undersöka hållbarheten för dessa teorier, växte fram på en plats och vid ett tillfälle; nämligen i Europa på 12-1300- talet.
Redan på 1400-talet hade Europa dragit ifrån resten av världen, det var bara här som alkemi gick över till kemi och astrologi gick över till astronomi. Och det var som bekant européer som upptäckte Kina, Afrika och Amerika, inte tvärtom. När upptäcktsresorna gjordes såg man att den övriga världen befann sig hundratals år efter Europa när det gäller tekniska och vetenskapliga framsteg.

Efter upplysningen försökte personer som Voltaire (1694-1778) och Edward Gibbon (1737-1794) göra gällande att den vetenskapliga "revolutionen" blev möjlig först efter att kyrkan förlorade sitt grepp om människors sinnen. Kristendomen och kyrkan skulle haft en hämmande effekt på den vetenskapliga utvecklingen. Man lyckades också till stor del med denna desinformation: det var till exempel Gibbon som effektivt befästa myten att man på medeltiden trodde att jorden var platt.

Det här är en historieskrivning som nu håller på att göras om. För det första skedde det inte en vetenskaplig "revolution" i samband med upplysningen utan redan under tidig medeltiden påbörjades utvecklingen som skulle leda till den fantastiska värld som vi ser idag.


Copernicus fick inte sin idé om att solen är i centrum från ingenstans. Han hade blivit undervisad om den heliocentriska världsbilden som student! Att det kunde vara på det viset hade man diskuterat i lärda kretsar i hundratals år, Copernicus bidrog bara med ytterligare en pusselbit som stöd för den heliocentriska världsbilden.

Och det var ingen slump att det skedde just i den delen av världen där kristendomen var som starkast. Universiteten hade en nyckelroll, de uppstod på 1200-talet som en utveckling ur kyrkans katedralskolor och var en kristen uppfinning. Universiteten var oberoende läroinstitut som drog till sig mängder med intellektuella, universitetet i Paris hade tusentals studenter.

Rodney Stark, författare till boken For the Glory of God, visar att orsaken till den här utvecklingen är tron på en personlig, intelligent skapargud som har skapat en förutsägbar värld som styrs av naturlagar och som vi människor kan och bör undersöka. Tron på Gud är inget hinder för vetenskap utan en förutsättning!

Han jämför med tre andra kulturer som hade förutsättningar att själva skapa en vetenskaplig utveckling men där det likväl inte skedde: Kina, Antiken och Islam.
Man kan tycka att Kina hade kommit lång, blev inte Marco Polo mäkta imponerad av det kinesiska riket. Men någon sann vetenskap åstadkom de aldrig: deras religion inkluderade ingen tro på en Gud och de trodde inte heller på några naturlagar. Kinesiska intellektuella sökte upplysning, inte förklaringar.

Likadant med antikens filosofer. Sokrates och Platon ansåg att astronomiska observationer var slöseri med tid. Hur världen var beskaffad kunde man tänka fram. Hos Aristoteles fanns visserligen en ansats till att empiriskt vilja undersöka världen, framförallt inom botaniken. Men när de kristna skolastikerna började läsa Aristoteles upptäckte de snart att han ju tog miste på punkt efter punkt. Till exempel trodde Aristoteles att en vikt faller fortare mot jorden ju tyngre den var, och man kan ju tycka att det borde varit ganska enkelt för honom att kontrollera den saken.

Likadant inom den muslimska världen. Deras lärde tog över och förvaltade antikens filosofer och de gjorde här en stor insats. Men de kom aldrig längre än antiken, de lyckades aldrig utveckla deras filosofi vidare till vetenskap. Det kan man tycka är lite märkligt eftersom de ju faktiskt tror på en skapargud. Men tanken på naturlagar fördömdes inom Islam eftersom det skulle förminska Allahs allmakt. Deras tro på en Gud som handlar efter eget godtycke istället för genom nedlagda lagar och ordningar i naturen blev ett hinder för vetenskap.

Jag säger inte att enskilda vetenskapsmän måste vara kristna för att kunna bedriva vetenskap, men utan kristen tro hade världen fortfarande befunnit sig på medeltiden.

tisdag 2 september 2014

Tro - en politisk kraft

Recensionen är publicerad i SPT, nr 18.
Andreas Linderyd & Carl Henric Svanell (red.) Tro – en politisk kraft. Verbum, tryckt i Litauen 2014, 140 s

I en tid när religionen gör sig allt mer påmind i politiska sammanhang tar den här boken upp ett angeläget ämne. Redaktörerna tar sin avstamp i debatten om den smala svenska åsiktskorridoren och det faktum att kända krönikörer inte gärna talar om sin kristna tro. Genom att samla en skara skribenter, med olika erfarenheter och ideologiska riktningar, be dem skriva om gränsområdet mellan tro och politik hoppas de bidra till ett mer avspänt samtal.

Två av skribenterna (Peter Weiderud och Erik Helmerson) tar upp uppståndelsen i media när Omar Mustafa och Elisabeth Svantesson kom i rampljuset. I bägge fallen fanns det en misstanke om att deras respektive samfundstillhörighet gjord dem illojala mot det politiska uppdraget. Weiderud beskriver hur religionsfrihetens betydelse ändrat karaktär i Sverige från väckelserörelsernas tid fram till idag. Först handlade om frihet att byta religion, därefter frihet från religion men nu svänger det över till frihet till religion.

Antje Jackelén skriver om statens och samhällets sekularisering. Även om staten är sekulär kan ett samhälle inte vara det så länge det finns religiösa människor, något som skolverket har svårt att hantera i frågan om skolavslutningar. Hon är kluven till skolans konfessionslöshet och vill omförhandla den: konfessionsfriheten får inte innebära konfessionsavvisande. Jackelén lyfter upp sina erfarenheter från USA där religionsfrihet av tradition handlat om frihet till religion. Ändå hade jag önskat att hon mer utvecklat sina insikter i USA:s politiska och religiösa värld, där har man ju lyckats förena en sekulär stat med ett samhälle som genomsyras av religion på olika plan.

Även Marie Demker kommer in på liknande tankegångar; det vi ska eftersträva är tolerans mot närvarande religiösa föreställningar, inte någon slags religionsfri zon. Religionsfriheten som den tolkas av Europakonventionen handlar om rätten att utöva religion, inte slippa religion.

Stina Oscarsson berättar om sin resa där hon har backat från beteckningar som kristen, socialdemokrat och feminist eftersom dessa rörelser kidnappats och blivit en del av den gängse ordningen. Men hon är positiv till religionen (och konsten) som mer än någonsin behövs i dagens demokrati.

Sofia Camnerin talar om att kyrkan måste finnas i mellanrummen mellan vi och dom, för och emot. Debatter om kristna trosläror riskerar att krympa detta mellanrum, men kristen tro är inte primärt en intellektuell fråga.

Ovan nämnda bidrag uppfattar jag i första hand riktade mot grupper som humanisterna och avviker väl annars inte särskilt mycket från den gängse synen på religionens roll i politiken. Det jag saknar är en genomgripande filosofisk diskussion över vad olika livsåskådningar kan ge för olika politiska uttryck. Om man jämför en kristen livsåskådning med en ateistisk; vad innebär det i människosyn, syn på omvärlden, vilket ansvar vi har som individer eller kollektiv och vilka politiska konsekvenser skulle detta kunna få? De hade i sammanhanget inte heller varit fel med en islamsk skribent som skrivit utifrån vad en islamsk åskådning hade kan ge för möjliga politiska uttryck.

Men det finns två skribenter till: Anders Mellbourn och Katrine Kielos. Jag har sparat dem till sist, de tar ut svängarna och avviker från de förutsägbara.
Kielos överraskar mest med sitt bidrag; Prata om Satan. Det onda i tillvaron går helt enkelt inte att förklara bara med omständigheter, om man inte räknar med existensen av djävulen. CS Lewis har i sin klassiska bok Från Helvetets brevskola beskrivit hur djävulen även angriper oss med vardagliga metoder.
Själv kände jag inte ens till att Kielos var kristen, än mindre att hon ansluter sig till en klassisk förståelse av djävulen som en ond makt, fiende till Gud.

Även Mellbourn har en klassisk förståelse av Jesus som den ende vägen till Gud. Men, som han påpekar, det är ju inget krav utan en befrielse: det räcker med Jesus!
Väckelserörelsernas krav på att själva formulera sin tro och ta ställning i avgörande frågor ledde till att de bidrog till demokrati och tankefrihet i allmänhet. Men från 1970-talet och framåt har den ekumeniska rörelsen mest blivit en politisk och social rörelse i största allmänhet, och den personligt religiösa relationen har försummats. Men det är när efterföljelsen och gemenskapen hålls samman med mystiken och riten som kyrkan har något att erbjuda.

Som jag påpekade i början, bokens ambition är angelägen, den smala svenska åsiktskorridoren skapar rädsla och ängslighet. Men för att vara en bok med målet att bidra till en vidare korridor är den förvånansvärt harmlös och slätstruken, möjligen kan Christer Sturmark tänkas bli upprörd. Det är de två sista bidragen som är de mest intressanta och ”räddar” boken. Framförallt får väl Kielos efterlysning av en debatt om vad ondska och djävul är, ses som ett rejält kliv över åsiktskorridoren. Och hur ska man annars kunna göra den större och djupare?

söndag 31 augusti 2014

Lyckades Luther?

Enligt wikipedia betyder ordet "reformation"(latinets reformatio) att "återge något dess ursprungliga form". Och när det gäller Luther och hans reformation av kyrkan avsåg han heller inget annat. Han ville återställa kyrkan i dess ursprungliga skick, såsom det var tänkt från början. Avsikten var inte införa något nytt, utan istället ta bort vissa missbruka som hade införts i kyrkan under medeltiden, där handeln med avlatsbrev var det mest bestickande.
Så till vida kan man fråga sig om Luther lyckades. Utifrån sina ursprungliga intentioner gjorde han det inte:
kyrkan blev inte reformerade, åtminstone inte av Luther. Det som skedde var istället en splittring av kyrkan i en protestantisk del och en katolsk del. Den katolska delen skulle förbli oreformerad fram till koncilliet i Trient.

En intressant fråga är vad det var som avgjorde att vissa områden gick över till protestantismen medan andra förblev katolska. Helt klart spelade reformatorernas teologi en stor roll: läran att vi blir frälsta av tro allena, utan att behöva använda sig av kyrka och prästerskap attraherade många. Men läran var densamma överallt så det förklarar inte variationen i den protestantiska teologins framgång.

De områden där man fick framgång var där den katolska kyrkan redan var svag eller starkt impopulär. I norra Europa var den katolska kyrkan svagare, på grund av avstånd till Rom och för att alla människor ännu inte var kristnade. I Frankrike hade blodiga uppgörelser mot katarer och waldensare skapat en stark misstro mot kyrkan.
Men en än viktigare faktor var om en reformation tjänade kungens sak eller inte. I områden där regimen hade mycket att vinna på att katolska kyrkan fick mindre makt fick protestantismen starkare genomslag. Det kunde handla om möjlighet att beskatta kyrkan eller rätt att utnämna höga kyrkliga tjänster som biskopar.
Detta gällde särskilt den magistrala reformationen, alltså den som bars fram av kungar och furstar. Den lutherska kyrkorna blev statskyrkor, det gäller ju inte minst kyrkan i Sverige som gick från att lyda under Rom till att lyda under den svenska kungen. Och fortfarande lever vi i sviterna av detta.

Detta var knappast vad Luther hade tänkt sig. Hans skrift Om kyrkans babyloniska fångenskap är en beskrivning av hur kyrkan hamnat i den världsliga maktens klor. Men den politiska fångenskap som Svenska kyrkan lever under idag är inte mycket annorlunda. Luthers reformation ledde alltså inte bara till kyrkosplittring utan också till att de reformerade delarna hamnade under starka kontroll under den världsliga makten.

Semper reformanda var ett av reformatorernas slagord: kyrkan behöver alltid reformeras. Så även Svenska kyrkan av idag. Ett problem är att vi menar så olika med reformation. För vissa handlar reformation om att förändra läran, att införa nya teologiska innovationer och "gå före" andra kyrkor. Då behöver man återgå till vad ordet reformatio betyder: nämligen att återföra kyrkan till dess ursprung, inte att tillföra nya saker utan snarare dra ifrån missbruk som smugits in.

Men en lyckad reformation av Svenska kyrkan kan inte leda till kyrkosplittring, helt enkelt eftersom kyrkan då inte skulle bli reformerad. Den skulle bara delas i två delar varav den ena skulle vara oreformerad och den andra sektliknande. Vi behöver lära oss av Luther, kanske framförallt av de punkter där han misslyckades.

lördag 23 augusti 2014

The Butterfly Effect

Filmen The Butterfly Effect handlar om Evan som drabbas av minnesförluster som barn. Som vuxen upptäcker han en förmåga att kunna återvända till sin barndom vid just dessa händelser då han drabbats av minnesförluster. Han försöker ändra sitt och andras liv genom att agera annorlunda och förändra händelsekedjan. Han vill göra livet bättre för sina närmaste, sin mor och närmaste vänner.

Tyvärr ställer han till det. När han ändra på en sak till det bättre så leder det till andra saker som istället förvärras. Vid ett tillfälle när han är barn blir hans hund grymt dödad av en jämnårig och hans vän Lenny försöker förgäves rädda livet på hunden genom att få upp snöret som håller den fången. När han åker tillbaks till sig själv som barn ger han Lenny ett vasst föremål för att han ska kunna skära av snöret. Hunden klarar sig men det som händer är att Lenny hugger ihjäl hunddråparen istället och hamnar på mentalsjukhus.

Ju mer han försöker ställa saker och ting tillrätta desto mer trasslar han till det. Filmens titel, fjärilseffekten, handlar om alla de totalt oförutsägbara saker som våra handlingar kan leda till. Även om man hade kunnat leva om sitt liv, som Evan delvis kan, är det inte säkert att det hade blivit bättre. Vi hade kanske handlat annorlunda vid olika avgörande händelser men vi vet ju inte vad som hade hänt istället. Saker och ting hade kanske bara förvärrats.

Kanske är det så med Gud också. Vi ställer ju alla frågor som varför Gud inte agerar annorlunda? Varför gör han inte något åt ondskan i världen? Om han nu har all makt på jorden och historien i sin hand, varför styr han inte de historiska händelserna så att vi får en bättre värld?
Ja, ett svar kan vara att han faktiskt gör det och att vi lever i den bästa av världar som Leibniz talade om. Med hänsyn taget till den fria vilja som vi människor har blivit begåvade med har Gud styrt den historiska utvecklingen efter bästa förmåga och den värld vi lever i råkar vara den bästa av alla möjliga historier.

Evan kunde åka tillbaka till tidigare versioner av sig själv och styra sitt eget beteende men han kunde ju inte styra omgivningens respons. Han kom mot slutet fram till att det bästa var att vara elak mot en jämnårig flicka, som han annars tyckte väldigt mycket om, för att hon skulle välja att bo med sin mamma istället för sin pappa vid deras skilsmässa. Därmed räddade han hennes liv när hon fick en god uppväxt som hon inte hade fått med sin pappa. Han var tvungen av offra vänskapen med henne för att kunna rädda henne. En perfekt händelseutveckling som inte innebar något lidande överhuvudtaget fanns inte.

fredag 15 augusti 2014

Debatt om biskoparnas klimatbrev

Jacob Löndahl samt Emil och Klara Molander har i SPT skrivit var sitt inlägg på min recension av biskoparnas klimatbrev och jag passar på att här kommentera dessa.

Först Löndahl som hävdar att vi kan observera temperaturhöjningar både i land och i världshaven och att det skulle vara en vanföreställning att temperaturen stagnerat de senaste 17 åren. Men det är ingen vanföreställning: genom satellitmätningar som gjorts sedan 1979 har vi det svart på vitt. (Vi har för övrigt kommit upp i 18 år utan stigande temperaturtrend). När det gäller världshaven så följer temperaturtrenden land.
Det är inte heller en vanföreställning att modellernas prognoser helt har slagit fel. Så gott som samtliga förutsåg en temperaturhöjning under 2000-talet som har uteblivit. (Kommentar till bilden: UAH och RSS är satellitsystem och står för uppmätta temperaturer, de andra linjerna är modeller).
Löndahl nämner avsmältning av glaciärer, men 90% av all is finns bundet i Antarktis och utbredningen av isen där har aldrig varit så stor sedan mätningarna började. Han talar också om att extrema väderhändelser skulle vara mer frekventa men går inte in på vad för väderhändelser det skulle vara. Är det antalet orkaner han menar så har han fel. Inte heller kan vi se någon acceleration av havsnivån. Under 1900-talet höjdes havet med modesta 3 mm per år och takten har snarare minskat under 2000-talet. Det är faktiskt ganska häpnadsväckande att se en lektor i fysik köra med sådan desinformation som dessutom är ganska lätt att vederlägga.

Löndahl anklagar mig för att tro på konspirationsteorier men verkar själv göra det när han skriver att det finns "starka ekonomiska intressen som skickligt sprider falsk information" utan att närmare syfta på vad han menar.
Jag tror inte på en samlad konspiration, det behöver jag inte göra. För trettio år sedan så sprang forskare, journalister och politiker åt samma håll när det gällde skogsdöden i nordeuropa, något som sen visades sig vara en myt och hade sitt ursprung i några tyska forskares mätfel. Det berodde inte på någon konspiration, det kan uppstå sådana fenomen ändå.
Jag tror att många forskar, journalister och politiker tänker väldigt pragmatiskt i klimatfrågan. När en sådan som Jan Björklund talar om det gör han det för att det gagnar hans intentioner i kärnkraftsfrågan. Eftersom klimathotet tjänar mångas syften så fortsätter det att rulla på trots de allt större tvivlen på sanningshalten. Löndahl verkar tro att industrin skulle ha intresse av att så tvivel kring klimatet, snarare är det tvärtom. Om klimathotet stämmer finns här mycket pengar att tjäna med ny teknik som måste fram för att ersätta olja, koldioxid ska fångas in och lagras etc. De som förlorar är snarare vanligt folk, inte industrin.
Jag menar att det är därför klimathotet, trots avsaknaden av vetenskapliga observationer som stödjer hypotesen, fortsätter att leva sitt eget liv: det är allt för många som tjänar på det.

En av de mest kunniga svenska forskarna på området är professor i meteorologi, Lennart Bengtsson. Han blev tidigare i år utnämnd till en organisation vid namn Global Warming Policy Foundation, men mobbing och rena hot fick honom att avgå strax efter. Han hade inte "rätt" syn i klimatfrågan, och sådant gör mig mörkrädd!

Molanders långa inlägg upplevde jag mer balanserat och sakligt. Men några kommentarer även till det. De vill inte agera sakkunniga i komplicerade frågor och avstår från att ta parti för eller emot. Visst, jag kan förstå det, man kan inte sätta sig in i allt!
Men jag menar nog att jag som lekman är fullt kapabel att sätta mig in i klimatfrågan om jag vill. Jag behöver inte bedriva egen forskning för att kunna göra en egen bedömning. Jag kan läsa vad andra forskare kommit fram till, ta del av båda sidornas argument och se hur de bemöter varandra i debatten för att själv komma till ett avgörande. (Exemplet Löndahl visar ju att det inte hjälper med en lektorstjänst i fysik för att komma rätt.)

Vill vi ta ställning i frågan måste vi också sätta oss in i den, och jag kan inte komma ifrån annat än att Molander faktiskt tar ställning när de hävdar försiktighetsprincipen. De menar att oavsett om forskarna har fel eller rätt ska vi agera som om de hade rätt. Med det resonemanget behöver vi ju inte bedriva någon forskning överhuvudtaget, det är bara att utgå från det värsta scenariot och handla därefter.

Problemet med försiktighetsprincipen är att försäkringspremien blir dyrare än huset. Då väljer man kanske att avstå från att försäkra och hellre ta smällen om den kommer. Dessutom kommer de åtgärder som behövs för att minska utsläpp av koldioxid drabba de fattiga. Stora delar av till exempel Afrikas befolkning saknar elektricitet och det billigaste sättet att producera el är genom kolkraft. De är därför i skriande behov av det byggs kolkraftverk på löpande band för att deras samhällen ska utvecklas.

(När det gäller min teologisk kritik av klimatbrevet så gläder det mig att vi kan vara överens om en del, som biskoparna syn på nattvarden.)

Klimatdebatten måste ses i ett större perspektiv. Efter murens fall i slutet av 80-talet kunde man inom vänstern inte längre med trovärdighet fortsätta driva idén om det socialistiska samhället. Det som då skedde var att stora delar av vänstern gick in i miljörörelsen och framför allt klimatrörelsen. För dem har klimathotet blivit ett sätt att försöka socialisera samhället bakvägen, vilket vi också ser prov på i debatten. Flera klimatdebattörer har uttryckt att vi inte har tid med demokrati, och kraven höjs för att samhället måste styras och regleras allt hårdare.
För FN är det dessutom drömmen om en världsregering som hägrar, och då måste man hitta en ny uppgift, nu när man misslyckats med att vara en fredsaktör.

Jag tror inte det i längden fungerar att undvika att ta ställning. Det är vår framtid det handlar om, vilket samhälle vi vill leva, vår frihet, och hur vi ska bygga en värld utan fattigdom. Det är mot detta som klimatalarmismen har blivit ett hot.





 






onsdag 6 augusti 2014

Invandrarna och jobben


Som präst är det vanligt att man får kontakt med asylsökande och det som de frågar efter mest är jobb. De hoppas att jag som präst ska kunna lägga ett gott ord för dem hos någon arbetsgivare.
Sverige har visserligen EU:s lägsta arbetslöshet, men det gäller inte för en kategori: invandrare. Här har vi istället det största sysselsättningsgapet bland OECD-länder. Av någon anledning tar det särskilt lång tid för invandrare att få jobb just hos oss: för utomeuropeiska invandrare rör det sig om 7-8 år. Det här är något som borde diskuteras mer om vi vill behålla en generös invandring.

Det står mer och mer klart att Sveriges nuvarande invandringssituationen inte kommer bli som under 90-talets Bosnienkonflikt med ett snabbt uppsving av antalet asylsökande som sen sjönk tillbaka igen.Sverige omfattande invandring kommer att bli permanent.

De flesta som kommer hit flyr dessutom inte från krig utan fattigdom. De söker helt enkelt ett bättre liv.
Fredrik Segerfeldt visar i boken Migration & Utveckling vilken stor betydelse migration har för fattigdomsbekämpning.

Kostnaden för invandringen är inte helt lätt att beräkna, olika siffror förekommer i debatten. Jan Ekberg är den som har forskat mest om invandringens ekonomi i Sverige och enligt hans beräkningar kostade invandringen 73 miljarder kronor för 2013. Och det viktigaste skälet för kostnaden är det höga sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikesfödda.

Men varför ska det behöva ta en sådan tid för invandrare att komma i arbete. Om detta borde vi diskutera mer eftersom det kommer vara helt avgörande om vi ska kunna behålla en generös invandringspolitik. Debatten i Sverige kan istället bli väldigt infantil när man istället för att bekräfta problemet påpekar att det ju tar 18 år för en svensk att komma i arbete, så vad är då 7-8 år? Men vi begär väl inte att barn ska försörja sig själva, av vuxna människor förväntar vi oss dock detta. Det är också min erfarenhet att det är detta invandrarna helst vill: leva på eget arbete och inte samhällets stöd. Problemet är att vi inte tillåter dem det.

Vi har under alltför lång haft en omhändertagande syn på de asylsökande som kommer, som om det inte vore självständiga människor som kan ta vara på sig själva. Ett exempel är det etableringsersättning som invandrare får när de studerar SFI eller deltar i en etableringsplan hos arbetsförmedlingen. De får ungefär lika mycket som en svensk student, men skillnaden är att för studenten är det bara en tredjedel som är bidrag, resten lån som ska betalas tillbaka. Vi borde tillämpa samma princip för SFI-studenter, genom att låta två tredjedelar av etableringsersättning och etableringstillägg vara lån med möjlighet att enbart nöja sig med bidraget eller med ett lägre lån.

Men det största problemet är de hinder vi sätter upp på arbetsmarknaden. Facken har sett till att Sverige har EU:s högsta lägstalöner vilket är ett effektivt hinder för nyanlända att få in en fot på arbetsmarknaden. Med nytt språk, ny kultur och andra krav på yrkeskunskaper än hemlandet är invandraren automatiskt i underläge som arbetssökande. Och deras enda möjlighet att konkurrera: genom lägre lön, den har vi tagit ifrån dem. Om det vore möjligt att ta enkla jobb för ca 10 000 kronor i månaden skulle stora delar av det här problemet vara löst. Det första jobbet är det bästa sättet att komma in i det svenska samhället, få motivation att lära sig språket och ta sig vidare. Det handlar ju inte om att de skulle bli kvar i den lönekategorin resten av sin tid i Sverige.

Jag förstår ju att facken är rädda för att detta skulle skapa ett nedåttryck för lönerna även för svenska medborgare. Men erfarenheter från andra länder är att den är liten, istället kommer det skapas en mängd nya jobb inom till exempel servicebranschen. Ett stort problem är ju att andelen enkla låglönejobb är extremt liten i just Sverige. Och det är den typen av jobb som skulle kunna ge många en chans, särskilt som andelen invandrare med låg eller ingen utbildning har ökat.

Aldrig har så många människor tidigare varit på flykt i världen, från krig eller fattigdom. Sverige kan inte härbärgera alla, men vi kan ta emot en hel del med vår stora yta. Men då får vi sluta låtsas att vi kan vara världens socialkontor; man kan ifrågasätta rimligheten i att nyanlända får kliva rakt in i det svenska välfärdssamhället, med till exempel full föräldraförsäkring på samma villkor som svenska medborgare.
Sådana här förändringar med lägre ersättningar och möjlighet till enkla jobb med låg lön handlar inte om att vara ogin mot människor som kommer hit utan tvärtom, att se till att vi får en ekonomisk hållbar invandringspolitik som garanterar Sverige kan bli en tillflyktsort för människor även i framtiden.