söndag 17 september 2017

Om klimatets historia

Hur har klimatet sett ut i historien och hur har det förändrats? Hur snabba har förändringarna varit? Om detta har Fredrik Charpentier Ljungqvist skrivit en bok: Klimatet och människan under 12000 år.
Han forskar om både nordisk medeltidshistoria och klimathistoria och har publicerat många vetenskapliga artiklar i ämnet.

Han börjar med att nämna två problem med Parisavtalet. Enligt det avtalet får inte den globala medeltemperaturen stiga mer än 2 grader och helst inte mer än 1,5 grader över förindustriell nivå.
Men vad är förindustriell nivå? Det definieras aldrig, det antas att klimatet varit stabilt och likartat i tusentals år tills människan började släppa ut koldioxid. Det är en uppfattning som punkteras i denna bok.

Klimatet har kraftigt växlat från kalla till varma perioder och det har ofta varit snabba och abrupta förändringar. Vi har till exempel den medeltida värmeperioden samt den romerska värmeperioden som var minst lika varma som idag och däremellan betydligt kallare perioder. Allra varmast var det under 6000-2800 f kr då trädgränsen gick flera hundra meter över nuvarande nivå i våra fjäll.

Och då kommer vi till det andra problemet med Parisavtalet, för det man menar med förindustriell period är ju "slutet av 1800-talet". Problemet med det är att då levde vi i slutet av den så kallade "lilla istiden". Den började ca 1350 och varade till mitten av 1800-talet enligt vissa forskare till början av 1900-talet. Den lilla istiden var en extremt kall period, en av de kallaste sedan den riktiga istiden släppte sitt grepp. Då har man alltså i praktiken valt just den perioden som referenspunkt för vad som ska anses som "normalt" klimat.

Men det som är intressant med boken är att han inte bara går igenom hur temperaturen har förändrats utan också vad det har medfört för naturen och människan själv. Och här framträder ett tydligt mönster: varma perioder är bättre både för människan och naturen än kalla. Varma perioder leder till större avdunstning från haven och därmed mer nederbörd, kalla perioder leder till ett torrare klimat.

Jag tycker det är särskilt intressant att se norra Afrika ur detta perspektivet. Länge har man förstått att Sahara inte alltid varit öken: i grottmålningar från stenåldern har man nämligen sett avbildningar av djur som hör hemma på stäpp och savann. Nu har man även på andra sätt kunnat följa temperatur- och nederbördskurvan bakåt i tiden. När temperaturen stiger, särskilt på norra halvklotet så leder det till att gränsen för monsunregnen över regnskogen i Afrika vandrar norrut. Det är effekter som vi ser redan idag: Sahara krymper.
Man hör ibland att effekten av ett varmare klimat leder till att torra områden blir torrare och blöta blir blötare, men enligt Ljungqvist finns det ingen forskning som stöder det. Det finns inte heller några dokumenterade samband mellan uppvärmningen och extrema väderhändelser.

Vad är det då som driver vårt klimat? Ljungqvist räknar upp flera olika saker: på lång sikt handlar det om jordens bana och lutning, den främsta orsaken till växling mellan istid och mellanistid. (Det "normala" klimatet på jorden är ju istider som vara i ca 100 000 år, avbrutna av korta intervaller på 10-15000 år). På kortare sikt handlar det om solens aktivitet, vulkanaktivitet, havsströmmar som förändras och människans koldioxidutsläpp. Det är alltså inte så att Ljungqvist inte tror att människans utsläpp av växthusgaser är en delorsak till uppvärmningen de senaste 50 åren. Vi har för närvarande den högsta nivån av koldioxid sedan istiden och det borde rimligen ha en viss betydelse.

Men även om människan bidragit till uppvärmningen är det fortfarande så att de naturliga faktorerna dominerar. Ljungqvist återkommer gång på gång till att dagens klimatmodeller inte klarar av att simulera klimatet eftersom det finns faktorer som man inte tar tillräcklig hänsyn till.

Det andra, enligt mig, som skulle behöva tillföras i debatten är om en uppvärmning enbart behöver vara en nackdel. Särskilt då med tanke på vad det skulle kunna innebära för framtida jordbruksmöjligheter i Sahara. Till detta kan läggas fördelar med ökad koldioxidhalt som ökad växtlighet.
Men stigande havsnivåer då? Enligt de IPCC:s högsta utsläppsscenarier och förutsatt att klimatkänsligheten är hög (vilket man alltså kan betvivla) kommer havsnivån stiga mellan 0,52 och 0.98 meter inom hundra år. Det är förstås högre än den nuvarande takten på 3 mm per år men skulle det innebära en katastrof? Knappast, om hundra år kommer vi ha en helt annan förmåga att hantera högre havsnivåer.

Ett stort problem är att det är så svårt att förutsättningslöst tala om klimatet. Ljungqvist beskriver hur polariserad debatten har blivit: "utrymmet för det kritiskt ifrågasättande begränsas och gör det svårare att förutsättningslöst pröva vissa frågor vetenskapligt".

Ljungqvists bok kanske kan öppna upp den här polariseringen. Jag upplever honom som balanserad, han målar inte in sig i något hörn. Med sin bok ger han oss helikopterperspektivet vilket verkligen kan behövas när enstaka orkaner och skyfall tas som intäkt för att vi skulle ha rubbat klimatsystemet. Det är också intressant att se hur klimatet har påverkat mänskliga samhällen i historien. Och då framförallt att det sällan varit klimatförändringen i sig som var förödande utan hur människan hanterat det.

fredag 1 september 2017

Vad ska människan göra i en arbetslös ekonomi?

Arbetsmarknaden har genomgått stora förändringar i Sverige de senaste hundra åren. Så sent som vid det förra sekelskiftet var en majoritet sysselsatt inom jordbruket. När traktorer tog över hästen fick folk istället anställning inom industrin. När den i sin tur automatiserades växte tjänstesektorn.

Nu står vi inför nästa steg. Automatiseringen bland tjänster har redan börjat, transportsektorn står på tur. Och det kommer naturligtvis inte stanna där: robotiseringen inom service, vård och omsorg m.m. kommer också bli en verklighet.
Det råder debatt om detta kommer leda till att jobben försvinner. Kritikerna menar att vi bara kommer övergå till nya arbetsuppgifter som när anställda inom jordbruket gick in i industrin, även om vi just nu inte exakt kan förutse vad det skulle vara.

Men jag lutar mer och mer åt att det är fel: i nästa decennium kommer förmodligen hälften av alla jobb försvinna och inom tjugo år kommer företagen bara ha kvar en bråkdel av dagens anställda.

Frågan är: ser vi detta som ett hot eller en möjlighet? Jag anar att de flesta ser det som ett hot, men är inte det märkligt? Borde vi inte istället se det som en fantastisk möjlighet?

Förr i tiden arbetade man för brödfödan. Det gör vi förstås fortfarande men idag handlar det om så mycket mer. Vårt yrkesarbete ger oss identitet och mening. Vi får en fast punkt att gå till varje dag, vi umgås mer med våra arbetskamrater än vänner och kanske till och med familj. Så då det är förstås inte så konstigt att det arbetslösa samhället för många ter sig skrämmande.

Men problemet är den osunda fixeringen vid yrkesarbetet. Arbetet har upphöjts till livets mening, inte bara inom totalitära ideologier utan även i demokratiska länder. Det är vårt yrke som ger oss värde och status.
Vi har i Sverige minst två partier som gör anspråk på att vara "arbetarepartier". Politiker tävlar om vilka som är duktigast på att "skapa jobb" (läs det en gång till). Höga arbetslöshetssiffror ses som ett problem och Alliansen vann val på "arbetslinjen". Men egentligen är ju detta helt galet!

Samtidigt beror ju galenskapen på att vi har byggt upp hela vårt system kring arbetet. Utan arbete inga skatteintäkter och inga pengar till välfärden. Vi har i dagens ekonomiska system blivit reducerade till producenter och konsumenter (eller skattebetalare och välfärdsmottagare). Det skattegenerande yrkesarbetet är grundstenen i hela samhällsbygget.

När nu den grunden kommer eroderas inom de närmaste 10-20 åren ställer det stora krav på oss att tänka om och tänka nytt. Christianity Today har en intressant artikel där man menar att just kyrkan och kristendomen har bättre förutsättningar än sekulära ideologier att möta den här utmaningen. För en kristen är det tydligt att vi är skapade för mer än arbete. Vi behöver visserligen (än så länge) arbeta för vårt uppehälle, men vi finns inte till för arbete. Arbete är inte livets mål och mening.

Vi har vår mänskliga värdighet, inte genom det vi gör, utan genom det vi är: skapade till Guds avbild. Målet med skapelsen var vilan på den sjunde dagen, ett mönster som vi människor har fått i arv. Syftet med arbetet är inte i första hand att producera utan att skapa. Ny teknik som tar över den nödvändiga produktionen kan öppna upp för oss att istället fokusera på vår kreativitet.

Tio Guds bud befaller oss inte arbete, utan att vila! Gud skapade på sex dagar, men utan den sjunde dagens vila hade skapelsen varit meningslös. Varför ska vi skapa om vi aldrig tillåter oss att njuta av det vi skapat? Sabbaten, vilan den sjunde dagen, är också en bild för himmelen: målet efter detta livet är den eviga vilan.

Hur framtiden kommer gestalta sig när den offentliga och privata sektorn inte har några anställda vet jag inte. Framförallt gäller det frågan om hur vi ska få försörjning, om det ska ske med en basinkomst eller på annat sätt.

Men vi måste börja tänka om när det gäller yrkesarbete och karriär när det inte längre kommer ge oss värde och existensberättigande. Här har kyrkan mycket att ge. Vi har en helt annan berättelse om vad som är människans mål och mening. Vi har också en vana att engagera människor ideellt.

Frågor som vi behöver ta tag i och där kyrkan kan bidra är: kan vi tänka oss att ställa upp för andra även när vi inte får betalt? Hur kan vi lära oss att ta ansvar och stå för kontinuitet även om vi inte är "tvingade" att stanna i ett sammanhang? Hur ser vi på vår fritid, är den "egentid" som enbart är till för oss själva, eller finns vi till som personer i en gemenskap?

Framtiden och kyrkans roll i den kan bli mycket spännande.

lördag 12 augusti 2017

Hur mår den svenska demokratin?

En bok som förtjänar större uppmärksamhet än vad jag inbillar mig att den fick när den kom ut 2015 är Bengt Ericssons bok Den härskande klassen - en bok om Sveriges politiska elit. Ericsson har varit journalist i många år, ansvarig utgivare för Dagens Industri och chefredaktör för Veckans affärer. Han skriver till stor del utifrån egen erfarenhet, och det är ingen ljus bild av svensk demokrati som han ger oss.

"All offentlig makt i Sverige utgår från folket" lyder som bekant den första paragrafen i regeringsformen. Denna makt representeras av riksdagen, då borde ju riksdagen vara mäktig? Men i själva verket är de 349 ledamöternas inflytande mycket begränsat. Makten sitter istället hos partiernas styrelser som talar om för ledamöterna hur de ska rösta.
Och förr var åtminstone partierna medlemsorganisationer, rent av folkrörelser. Fram till 1966 var partiernas enda inkomstkälla frivilliga bidrag och medlemsavgifter.
Men det året infördes det statliga partistödet som sedan har vuxit i en sådan omfattning att det idag rör sig om drygt 1,2 miljarder kronor per år. Till detta kan det för Socialdemokraternas räkning läggas till pengar från LO och A-lotteriet. Medlemmarna täcker bara 3-4 procent av partiernas budget.

För partierna är det alltså inget  bekymmer att medlemmarnas antal har rasat. Det är ju kanske rent bara bra eftersom man slipper många besvärliga medlemmar som på partikongresser kan rösta fram beslut som avviker från styrelsens vilja. Men själv ser jag det som ett stort problem att partierna på det här sättet växer ihop med staten, istället för att vara en del av civilsamhället.

Men även om riksdagsledamöterna inte har så stor makt verkar de ju för all del vara väldigt flitiga: över 4000 motioner kommer in per år. Det är bara det att 99 % av dessa avslås! Så man kan ju undra vad meningen är med det flitiga motionerandet.
Då visar det sig, berättar Ericsson, att alla dessa motioner inte behöver vara skrivna av riksdagsledamöterna själva. Det finns en mängd PR-byråer och lobbyorganisationer som skriver motionerna och uppvaktar riksdagsledamöterna med dem. Det enda de behöver göra är att skriva under sitt namn, så får de en image av att vara en aktiv och engagerad politiker!
Patrik Westander som driver en PR-byrå har skrivit en handbok om hur man genom långsiktigt lobbyarbete på detta sätt får igenom förslag som till slut leder till gällande lag. Det gäller bara att vara ihärdig.

Ericsson  beskriver också hur antalet anställda på regeringskansliet har vuxit i kolossal omfattning till 4600 anställda, att jämföra hur många det var på Tage Erlanders tid, då var de fem! Lägg till alla anställda på våra ca 350 olika myndigheter.
Mellan de politiska församlingarna och anställda tjänstemän råder det flytande gränser: många politiker rekryteras från dem och tvärtom. Detta gör att partierna kan erbjuda politikerna livslång anställningstrygghet.
Alliansen hade hårt kritiserat socialdemokraterna för deras politiska tillsättningar av landshövdingar, ambassadörer och myndighetschefer. Istället för att tjänsterna lystes ut på vanligt sätt och att den mest meriterade fick jobbet, var det snarare regel än undantag att posterna användes som belöning för lång och trogen tjänst i partiet. Det blev en del förändringar när Alliansen tog makten 2006 men påfallande få.

Det sägs att anledningen till Napoleons militära framgång var att han införde meritokrati i armén. De bästa rekryterades till befäl och officerare oavsett om man tillhörde adeln eller inte, medan de andra länderna fortsatte att rekrytera officerare enbart från adeln.
Det är så det fungerar i Sverige idag när det gäller myndighetschefer, för att få dem måste man tillhöra den politiska adeln. Det leder inte bara till att rekryteringsunderlaget blir sämre utan också att dugligt folk bland myndigheterna söker sig åt annat håll. Varför skulle de stanna kvar och anstränga sig när de hela tiden sorteras bort för att de är inskrivna i fel partibok eller inte tillhör ett parti alls?

Efter att ha läst boken kan jag bara travestera Hamlet: "there is something rotten in the state of Sweden". Självklart är Sverige fortfarande en demokrati, men den mår nog inte så bra. Och det var värre än vad jag trodde.

söndag 30 juli 2017

Treenigheten och kvantfysik

Under de första århundradena utmejslade kyrkans teologer läran om treenigheten. För att kunna beskriva detta mysterium, det som egentligen inte går att beskriva, tog man till det mest avancerade språkbruket som man hade tillgång till då: språket från den grekiska filosofin. Man talade till exempel om Gud som en enda ousia (väsen) men som består av tre hypostaser (personer).

Ett annat begrepp är perichoresis som används för att beskriva den inbördes relationen mellan Fadern och Sonen och Anden. Det uttrycker hur de tre i fullständig harmoni delar varandras liv. Ingen är över och ingen är under. Var och en av personerna är sin egen, men ingen kan tänkas utan de andra. De lever och verkar i och genom varandra. Gud är kärlek, skriver Johannes i sitt första brev och eftersom kärlek inte kan tänkas utan en relation betyder det att Gud existerar som relation.

Om vi idag vill försöka förstå treenigheten, har vi ett annat språk att ta till som kyrkofäderna inte hade tillgång till? Ernest L. Simmons har i boken The Entangled Trinity Quantum Physics and Theology beskrivit hur den moderna kvantfysiken kan användas som metafor för att bättre förstå treenighetsläran. Precis som treenigheten utmanar kvantfysiken vårt sunda bondförnuft.

Det är framförallt begreppet kvantsammanflätning (eng: entanglement) som han jämför med perichoresis. Kvantsammanflätning är ett fenomenet som innebär att om två eller fler elementarpartiklar (till ex ljusfotoner eller elektroner) är sammanflätade kommer ändringar av den ena av partiklarna omedelbart att medföra att egenskaperna för den andra partikeln ändras – oavsett hur långt det är mellan dem.

Ett vanligt exempel på sammanflätade partiklar är två elektroner som har var sitt motriktat "spinn", men tillsammans är spinnlösa, eftersom spinnen tar ut varandra. I ett visst avseenden kan de betraktas som en enda partikel, eftersom de kvantmekaniskt delar samma tillstånd, men denna sammanflätning bryts så snart som en del i partikelparet mäts. Om man mäter spinnet hos en av elektronerna får den andra elektronen omedelbart lika stort men motriktat spinn. Sammanflätningen fortsätter alltså oavsett hur stort avstånd det är mellan dem.
Eller för att uttrycka det mer vardagligt: om man skulle stöta till (=mäta) en partikel som en gång stått i förbindelse med en annan så hoppar den andra till i exakt samma ögonblick även om den befinner sig på andra sidan universum.

På samma sätt är treenigheten sammanflätad och kan alla tre kan betraktas som en eftersom de delar samma tillstånd. Det här kan hjälpa oss att förstå hur treenigheten kan bestå av tre hypostaser samtidigt som Gud är ett till sitt väsen.

Ett annat begrepp är komplementaritet som används för att beskriva dubbelheten hos naturen. Exempelvis kan ljus fungera både som partikel och våg, den så kallade våg-partikeldualiteten. Av två sätt som ömsesidigt utesluter varandra är ändå bägge nödvändiga för att ge rättvisa åt det som det beskriver. Beroende på hur vi söker eller mäter ljuset kommer det uppträda antingen som vågor eller partiklar.
Och Gud uppträder också på olika sätt för oss beroende på vad vi söker. Söker vi skapelsens Gud, finner vi Skaparen, och söker vi frälsning, finner vi Jesus.

I kristen tradition talar vi ju om historiens Gud. Gud har inte bara skapat världen för att sen lämna den åt sitt öde. Gud är en dynamisk Gud som interagerar med människan och därmed de historiska händelserna. Frågan är hur? Hur kan Gud ingripa i historien utan att göra våld mot de naturlagar som ju ändå är skapade av honom. Här ger kvantmekaniken en öppning för hur Gud kan verka i världen inifrån de naturliga processerna.
Den klassiska fysiken som började med Newton var deterministisk. Den franske matematikern Laplace menade att om man kände till alla ingångsvärdena skulle man kunna förutse hela världshistorien. Universum var i princip som en biljardspel där allt bestod av partiklar som krockade med varandra.

Kvantmekanikens intåg öppnade upp systemet. Med kvantmekaniken har vi fått äkta slump, alltså inte bara slump som beror på okunskap om detaljerna. Detta ger Gud frihet att styra i systemet utan att bryta med naturlagarna. Det gäller inte bara de historiska händelserna utan också själva skapelsen. Gud skapade världen ur intet, (creatio ex nihilo) men skapelsen stannar inte där utan fortsätter (creatio continua). Gud har kunnat styra livets utveckling på jorden, evolution är ju slumpens verk, men en slump som är styrd av Gud.

Den moderna fysiken erbjuder kanske oss det mest avancerade språket idag, precis som den grekiska filosofin då och jag tycker det är fascinerande att se vad vetenskapen kan ge oss för bilder och analogier när vi talar om Gud.

söndag 16 juli 2017

Anders Arborelius i Sommar i P1

Under ca 20 år genomförde jag någon och eller par helger per år en retreat i karmelitklostret i Norraby utanför Tågarp. Samma kloster där biskopen (och numera kardinalen) för Stockholms katolska stift, Anders Arborelius, gick in i 1971.

I dagens Sommar i P1 berättar han hur det var att som ung man ta det steget. Det var för honom ingen flykt ifrån världen, man kommer paradoxalt nog närmare nöden i världen i ett avskilt klosterliv, enligt Arborelius. I ensamheten får man dela andras ensamhet. Och det blir aldrig någon total isolering eftersom det alltid finns människor som söker sig dit.

Klostret i Tågarp var från början inget officiellt kloster eftersom det var först 1978 som Gustav Vasas klosterförbud upphörde. Jag är övertygad om att denna långa avsaknad av kloster i Sverige har varit en stor andlig brist i vårt land. Ett kloster är inte bara till för de munkar och nunnor som lever där utan även för oss andra som kan komma dit och uppleva den atmosfären.

När jag under åren fick delta i brödernas tideböner och gudstjänster är det just tidlöshet som jag tänker på. Här i Karmelitklostret stod tiden still och man kunde smaka något av evigheten. Man umgås under tystnad vilket ger en gemenskap på djupet.
Anders Arborelius talade idag om tystnaden som en bristvara i vår tid samtidigt som den är helt gratis: det är i tystnaden som vi kan upptäcka vårt inre djup och öppna oss för Gud.
Som biskop var han betydligt mer på resande fot än det stillsamma livet i klostret, men som han sa: är man rotad i Guds närvaro blir man inte lika påverkad av stress utan kan hålla en sund distans till allt som måste hinnas med. Jag har själv upplevt hur en reträtt kan hjälpa en att hitta tillbaka till lugnet efter en jäktig period. I vårt sekulära Sverige är klostren en andlig oas.

Mot slutet av programmet kommer Arborelius med några intressant tankar som är aktuellt idag i vårt samhälle: hur ska vi hitta balansen mellan det lokala och globala? Kan man vara både skånsk lokalpatriot och världsmedborgare, frågar han sig. Jag håller med om att detta är en mycket viktig fråga och kommer bli det än mer.
Arborelius ger exempel hur det fungerar i sin egen kyrkas tradition: ordet katolicitet betyder enhet i mångfald. På djupet finns det en enhet som kan uttryckas på ett mångfaldigt sätt. Det måste finnas en enhet som kan ge oss gemensamma rötter och värdighet och utifrån detta kan vi sen leva i en mångfaldig värld. I katolska kyrkan har påven ett enhetens ämbete för att stå som samlande gestalt. Vi kan ta till oss andra traditioner utan att göra avkall på vårt eget ursprung.

Det finns mycket visdom som man kan hämta från en som levt sitt liv i ett kloster. Jag inser att klosterordnarna och de som lever där inte är lika känsliga för trender i samhället. De lever ju med en foten i tiden och den andra i evigheten. De lever också med sekellånga traditioner i ryggen och då svänger det inte lika snabbt. En kyrka med en levande klostertradition blir därför inte lika lätt offer för samtidens krav på anpassning.

onsdag 28 juni 2017

Den banala godheten (eller: "jag menade ju bara väl")

Jag har inte läst något av Ann Heberlein tidigare men mitt intresse för migration och integration och det jag hört vad Heberlein haft att säga om saken i Filosofiska rummet i P1 fick mig att genast läsa hennes senaste bok: Den banala godheten - Mångkultur, integration och svenska värderingar.

Boken är indelad i tre delar: i den första boken tar hon upp en mängd olika företeelser i det svenska samhället där man har velat väl men där det blivit så fel. I fråga om hedersvåld, sexuella övergrepp, gängkriminalitet, m.m. har man samhällets reaktion helt enkelt varit chockerande naivt. Den första delen handlar alltså mycket om hur tillståndet i Sverige är nu men hon stannar som väl är inte vid detta. Att rada upp missförhållanden är trots allt inte så svårt och inte alltid så konstruktivt. Men Heberlein går alltså vidare i de två andra delarna och resonerar hur det har kunnat bli så här och vad vi kan göra åt det.

Att det är en etikforskare som skrivit boken framkommer på var och varannan sida och man får ta del av många etiska och filosofiska resonemang. Till exempel hur vi bedömer en handlings moraliska värde; då kan man antingen utgå från handlingens intention (jag ville ju bara väl) eller dess konsekvenser (men hur blev det?).

Brott och straff återkommer hon till flera gånger i boken. Vad är poängen med att straffa de som gör fel i ett samhälle?
Heberlein förklarar att straffet fyller en funktion för tre aktörer: offret, förövaren och samhället. Offret blir upprättat genom att samhället tar tydlig ställning för denne och dennes värde. Men straffet upprättar faktiskt även förövaren. När vi straffar en person visar vi att vi ser denne just som en person: en moralisk varelse som kan ges och ta ansvar för sina handlingar. Straffet ger också förövaren en möjlighet att efter avtjänat straff välkomnas tillbaka till samhällsgemenskapen igen.
Och därmed fyller straffet en funktion för samhället i stort genom att upprätthålla samhälleliga normer och värderingar. Heberlein visar på en rad exempel hur vissa straff blivit så låga att de inte längre fyller sin upprättande funktion för dessa tre aktörer.

Mångkultur är en annan sak som hon problematiserar. Invandringen har lett till öar av minoritetskulturer i Sverige, inga krav ställs på att de ska anpassa sig efter svenska värderingar och normer. Men när vi inte delar grundläggande värderingar växer misstänksamheten mellan människor. Avgörande för hur bra ett samhälle fungerar är nivån av tillit och under den senaste tiden har tilliten i Sverige sjunkit. När värderingar och kulturella olikheter blir för stora blir det svårare att upprätta gemensamma normer, som är avgörande för tilliten i samhället.

Hur är det då med "svenska värderingar"? Finns det sådana? Det har ju ifrågasatts på bl a Aftonbladets kultursidor. I World Values Survey sticker svenskarna ut rejält från resten av världen. Vi är i mycket låg utsträckning religiösa, vi värderar individens frihet och självförverkligande högt, vi har hög tillit till samhällets institutioner och våra medmänniskor, vi hyser i mycket låg utsträckning sexistiska, homofoba och rasistiska åsikter. Vi är kort sagt toleranta, tillitsfulla och generösa vilket gör oss unika i världen.
Till detta kan läggas klassisk humanistiska värderingar som demokrati och mänskliga rättigheter, sprungna ur upplysningen och med rötter i den judisk-kristna etiken, värderingar som naturligtvis också är svenska eftersom vi omfattar dem.

Efter att mer eller mindre sträckläst boken kan jag inget annat än att varmt rekommendera den för alla som har det minsta intresse för Sveriges framtid. Heberlein stannar inte vid ytliga konstaterande om hur illa ställt det är. Hon är tydlig, konstruktiv och argumenterar utifrån olika filosofiska och etiska teorier. Samtidigt är resonemangen lätta att följa för en lekman i ämnet. Det är en mycket välskriven bok.

Ann Heberlein menar alltså att vår integrationspolitik allt för länge har styrts av en banal godhet vilket har ställt till med stor skada. Det är lätt att hålla med henne på den punkten. Hyser jag då samma oro som henne som hon beskriver i början av boken. En oro som hon delar med svenska folket enligt den Nationella Trygghetsundersökningen som gjordes 2016. Det är inte Trump och klimatet som är föremålet för vår oro utan segregation, våld och flyktingsituationen.

Jag säger så här: om Heberleins bok tas på allvar, om den läses, diskuteras och om olika beslutsfattare tar till sig det hon skriver så är jag inte så orolig. Än finns det nämligen tid att vända utvecklingen.
Men om hon bli avfärdad på osakliga grunder, eller tigs ihjäl, eller hånad och bespottad. Ja, då blir jag mycket orolig eftersom det visar att man inget lärt eller vill lära. Det är attityden att sticka huvudet i sanden och hoppas på det bästa som oroar mig.

måndag 26 juni 2017

Konstantin och Löfven

År 306 utropades Konstantin till kejsare av sina trupper som den förste kristne kejsaren; år 313 utfärdade han ediktet i Milano där all förföljelse av kristendomen upphörde och 325 kallade Konstantin till kyrkomötet i Nicea där syftet var att ena kyrkan.
Jag tror inte att Konstantin enbart tänkte på kyrkans bäste även om han hade en mycket from mor. Det finns mycket som talar för att han såg kyrkan som ett politisk medel för att hålla ihop det väldiga romarriket. Kristendomen skulle så småningom bli statsreligion och enda tillåtna religion.

Konstantins åtgärder innebar naturligtvis enorma möjligheter för kyrkan som tidigare hade varit en marginaliserad rörelse (om än inte numerärt) som kämpat i motvind. Plötsligt blev man en faktor att räkna med, man byggde kyrkor och katedraler och kunde på statens bekostnad genomföra kyrkomöten och koncilier. Det blev status att vara kristen.

Men det var i allra högsta grad på både gott och ont. När kyrkan blev en maktfaktor drog den till sig folk som var intresserade av makt och inte bara tron i sig. Karriärister blev biskopar och så småningom påvar. När staten och makten väl släpptes in i kyrkan blev de väldigt svårt att få ut dem. Påvestolen blev under perioder ockuperade av olika italienska familjer som såg den som ett sätt att befästa sin makt. Kyrkan fick inte själv tillsätta sina biskopar utan furstars medgivande. Kyrkan räddades till slut av ordensfolk som kämpade för kyrkans oberoende.

Men ändå är det unika i den kristna världen att kyrkan och staten lyckades hölls åtskilda, om än alltså inte hela tiden och inte friktionsfritt. I Europa har vi haft två ledare: påven och kejsaren som härskat över olika domäner. Denna maktdelning har tjänat Europa väl, i de muslimska imperierna till exempel var kalifen både den religiösa och politiska ledaren.
Principen går tillbaka till Jesus själv: "Ge kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud" (Matt 22:21). Politik och religion ska hållas åtskilda.

Ibland har det varit kyrkan som lagt sig i politiken men det motsatta har varit betydligt vanligare. Ända sedan Konstantins dagar har man lagt sig i kyrkans inre angelägenheter och använt den för egna syften.
Det gäller i allra högsta grad även i Sverige och har varit så sedan Gustav Vasas dagar. Fram till år 2000 var det regeringen som bestämde vem som skulle vara biskop i Svenska kyrkan.
Jag blev prästvigd 1999 och trodde nog att skilsmässan mellan staten och kyrkan skulle bryta politikens makt över kyrkan. Så blev det inte.

Stefan Löfvens uttalande i Kyrkans tidning nyligen illustrerar detta. I likhet med Konstantin ser han kyrkan som ett medel att driva igenom sin politiska agenda: "Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget."
Att han anser att alla präster ska vara beredda att viga samkönade par handlar inte i så mycket om omsorg om homosexuella. Det är få präster som har vigt samkönade par även bland dem som är villiga att göra det, så för de samkönade par som önskar vigsel är det inget problem att få detta.

Intervjun visar hur vi fortfarande har samma kamp att föra som tidigare i historien: mot den politiska makten, för kyrkans oberoende. Problemet är att de politiska partierna har makten i kyrkomötet och det är där alla viktiga beslut fattas. Svårigheten att bryta med detta kan jämföras med samspelet mellan kardinalerna och renässanspåvarna. När det till exempel var en Medici som var påve tillsattes andra medlemmar av familjen Medici till kardinaler och de var de som valde nästa påve...

Det är alltså inte första gången i historien som kyrkans oberoende hotas men utvecklingen har också kunnat vändas tidigare. Så länge kyrkans styrs av politiska aktörer med en egen agenda försvåras förmågan att kunna förkunna evangeliet och vara en profetisk röst i samhället.